Tobias Norlind: musikforskare, museichef, folkhögskoleman

Håkan Lundström (red.), 2019. Tobias Norlind: musikforskare, museichef, folkhögskoleman. Lund: Tobias Norlind-samfundet för musikforskning. 176 s. ISBN 9789151911106

Lagom till 100-årsdagen av tillkomsten av Svenska samfundet för musikforskning ger Tobias Norlind-samfundet för musikforskning ut en antologi med fem artiklar, som ur olika perspektiv skildrar Tobias Norlinds verksamhet. Artiklarna är skrivna av Boel Lindberg, Folke Bohlin, Peter Berry, Börje Norrman och Benjamin Vogel. Antologin innehåller dessutom en översättning av en reviderad version av Hornbostel–Sachs’ klassifikation av musikinstrument samt en bibliografi över Norlinds samlade produktion.

Boel Lindbergs artikel skildrar Norlinds relation till svensk musikvetenskap. Avgörande insatser för etableringen av ämnet musikvetenskap i Sverige har ofta tillskrivits Carl-Allan Moberg, som blev den förste innehavaren av den professur i musikvetenskap som inrättades i Uppsala 1947. Norlinds roll har varit mera oklar, men har, menar Lindberg, uppmärksammats mer under senare tid. I artikeln skildras Norlinds verksamhet kronologiskt från hans tidiga studieår till slutet av 1920-talet, då hans kontakter med musikvetenskap vid svenska universitet i stort sett upphörde.

Efter studier i Lund bedrev Norlind studier i Tyskland, där inte minst musikhistorikern Adolf Sandberger i München blev en viktig inspiration. Norlind lade fram sin doktorsavhandling i Lund 1909 och utnämndes till docent samma år. Perioden 1909–18 gav han föreläsningar i musikhistoria i Lund. Under tiden arbetade Norlind också för att ämnet musikvetenskap skulle kunna läsas som ett examensämne. Genom hans insatser antogs 1915 en studieplan i "musikhistoria med musikteori" vid Lunds universitet. 1918 sökte Norlind förgäves ett docentstipendium i Lund, och Lindberg redogör ingående för förhållandena vid processen och diskuterar den vetenskapliga kvaliteten på Norlinds publikationer. 1918 flyttade Norlind till Stockholm där han sedan var verksam som rektor vid Stockholms borgarskolas folkhögskolelinje, samt som föreståndare för det relativt nyligen etablerade Musikhistoriska museet.

Under 1910-talet var Norlind också aktiv för att bilda ett svenskt samfund för musikforskning. Tiden för bildandet 1919 har skildrats tidigare och tas därför inte närmare upp av Lindberg. Samfundets viktigaste uppgift var att ge ut Svensk tidskrift för musikforskning, och Norlind var såväl ordförande för samfundet som redaktör för tidskriften 1919–25. Under denna tid framfördes kritik mot hans sätt att sköta förvaltning och redaktörskap, något som medförde att han fick lämna uppdragen 1925. Ytterligare en motgång upplevde Norlind 1927, då han som fakultetsopponent på en avhandling av Sten Broman förordade att avhandlingen skulle godkännas, men blev nedröstad och avhandlingen blev underkänd. Lindberg redogör för händelseförloppet och den stora bitterhet som Norlind uttryckte över händelsen. Efter detta upphörde Norlinds direkta kontakter med det musikvetenskapliga ämnet, men hans verksamhet vid Musikhistoriska museet fortsatte till hans död 1947.

Lindberg drar slutsatsen att Norlinds bästa vetenskapliga verk tillkommit tidigt i hans karriär. Likaså menar hon att Norlinds omfattande produktion måste ses i ljuset av dålig ekonomi och försörjningsplikter. Lindberg diskuterar kortfattat frågan om musikvetenskapsämnets etablering utifrån ett sociologiskt perspektiv. Hon framhåller att svenskt universitetsväsende befann sig i en expansion under tiden från 1930 och framåt, med många nya professurer, däribland alltså en i musikvetenskap.  

I fyra korta artiklar skildras Norlinds verksamhet inom några andra områden. Folke Bohlin redogör för tillkomstprocessen för den första studieplanen (som omtalats ovan) i ”musikhistoria med musikteori” vid Lunds universitet 1915. Bohlin framhåller att studieplanen möjliggjorde ämnets etablering vid svenska universitet. Genom att studieplanen senare godkändes också i Uppsala (1921) och Stockholm (1924), gavs förutsättningar för Gunnar Jeanson att disputera i Stockholm 1926 och Carl-Allan Moberg att disputera i Uppsala 1927.

