The relentless pursuit of tone: timbre in popular music.

Fink, R., Latour, M., och Wallmark, Z., red., 2018. The relentless pursuit of tone: timbre in popular music. Oxford: Oxford University Press. 386 s. ISBN: 9780199985234 

Det är ökänt svårt att definiera vad klangfärg är. Enligt Nationalencyklopedin är det en “egenskap hos en klang, som gör att den kan låta annorlunda än andra klanger med samma tonhöjd och tonstyrka”, vilket är samma negativa definition (det vill säga definition av vad klangfärg inte är) som finns i bland annat American Standards National Institute (ANSI). Medan akademiker har svårt att ens definiera klangfärg, har musiker och musikskapare känt till klangfärg mycket väl sedan länge och manipulerat den för olika musikaliska syften. Den tekniska utvecklingen under 1900-talet har gjort det enklare att manipulera alla musikaliska parametrar i ett musikaliskt verk, vilket har skett parallellt med att producenter har fått en central roll i musikskapandet. Att formulerandet av egenskapen klangfärg har släpat efter i musikforskning innebär ett problem för musikvetenskapen, eftersom det i musikanalys saknas verktyg för en sådan viktig beståndsdel. Under senare år har forskningen om klangfärg inom musikkognition och musikperception gått framåt med till exempel forskare som Stephen McAdams, Kai Siedenburg och Vinoo Alluri i spetsen. Boken The relentless pursuit of tone: timbre in popular music som publicerades 2018 är ett mycket viktigt bidrag till ämnet från ett musikvetenskapligt perspektiv.

Boken är indelad i femton kapitel som handlar om genre, röst, instrument och produktion. Alla kapitel behandlar ämnet ur ett produktionstekniskt och sociokulturellt perspektiv. Bokens fyra huvudteman, det vill säga genre, röst, instrument och produktion, lämpar sig också väl för att angripa ämnet.

I introduktionskapitlet diskuterar redaktörerna orden “tone” (ton)^[1] och klangfärg (timbre) genom belysande exempel från olika musiktidskrifter och tillverkare av musikutrustning. De gör sedan en distinktion mellan ton och klangfärg där tonen ses som ett kvasi-objekt format av kulturella nätverk, medan klangfärgen betraktas som dess fysiska motsvarighet i objektet. Som en följd av detta förklaras syftet med boken vara att “överbrygga klyftan mellan ton och klangfärg genom att belysa hur ljudmaterial kan strukturera kulturella praktiker” (s. 12).

Musiketnologen Cornelia Fales skriver i det första kapitlet om hur rave-publiken i San Fransisco Bay Area på 1990-talet undergick en implicit inlärningsprocess som förfinade deras förmåga till perception av klangfärg i den nya genren. Fales är för övrig känd för att ha myntat det ofta citerade begreppet “klangfärgsparadox”. Denna paradox innebär att klangfärg är den mest informativa parametern för att identifiera ljudkällor och ljudmiljöer i inspelningar, medan ljudanalys visar att det som vi hör i inspelningarna skiljer sig avsevärt från hur ljudkällan som identifieras låter i verkligheten (Fales, 2002). En annan sida av paradoxen ligger i det faktum att forskningen ännu visar ointresse för parametern klangfärg, trots att det visats att vårt hörselsystem är orienterat just mot representationen av klangfärg.

I kapitel två skriver Jocelyn R. Neal om “twang” i countrymusik, både från ett ljudtekniskt och produktionsmässigt perspektiv, och hur den var signifikant för genrens reception och utveckling på 1950- och 1960-talen. Zachary Wallmark tolkar den distade och brusiga klangfärgen i genren ”death metal” i kapitel tre genom René Girards teorier om rituella offer och våld. Nästa kapitel av Robert Fink handlar om genrer där sub-basfrekvenserna är prominenta och diskuterar den sociopolitiska innebörden av detta.

De följande tre kapitlen handlar specifikt om rösten. Mark C. Samples skriver i kapitel fem om “timbral-branding” och utgår från rättsprocessen 1988 där Tom Waits stämde ett företag för att hans karakteristiska röst imiterats i reklam utan att han gett tillstånd till detta. Kapitel sex, skrivet av Nina Sun Eidsheim, belyser hur röstens klangfärg förhåller sig till frågor om ras och genus och beskriver hennes studie av jazzsångaren Jimmy Scott, vars unika röst var ett resultat av utebliven pubertet på grund av Kallmanns syndrom. I nästa kapitel skriver Catherine Provezano om auto-tune, den numera mycket vanliga röstmanipuleringstekniken i popmusik.

