Gunnar Bucht, 2016. Mitt liv är en roman som intresserar mig mycket. Hector Berlioz: musiken, människan, tiden. Möklinta: Gidlund. 192 s. ISBN 9789178449491
Gunnar Bucht har producerat en läcker liten skrift om tonsättaren Hector Berlioz. Detta är ingen traditionell biografi. Boken är ganska kort, cirka 160 textsidor, och kan snarast ses som en samling essäer som behandlar olika aspekter av Berlioz liv och verk. Det är musiken snarare än levnadsteckningen som står i centrum i skriften. En fortlöpande biografi från vaggan till graven är det inte. En stor del av utrymmet har närmast karaktären av verkkommentarer, som en elegant utformad Konzertführer. De biografiska inslagen sker mer i form av nedslag i Berlioz liv relaterade till de musikverk som behandlas. Bara tre av de elva essäerna är huvudsakligen biografiskt inriktade. Den tredje faktorn i underrubriken – tiden – har en mindre roll i texten. Ett mer ambitiöst försök att skildra Frankrikes musikliv eller kulturhistoria under Berlioz levnad är det knappast. Någon egen källforskning på Berlioz har Bucht som det framgår inte bedrivit utan levnadsteckningen bygger på tidigare forskning av främst Barzun (1969), Macdonald (1982) och Cairns (två volymer 1989 och 1999). (Man saknar D. Kern Holomans standardbiografi från 1989.) En som det verkar mer självständig insats framträder i verkpresentationerna, men en mer aktiv dialog med forskningen finns inte i boken. Det är ofta svårt att avgöra vad som är Buchts egna iakttagelser eller ett resultat av läsefrukter.
Efter en inledning (I) följer elva essäer (II–XII), där sex behandlar ett verk eller en verkgrupp. Symptomatiskt för bokens uppläggning är att den första essän (II) inte behandlar barndom och uppväxt (det sker delvis i III) utan att Bucht går direkt in på det ikoniska verket: Symphonie fantastique. Efter ett par inledande sidor där Bucht estetiskt försöker positionera symfonin följer sedan den egentliga verkgenomgången. Symfonin gås igenom från början till slut, sats efter sats. (En liknande uppläggning finns i alla verkgenomgångarna.) Verket beskrivs och diskuteras, avsnitt för avsnitt, takt efter takt. Språket är angenämt och elegant och ibland stannar verkgenomgången upp för någon mer generell kommentar. Associationer till ”liknande” ställen i andra verk kommenteras, alltifrån verk Berlioz själv kan ha hört, som Beethoven, till mer lösa, anakronistiska, associationer som till Richard Strauss. Allt är både intressant och berikande för såväl vanliga lyssnare som musiker och forskarkollegor. Märkligt nog kommenteras däremot bara sparsamt det instrumentarium Berlioz använder, med för tiden moderna nymodigheter som Ess-klarinett, engelskt horn, ventilkornett, eller ofikleid. Berlioz orkesterbesättning är så annorlunda än den som hans samtida kollegor Schubert, Berwald, Mendelssohn eller Schumann använder i sina symfonier. Även själva instrumentations- och orkestreringstekniken ges bara ett litet utrymme. Berlioz lärobok i ämnet har inte heller gett några tydliga utslag i Buchts behandling. Det hade varit spännande att se vad Bucht hade kunnat göra med de verktyg och analysmetoder som recensenten utvecklade i Ander (2000), tillämpade på Berlioz orkesterverk.
Boken är trots den essäistiska tonen väl sammanhållen och genom den löper ett antal genomgående trådar eller angreppsvinklar. Dessa lyfts fram redan i inledningen. En sådan är termen imprévue som går tillbaka på Berlioz själv. I sina memoarer skriver han: ”De dominerande dragen i min musik är passionerat uttryck, inre intensitet, rytmisk kraft och ett slags oförutseddhet [imprévue].” Berlioz uppfattades av samtiden som avvikande, originell, genialisk, apart. Han såg sig själv som ”modern”. Den estetiska diskussionen omkring Berlioz originalitet utifrån begreppet imprévue går tillbaka på behandlingen i Hermann Danuser (1986). Det oväntade, överraskande kan ses både inom verkets egen kontext och mot bakgrund av ett vidare kulturellt sammanhang. Andra genomgående angreppsvinklar är Berlioz tendens till genreöverskridande verk och hans relation till såväl det romantiska som den franska traditionen.
