Victor Kvarnhall, 2015. Pojkars musik, reproduktionens tystnad: en explanatorisk studie av pojkars reproducerande förhållningssätt till populärmusik och populärmusicerande. Diss. Örebro: Örebro universitet. 362 s. ISBN 978-91-7529-089-8
Victor Kvarnhall disputerade i september 2015 vid Örebro universitet med avhandlingen Pojkars musik, reproduktionens tystnad: en explanatorisk studie av pojkars reproducerande förhållningssätt till populärmusik och populärmusicerande. I avhandlingen undersöker Kvarnhall pojkars förhållningssätt till populärmusik och musikinstrument ur ett genusperspektiv, och avhandlingen sällar sig därmed till en idag relativt omfattande forskning som på olika sätt undersökt genusstereotypa uttryck i relation till musikutövande bland barn och unga. Två aspekter skiljer dock ut Kvarnhalls avhandling från de flesta andra studier inom området. För det första fokuserar den enbart på pojkar. Det empiriska underlaget utgörs av 24 intervjutillfällen med åtta pojkar i åldern 11 till 13 år. För det andra anlägger studien ett kritiskt realistiskt perspektiv, vilket betyder att den avser att förklara orsaken till pojkars reproducerande förhållningssätt genom att identifiera kausala samband. Studiens syfte är följaktligen att förklara pojkars reproducerande förhållningssätt till populärmusik och -musicerande och att applicera kritisk realism inom musikforskning med genusperspektiv. Avhandlingens valda problemområde är självklart både relevant och viktigt.
Kapitlet Tidigare forskning: tidigare förklaringar är indelat i tre områden: Kvinnors/flickors respektive mäns/pojkars generella livsvillkor, Populär-/rockmusik som maskulin samt Populärmusiklivets köns- och genusstruktur. Dessa tre områden identifieras som vanliga förklaringsmodeller i tidigare studier. Kvarnhall gör en ambitiös genomgång av forskningsläget, och givet den ontologiska utgångspunkten genomsyras kapitlet av en kritik mot att forskning inom området, som ofta har en socialkonstruktionistisk eller poststrukturalistisk utgångspunkt, undviker kausala resonemang. Kvarnhall kritiserar att de aktuella studierna implicit för fram eller antyder förklaringar, men att de inte explicit uttrycker dem. I hög grad avfärdar alltså Kvarnhall tidigare forsknings kunskapsbidrag med argumentet att den bara är beskrivande och endast implicit antyder kausala samband. Här blir argumentationen problematisk eftersom Kvarnhall å ena sidan hävdar att det är ett problem att det saknas forskning som skriver fram explicita kausala samband och å andra sidan pekar på tidigare studier och deras implicita förklaringar som att de är just förklaringar. Om Kvarnhall hade gjort en annan läsning av tidigare forskning hade han kunnat identifiera att underliggande orsaker diskuteras, men med ett annat språkbruk.
Avhandlingens övergripande teoretiska perspektiv, kritisk realism, är väl framskrivet, och det är uppenbart att Kvarnhall har en fördjupad förståelse av denna teori. Kapitlet är genomarbetat och detaljerat, och tre förklaringsnivåer – den sociala, den kulturella och den psykologiska – presenteras och utvecklas som en struktur för analys. Den genusteoretiska delen av teorikapitlet har tyvärr inte samma skärpa. Helt riktigt konstaterar Kvarnhall att de flesta genusforskare inom samhällsvetenskap och humaniora de senaste decennierna haft sin utgångspunkt i en socialkonstruktionistisk eller poststrukturalistisk förståelse. När Kvarnhall söker förena kritisk realism och genusteori får han därför problem med att hitta stöd i vad som kan kallas tyngre referenser. Maskulinitetsforskaren Raewyn Connell, som Kvarnhall refererar till, har till exempel övergivit idén om att särskilja biologiskt kön och socialt genus, eftersom denna uppdelning, enligt Connell, ofta resulterat i att det biologiska överordnats det sociala. Det är också märkligt att Kvarnhall inte diskuterar den ny-materialistiska vändningen, företrädd av bland andra Karen Barad, när han för resonemang om det problematiska i att kroppen ses som konstruerad av en stor del av den samtida samhällsvetenskapliga och humanistiska genusforskningen.
