Susanna Välimäki, Sini Mononen och Kaj Ahlsved (red.), 2018. Musiken som förändringskraft: manifest för en aktivistisk musikforskning. (Acta Musicologica Militantia 2.) Helsingfors: Forskningsföreningen Suoni rf. 157 s. ISBN 978-952-69134-3-8
Den här skriften är så pass annorlunda i raden av anmälda publikationer att jag börjar med att omtala den bakifrån. Sista avsnittet i denna antologi är författat av Sini Mononen, musikforskare och -kritiker, tillika en av redaktörerna, och bär rubriken ”Forskaren som förändringsaktör”. Mononen beskriver med stort engagemang det som gissningsvis är bakgrunden till skriften, men också till den gruppering som ligger bakom utgåvan: Forskningsföreningen Suoni. Mononen anför en svidande kritik mot dagens universitetsväsen som enligt henne präglas av ett ”vetenskapligt management” som begränsar forskarnas kreativitet och deras möjligheter att med sin sakkunskap delta i samhällsbygget. Styrningen sker bland annat med ”publikationspolitik och administrativa lösningar”. Denna inskränkning står, enligt Mononen, i kontrast till musikens förmåga att inspirera till ”kreativt tänkande och mångsidig forskning”. Vidare hävdar hon att ”[d]et akademiska belöningssystemet och universitetens på förhand definierade karriärstege leder till en kalkylerande attityd [hos forskaren]”. I denna dystopiska situation kan det som forskare till och med ”vara svårt att skaka av sig känslan av nederlag”.
Det sistnämnda tycks dessbättre inte drabbat Sini Mononen eller för den delen antologins övriga författare: Susanna Välimäki, Juha Torvinen, Kim Ramstedt, Saijaleena Rantanen och Kaj Ahlsved. Alla skriver i en optimistisk ton och med påtaglig vilja att förändra den kringskurna forskarrollen. Som motmedel förslår Mononen en ”praxisorienterad institutionskritik” som innebär att forskarna själva skapar nya arbetsvillkor inom nya institutionella sammanhang av det slag som den egna föreningen är ett exempel på. Centralt i det sammanhanget är ett utvecklande samarbete med kolleger, vilket antologin också exemplifierar. Att utgåvan finns på både finska och svenska – den finskspråkiga utgör nummer ett och den svenskspråkiga nummer två i serien med det talande namnet ”Acta Musicologica Militantia” – måste man uppfatta som ett utslag av den omfamnande kollegialiteten.
Apropå språk måste nämnas att två av författarna relativt nyligen disputerat i musikvetenskap vid Åbo Akademi: Kim Ramstedt som skrivit om musikklubbar och DJ:s i Helsingfors och Kaj Ahlsved om musik och lagsport.
I bokens underrubrik finns ordet ”manifest”, ett begrepp som knappast skymtat sedan 1970-talet. Manifestet för en ”aktivistisk musikforskning” finns sammanfattat i tio rappa punkter längst bak i boken och beskrivs mer utförligt i dess inledning. Det riktar sig till den enskilda forskaren och lägger således ansvaret på denne för att åstadkomma den önskade förändringen. Eller ska man säga uppmuntrar forskaren att verka med medvetenhet om den egna verksamhetens potential att förändra. Målet är närmast utopiskt, vilket ligger i manifestskrivandets natur. Forskaren ska arbeta med hög moralisk integritet, med skyldighet att värna sin omvärld och med en inriktning som sträcker sig utanför det trånga forskarsamhället. ”Fråga dig på vilket sätt din forskning gör världen till en bättre plats”, lyder en av de uppfordrande punkterna (s. 137).
Utöver inledningen rymmer skriften nio artiklar som var och en beskriver ett delområde för den aktivistiske musikforskaren att verka inom: som kritiker, som folkbildare, som historieskrivare, som miljöaktivist, etcetera. Flertalet bidrag har manifestkaraktär, det vill säga kommer med uppmaningar att göra ”rätt” insatser för att åstadkomma förändring. Ställvis kommer författarna med egna erfarenheter från sitt respektive fält, mera sällan dock med exempel på egen forskning som led i förändringsarbetet. Mest utförlig om egen forskning är Saijaleena Rantanen i sitt bidrag om forskaren som historieskrivare. Rantanen har bland annat ägnat sig åt sången i den radikala arbetarrörelsen bland finska emigranter i USA, främst i den anarko-syndikalistiska Industrial Workers of the World – där för övrigt också Joe Hill fanns med. Hon har studerat sångerna såsom de bevarats i några tryckta samlingar, men konstaterar att materialet inte uppmärksammats särskilt mycket i Finland och söker förklaringen i texternas radikala budskap. Såsom aktivistisk musikforskare har hon samarbetat med en samtida musikgrupp som på nytt tagit upp dessa sånger från 1900-talets första år.
Kaj Ahlsved, hemma i österbottniska Jakobstad, har under en följd av år arbetat som musikpedagog, musikkritiker, bloggare, med mera. Han hämtar stoff ur sina egna mångsidiga erfarenheter i sitt bidrag om ”forskaren som medieaktör, folkbildare och musikfostrare”. Han uppmanar läsaren att aktivt ge sig in i den så kallade tredje uppgiften och över huvud taget bredda sitt register. ”[D]en aktivistiske musikforskaren ser potential i allt från sakkunniguppdrag till kritikverksamhet och från handledning på yrkeshögskolor till att gästföreläsa på högstadiet” (s. 110). Särskilt läsvärda är hans synpunkter på musikpedagogisk verksamhet, där han förordar en emanciperande inriktning och en undervisning i musikaliskt hantverk som också har inslag av kritiskt tänkande.
Med egna minnen av det omvälvande 70-talet i ryggsäcken vore det lätt att beteckna boken och forskarföreningen som en revoltunge utan möjligheter att tränga igenom den akademiska republikens tjocka pansar. Men jag väljer att läsa texterna uppmärksamt och har försökt att återge dem sakligt. Författarnas underliggande kritik mot de aktuella villkoren för unga forskare är värd att ta på allvar. Det är verkligen sant att publiceringspolitiken, med naturvetenskapen som norm, och den tillhörande bibliometrin gör humanistiska forskare ängsliga. Det är också sant att verksamhet utanför akademin, typ populärvetenskap och kritikerverksamhet, inte har något karriärvärde för den som vill hålla sig kvar inom högskolor och universitet. Antologins författare har inte bara insett detta, utan också funnit andra vägar till meningsfull verksamhet och vill genom utgåvan dela med sig av dem.
Det ska bli spännande att följa både föreningen och dess medlemmar. Drivkraft och idéer saknas inte. För den som själv vill läsa manifestet finns det på <www.suoni.fi/publikationer>.
Gunnar Ternhag