Lite oväntat (imprévue!) är att ett så pass apart och sällan spelat verk som monodramen Lélio, ou Le retour à la vie (1831–32) får en egen essä. Mindre oväntat ägnas också den Byroninfluerade Harold en Italie (1834) en essä. Essäerna VI, VIII och IX behandlar olika verkgrupper, alla med tre verk vardera. ”I nationens tjänst” behandlar verk som Berlioz producerar för offentliga högtider, Grand messe des morts (Requiem, 1837), en Grande symphonie funèbre et triomphale (1840) och slutligen ett Te deum (1849). Här står den politiska dimensionen i fokus. Nummer VIII, ”Blanda och ge”, behandlar tre disparata verk. Just det genreöverskridande, svårplacerade intresserar uppenbarligen såväl Berlioz som Bucht. Shakespeare, Goethe och Bibeln är utgångspunkt för de tre verken, med genrebeteckningarna symphonie dramatique, légende dramatique, respektive trilogie sacrée. Liksom Schumann komponerar Berlioz ett dramatiskt konsertant verk baserat på Faust, en La damnation de Faust (1845–46).
Berlioz ställning som operatonsättare kom att bli mycket speciell. Talesättet att ingen blir profet i sin egen stad passar här in. Även om två av operorna hade sin premiär i Paris är det i utlandet de kom att fira sina största triumfer. (Dock inte i Stockholm där en Berliozopera kom att framföras först på 1900-talet. Först gavs ”kantaten” Fausts fördömelse 1936 med Jussi Björling i titelrollen och sedan Trojanerna 1958.) Hans tre operor, Benvenuto Cellini (komponerad 1834–37), Les Troyens (komponerad 1856–58), och Béatrice et Bénédict (komponerad 1860–62) tillhör var sin genre. Berlioz betecknar dem själv som opera semiseria, grand opéra respektive opéra. Buchts diskussion om genretillhörighet och karaktäristika vad gäller Berlioz operor känns mindre initierad. Den omfattande internationella debatten på området, till exempel vad gäller grand opéra, refererar Bucht inte alls till. Han försöker lösa det hela på egen hand. Lite hemmasnickrat och inte helt lyckat.
Berlioz relation till Sverige tas upp relativt kortfattat. När Berlioz väljs in som utländsk ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1851 är det säkert ytterst få svenskar som har hört någon musik av honom. Möjligen har man hört den ungerska marschen från Fausts fördömelse i någon transkription. Det är främst skribenten Berlioz som uppmärksammas.
Flera år tidigare gjorde Berlioz en resa till fots genom Italien tillsammans med två svenska officerare, Mauritz Klingspor och Carl Stephen Bennet. Här hade det varit roligt om Bucht hade trängt lite djupare in i ämnet och gjort egen grundforskning. Finns det kvar dokument eller teckningar i svenska samlingar som ytterligare kan belysa vandringen? Något annat som hade varit roligt att få svar på är när till exempel Symphonie fantastique spelades för första gången i Sverige? (En snabbkoll visar att Konsertföreningens orkester i Stockholm spelade Harold en Italie flera gånger från 1906 och framåt medan Symphonie fantastique lite oväntat kom först 1915. På Operan gav man del två av L’enfance du Christ, ”Flykten till Egypten”, redan på Ludvig Normans tid [1867], medan Fausts fördömelse gavs konsertant 1886 och Romeo och Julia 1914.)
Boken avslutas med fem appendix. Först en åskådlig tidsaxel/kronologi 1803–69 där viktiga händelser i Berlioz liv, såväl privat som offentligt, är uppställda vid sidan av verken (när de komponerats och uruppförts).
Därpå följer 26 notexempel, som främst presenterar olika teman. Alla utom ett par är komprimerade till ett eller två notsystem. Den notläsningskunnige hade nog gärna velat ha fler kompletta partitursidor för att själv kunna studera sats-, instrumentations- och orkestreringstekniken.
Det finns många sätt att ordna en litteraturlista på: kronologisk, systematisk, kommenterad och så vidare. Den valda, bokstavsordning, är väl den tråkigaste och minst värdefulla, särskilt som boken inte innehåller några direkta sidhänvisningar i texten. Efter litteraturlistan följer ett användbart register över dels personer, dels Berlioz verk.
Ett faksimil av en handskriven (autograf) partitursida och sex sidor med illustrationer avslutar boken. Illustrationerna visar Berlioz både tecknad och fotograferad, idealiserad och karikerad. Även kvinnorna i hans liv, familjen och vännerna är porträtterade. Några miljöbilder finns dessutom. Synd bara att detta väl utvalda bildmaterial inte mer ingående kommenteras och preciseras. Det skulle finnas mycket att säga om privata bilder och publicerade bilder, om den nya tidens olika tekniker för mångfaldigande och spridning, om sociala och politiska dimensioner och så vidare. Det saknas en systematisk verkförteckning – kanske tänkte sig författaren att kronologin ger en tillräcklig bild av Berlioz produktion? Men eftersom boken enligt författaren är den första på svenska om Berlioz hade det varit värdefullt med ett ännu mer ambitiöst utarbetat appendix.
Buchts bok om Berlioz är mycket välskriven och fint utformad. Den kan varmt rekommenderas. Särskilt om den kombineras med lyssning, medan man följer med i partituret, ger den en mycket angenäm och intresseväckande introduktion till Berlioz liv och verk.
Owe Ander