John Howlands kapitel är det första på temat instrument och han gör där en analys utifrån ett klassperspektiv av stråksektioner i hip-hop-musik. Kapitel nio, av Melinda Latour, studerar gitarristen Santanas unika sound utifrån hans andlighet. Griffin Woodworth skriver i kapitel tio om klangfärgens sociala implikationer i förbindelse med syntar i 1970-talsfunk, och följande kapitel handlar om 1980-talets gitarrsyntar. Steve Waksman skriver om tekniska utmaningar och hur detta nya instrument mottogs av gitarrister som Pat Metheny och Allan Holdsworth.

Jan Butler skriver om autenticitetsproblematiken i 1960-talsrock när det gäller synen på liveframträdande som “det riktiga” i en tid där utvecklingen i studiotekniken möjliggjorde nya konstnärliga uttryck, men resulterade i verk som inte kunde framföras live. Albin Zaks bidrag tar upp hur inspelad musik förändrade musikvärlden under efterkrigstiden och hur demokratiseringen av studiotekniken skapade konflikter inom musik- och broadcastingindustrierna. Paul Théberge diskuterar historiken när det gäller efterklang i inspelad musik som ett verktyg för att skapa verklighetstrogen rumskänsla, som en specialeffekt eller som ett verktyg för att skapa multidimensionella – och möjligen motstridiga – rumskänslor.

Simon Zagorski-Thomas jämför i sitt avslutningskapitel två perceptionsmekanismer i samband med musikinspelningar. Den ena gäller lyssnarens igenkännande av ljudkällan i inspelningar när den representeras av sina mest definierande egenskaper på bekostnad av sina andra egenskaper. Detta kallar Zagorski-Thomas för “sonic cartoons”. Mer abstrakta ljud där vi inte kan känna igen en bekant källa erbjuder däremot tolkningsmöjligheter genom användande av metaforer för kroppsupplevelsen. I båda mekanismerna spelar klangfärg däremot en avgörande roll. “Sonic cartoons” kan för övrigt förklara hur ljudkällorna lyssnaren identifierar i inspelningarna kan låta så annorlunda i verkligheten jämfört med gestaltningen på inspelningarna (apropå den tidigare nämnda “klangfärgsparadoxen”).

I efterordet problematiserar Simon Frith redaktörernas syfte att “överbrygga klyftan mellan ton och klangfärg genom att belysa hur materialet av ljud kan strukturera kulturell praktik” från ett sociologiskt håll och skriver att “den kulturella praktiken av ljudskapande strukturerar vad vi hör och vad vi menar med ljudets materialitet” (s. 368), men berömmer samtidigt boken för att bidra med mycket värdefull kunskap som belyser just detta.

En konkurrerande position gällande klangfärg intar Kai Siedenburg och Stephen McAdams från ett musikperceptionsperspektiv när de argumenterar för att klangfärg är en strikt perceptuell egenskap, som bidrar till förmågan att känna igen ljudkällan och fungerar på olika detaljnivåer. Ett instrument har egentligen olika klangfärger i olika register och när det spelas på olika sätt, men uppfattas ändå som en ljudkälla (Siedenburg och McAdams, 2017). De ifrågasätter därmed den ekologiska positionen som intas i många musikvetenskapliga bidrag, där perceptionen förklaras som en överensstämmelse mellan lyssnaren och det musikaliska materialet och klangfärgen antas finnas i det senare. Därför kommer deras bok Timbre: acoustics, perception, and cognition (Siedenburg et al., 2019) att fungera som ett värdefullt komplement till The relentless pursuit of tone från ett musikperceptionsperspektiv.

Slutligen är The relentless pursuit of tone: timbre in popular music ett mycket värdefullt bidrag till studiet av en underbeforskad och mycket central musikalisk egenskap från ett musikvetenskapligt perspektiv.

Berk Sirman

Referenser

Fales, C., 2002. Paradox of timbre. Ethnomusicology, 46(1), ss. 56-95.

Fink, R., Latour, M. och Wallmark, Z., red. 2018. The relentless pursuit of tone: timbre in popular music. Oxford: Oxford University Press.

Nationalencyklopedin. Klangfärg. Tillgänglig på: <http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/klangfärg> [hämtad 2019-05-23]

Siedenburg, K. och McAdams, S., 2017. Four distinctions for the auditory “wastebasket” of timbre. Frontiers of Psychology, 8, ss. 1-4. 

Siedenburg, K., Saitis, C., McAdams, S., Popper, A.N. och Fay, R.R., red. 2019. Timbre: acoustics, perception, and cognition. Cham: Springer International Publishing.