Resultatet består av tre kapitel. I det första konstaterar Kvarnhall att pojkar har ett identifikatoriskt förhållningssätt till populärmusik medan flickor har ett intimiserat. Det andra resultatkapitlet behandlar pojkars förhållningssätt till musikinstrument. Här kommer Kvarnhall fram till att detta är engagerat när det gäller huvudinstrument, semiengagerat i förhållande till elgitarr, bas och trumset, samt avståndstagande i förhållande till sång. Så här långt kan konstateras att Kvarnhalls resultat bekräftar tidigare forskning inom området. I det tredje resultatkapitlet, som svarar mot syftets andra del, avser Kvarnhall att förklara pojkarnas reproducerande förhållningssätt med hjälp av kausala mekanismer: ”Jag riktar därmed nu intresset mot något som inte direkt står att finna i det empiriska materialet, utan överskrider det, vilket är en kärna i kritiskt realistiska förklaringar.” (s. 223) Här analyseras alltså resultatet från de två tidigare kapitlen med hjälp av kritiskt realistisk teori, vilken enligt Kvarnhall ger möjlighet att överskrida empirin.
Analysen i det sistnämnda kapitlet görs utifrån de tre redan nämnda nivåerna, den sociala, kulturella respektive psykologiska nivån. På den sociala nivån blir slutsatsen att relationen pojke-flicka, pojke-pojke och söner-fäder villkorar pojkarnas förhållningssätt till populärmusik. Den kulturella nivån behandlar vanemässiga tanke- och handlingsmönster som styrande för genusmönster, medan psykologiska mekanismer går tillbaka till tidig barndom där relationen till modern respektive fadern betraktas som incitament för särskilda handlingar. Det analytiska arbetet är omfattande och detaljerat, men jag uppfattar det som en brist att inte empirins roll skrivs fram tydligare. När Kvarnhall, som han själv uttrycker det, med stöd av kritisk realism överskrider sin empiri så inställer sig följande frågor: Behöver Kvarnhalls resonemang och slutsatser stöd av ett empiriskt material? Hade samma slutsatser kunnat genereras enbart med stöd av teori och tidigare forskning? Vilken tyngd får empiri som överskrids? Dessa frågor lämnas i min läsning utan tillfredsställande svar.
I diskussionskapitlet argumenterar Kvarnhall för att kritisk teori erbjuder en motvikt till vad han benämner den poststrukturalistiska hegemonin. Detta är en maktstruktur som enligt författaren genomsyrar genusteori och feministisk teori. Diskussionen innefattar även en självreflektion där avhandlingens anspråk på sanning problematiseras. En tanke utifrån min läsning är att avhandlingen hade vunnit på att detta resonemang tydligare hade fått genomsyra texten som helhet. Kvarnhall avslutar med att konstatera att frågan om pojkars reproducerande förhållningssätt ytterst är en fråga om villkor och förutsättningar för musicerande och därmed en fråga om jämställdhet i det omgivande samhället i stort. Här intar Kvarnhall ett tydligt samhällsperspektiv och han för en intressant diskussion kring hur komplext begreppet jämställdhet är.
Övergripande kan sägas att avhandlingen är väl strukturerad och att den är konsistent i sin argumentation. Styrkan i arbetet ligger framförallt i Kvarnhalls gedigna genomgång av kritisk realism, i metodkapitlets självreflexiva delar där Kvarnhall utförligt beskriver sin datainsamling samt i det omfattande arbete han lagt ned på sina intervjuer. Även valet av problemområde och urval av informanter är en styrka då få studier är gjorda med detta fokus.
Carina Borgström Källén