Märta Ramsten, 2016. Kungl. Musikaliska akademien och folkmusiken: en musiketnologisk undersökning. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 141/Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv nr 42. Möklinta: Gidlund. 184 s. ISBN 978-91-7844-964-4
Boken börjar med att akademiledamoten och folkmusikforskaren Märta Ramsten citerar en fråga som hon en gång fick av sin far: ”Det är nog bra, men när ska du börja med den riktiga musiken?” (s. 7) Frågan ställdes i relation till hennes omfattande dokumentationsarbete av folkliga musiktraditioner runt om i landet och flera års verksamhet med program om folkmusik vid Sveriges Radio. Den ”riktiga musiken” avsåg den västerländska konstmusiken, och faderns fråga speglar en länge rådande musiksyn i de akademiska leden och de högre sociala skikten i samhället. Med denna personliga ingång öppnar Ramsten upp för studiens övergripande tematik om värdekriterier och hierarkier inom musik där den anrika institutionen Kungl. Musikaliska akademien står i fokus. Ramsten skildrar verksamhetens förhållningssätt till svensk folkmusik under olika tider, från dess inrättande 1771 till nutidens 2015.
Akademien (KMA) har intill våra dagar en fristående position i svenskt musikliv med stor möjlighet att främja och påverka forskning, utbildning och konstnärligt arbete inom musikområdet. Fram till 1971 hade akademien huvudansvaret för den högre musikutbildningen i Sverige, något som sedan övergick till staten och högskolorna. Akademien utgör också en viktig röst och instans när det gäller kulturpolitiska frågor i samhället. Under akademiens 250-åriga historia har det framförallt varit den inhemska tonkonsten, i bemärkelsen västerländsk konstmusik, som har upptagit ledamöternas arbete. Studien visar innehållsrikt på hur arbetet med att främja ett professionellt musikliv och att stärka ”den skolade, konstnärligt kvalificerade musiken” (s. 12) under långa perioder placerades i motsats till ett folkligt musicerande. Detta förändras successivt under 1900-talet i och med formandet av folkmusiken som en egen genre med konstnärlig legitimitet och professionella utövare. I boken framträder en mångfacetterad historia som inte enbart porträtterar akademiens förändrade förhållningssätt till folkmusik utan också parallellt belyser folkmusikens ”förflyttningar” (s. 14) och skiftande status i samhället, från ”lågt” till ”högt” på den musikaliska värdeskalan.
Upplägget är i stort kronologiskt med fjorton relativt korta kapitel samt en avslutande sammanfattning där de viktigaste slutsatserna lyfts fram i form av tematiseringar av materialet och där nya frågor ställs till undersökningen. I kapitlen varvas beskrivningar av enskilda individers intresse för den folkliga musiken, både inom och utom akademien, med redogörelser för akademiens arbete som institution. KMA:s protokoll och handlingar utgör det huvudsakliga källmaterialet och framställningen är rikt illustrerad med bilder ur materialet. Löpande placerar Ramsten de enskilda exemplen i en större samhällelig kontext och gör paralleller och utblickar till viktiga ideologiska skeenden inom folkmusikens område samt folkligt musicerande i övrigt. Här lyfts exempelvis centrala insamlings- och utgivningsarbeten fram, Rickard Dybecks aftonunderhållningar med folkmusik, olika revitaliseringsprojekt såsom folkmusikkommissionens arbete, spelmansrörelsens framväxt och folkmusikvågen under 1970-talet samt andra institutionaliseringsprocesser av folkmusik som genre. Boken avslutas med en kompletterande och användbar förteckning över akademiledamöter som på olika vis ägnat sig åt dokumentation eller utgivning av folkmusik.
Särskilt förtjänstfulla bidrag i studien är de mer reflekterande avsnitten där bärande värderingar om konstmusik och folkmusik analyseras och synliggörs i materialet. Redan i det inledande kapitlet möter läsaren ”folkmusikens och konstmusikens olika världar” (s. 20) genom analyser av två anonyma brev som inkom till akademien år 1808 under pseudonymen ”Philharmonicus”. I breven framträder en syn på landsbygdens folkliga musiktraditioner som ”outvecklad och barbarisk” (s. 22) och i stort behov av musikalisk fostran. Detta är ett lyckat tillvägagångssätt då det bidrar till en ökad förståelse för rådande tidsanda och delvis förklarar akademiens ointresse för folkmusik under verksamhetens första 75 år. Från 1771 till mitten av 1800-talet så nämns nämligen inte folkmusiken alls i akademiens handlingar och protokoll. Detta är särskilt intressant med tanke på det stora pionjärarbetet med insamling och utgivning av folkmusik som pågick under samma period, av bland andra Erik Gustaf Geijer (1783–1847) och Arvid August Afzelius (1785–1871), vilka båda kom att väljas in i akademien. Dålig ekonomi och en önskan om att komma bort ifrån amatörismen för att skapa ett professionellt musikliv föreslås av Ramsten som möjliga anledningar till det svala intresset. ”Kanske såg man inte folkmusiken som musik?” (s. 36) frågar hon retoriskt och menar att folkmusiken snarare uppfattades som ”fornminnen och/eller litterära alster” (s. 139, kursiverat enligt original). Eftervärldens konservativa stämpel på dessa insamlare är således missvisande, och deras arbete ska snarare förstås som nya och radikala handlingar i kontrast till den konservativa akademien (s. 37).
Då folkmusiken började tas på allvar inom akademien under andra halvan av 1800-talet var det framförallt utifrån ett ideologiskt intresse som nationell symbol. Folkmelodierna avpersonifierades enligt rådande nyromantiska tankegångar och uppfattades som grunden till svensk tonkonst (s. 66–67). Utifrån konstmusikaliska normer och ideal användes folkmusiken som ”råmaterial till konstmusikens utveckling” (s. 123). Detta förhållningssätt går även att urskilja i akademiens uttalanden rörande spelmansrepertoaren eller den samiska musiken fram till 1930- och 40-talen. Den starka åtskillnaden mellan konst och folkligt blir särskilt påtaglig i diskussionerna inom akademien om folkmelodiernas harmoniska behandling. Ramsten visar tydligt hur akademien höll hårt i harmonilärans regler istället för att låta de folkliga enkla elementen ta plats i bearbetningarna (s. 140–142).Detta synsätt kom under 1900-talet att förändras. I den avslutande sammanfattningen belyser Ramsten ett antal viktiga aspekter i processen som medverkade till en ”ökad öppenhet i akademien för de folkliga musiktraditionerna” (s. 139). Betydelsefulla faktorer som påverkade akademien lyfts fram: musikforskningens tilltagande intresse för folkmusiken, särskilt för studier med musiketnologisk inriktning, professionaliseringen av folkmusiken genom utbildningar, samt en förskjutning av fokus från artefakt till traditionsbärare till följd av 1970-talets folkmusikvåg. Den ökade förståelsen för och kunskapen om folkmusik syns också konkret i akademiens verksamhet, efter 1971 i form av fonogramutgivningar och publikationer och under 2000-talet via inval av utövande folkmusiker. 2015 inrättades också ett folkmusikpris som delas ut vartannat år.
Det är en beundransvärd tidsram som Ramsten rör sig inom och det lilla formatet till trots (146 sidor undersökning) visar hon på stor skicklighet att dra samman perspektiv och blicka både framåt och bakåt i historiens olika tidsliga rum. Detta i sin tur vittnar om en lång forskargärning och mycket god förtrogenhet med forskningsområdet. Samtidigt bidrar det till att vissa avsnitt i boken är mer översiktliga och gärna kunde ha fördjupats ytterligare utifrån studiens tolkningsram rörande värdehierarkier. Det förefaller dock som om just dessa delar riktar sig till en publik utanför det vetenskapliga samhället, något som också utgör en del av bokens styrka och som ger den en mer populärvetenskaplig karaktär.
Studien väcker många frågor och reflektioner, inte minst om verksamheten under de senaste årtiondena vilket inte behandlas lika utförligt. Här vill jag lyfta fram några rader av det Ramsten skriver i förordet:
Värderingar av musik pågår ständigt. Och det är inte enbart en fråga om tycke och smak. Det är snarare en fråga om musikaliska hierarkier som av egen kraft tycks kunna fortleva i decennier och även århundraden. Vad finns det till exempel för värderingar av olika slag inom en snart 250-årig och betydelsefull institution som Kungl. Musikaliska akademien? Vad är det som är den ”riktiga” musiken där i våra dagar? (s. 7)
Den sista frågan har stannat kvar hos mig efter läsningen. Studien visar på olika förhållningssätt till svenska folkliga musiktraditioner, men hur är det med annan musik eller andra traditionsområden? Hur skulle exempelvis en liknande undersökning om akademiens relation till populärmusik och/eller jazz se ut? Eller varför inte den svårfångade världsmusiken idag? Detta blir också intressant i relation till de nutida tendenser som Ramsten påvisar finns hos akademiledamöterna – att de inte vill inrymmas i en genrebeteckning, och att de själva ifrågasätter varför inte andra traditionsbakgrunder finns representerade idag. Ramsten tolkar dessa förändringar som ”hälsotecken” i sig och speglingar av det globala musiklivet (s. 145–146). Dessa ställningstaganden väcker nyfikenhet och uppmuntrar till vidare studier inom området.
I berättelsen om KMA och folkmusiken får vi följa med på en resa genom ett intrikat historiskt landskap, mellan stadens akademiska miljöer och allmogens landsbygd, mellan förhandlingar om ”högt” och ”lågt” i musiken och mellan individers egenheter och initiativ i relation till institutionens trögrörliga strukturer. Det är en välskriven historia som bidrar kunskapsrikt till forskningsområdet.
Karin Eriksson