Peter Berrys artikel berör Norlinds arbete inom Folkmusikkommissionen 1922–40, där Norlind enligt Berry framför allt fungerade som en resursperson vid speciella tillfällen, men inte hade någon kontinuerlig verksamhet inom kommissionens arbete. Norlinds verksamhet som lärare och rektor vid några olika folkhögskolor i Skåne och Stockholm beskrivs detaljerat av Börje Norrman. Benjamin Vogel skildrar Norlinds verksamhet vid Musikhistoriska museet och lyfter fram Norlinds intresse för instrument och den instrumentsystematik han skapade.

Olika perioder i den svenska musikvetenskapens historia har skildrats tidigare, exempelvis av Ingmar Bengtsson, Sten Dahlstedt och Martin Tegen. Föreliggande antologi om Tobias Norlind är ett ytterligare bidrag till denna historieskrivning. Den ger som helhet intressanta beskrivningar av en viktig pionjär inom svensk musikforskning. Även om det är Tobias Norlind som person som står i fokus för antologin är bidragen framför allt intressanta för att de tillför ny kunskap om etableringen av ämnet musikvetenskap vid svenska universitet.

Antologins mest omfattande bidrag är Lindbergs artikel, som är en noggrann genomgång (byggd på studier av arkivmaterial) av Norlinds studieår och hans verksamhet fram till slutet av 1920-talet. Fokus i artikeln ligger på Norlind som person, men etableringen av ämnet sätts i någon mån också in i ett samhällsperspektiv.

Lindberg diskuterar också frågor av övergripande karaktär. Diskussionen om varför det tog så pass lång tid för ämnet musikvetenskap att etableras vid ett svenskt universitet berörs och genom att se ämnets etablering utifrån ett vidare perspektiv än enbart enskilda personers insatser ges en rimlig förklaring till förhållandet. Angående vilka personer som varit viktiga vid etableringen av ämnet pekar Lindberg på tidigare ideal inom historieskrivningen, där man utgått ifrån att enskilda starka personer varit avgörande för händelseutvecklingen, något som inte alltid motsvarat det verkliga händelseförloppet. Som framgår av artikeln var flera aktörer viktiga vid etableringen av ämnet musikvetenskap i Sverige. Den relation mellan å ena sidan struktur och å andra sidan agerande personer, som på detta sätt lyfts fram i artikeln, är intressant.

Lindbergs artikel kompletteras av Bohlins korta artikel om inrättandet av studieplanen i musikhistoria i Lund 1915. Bohlin beskriver en väl avgränsad process, som är intressant för ämnets etablering. Artikeln ger också viktiga exempel på förändringen av villkor och förutsättningar under de drygt 100 år som gått sedan studieplanens tillkomst (exempelvis den dåtida förekomsten av docenter med rätt och skyldighet att undervisa utan tjänst och alltså utan att uppbära lön, eller beslut kring studiefrågor som fick nationell giltighet) och ger därmed ett intressant perspektiv för nutida läsare.

Artiklarna av Norrman och Berry är framför allt beskrivande. Norrmans ingående studie av Norlinds verksamhet inom folkhögskolan ger viss ny kunskap och intressant är också den jämförelse med danska förhållanden som görs. Berrys bidrag bygger i huvudsak på tidigare forskning inom området. Artikeln av Vogel uppmärksammar Norlinds stora intresse för musikinstrument och det exemplifieras genom en intressant redogörelse för hans skrifter inom området. Det samtida intresset för instrumentsystematik framhålls också och kopplingen till den internationella diskussionen nämns, men utan att den får någon större uppmärksamhet.

Artikeln följs av en översättning av den revision av Hornbostel–Sachs’ instrumentsystematik från 2011 som publicerats av organisationen MIMO (Musical Instrument Museums Online). Det saknas en tydlig förklaring till varför denna översättning är gjord eller varför den publiceras här. I förordet till antologin sägs endast att Norlinds ”forskning om musikinstrument kopplas här till en modern revision av klassifikationssystemet”, vilket är en väldigt lös koppling. Behovet av att översätta en text på engelska som är tillgänglig digitalt behöver också klargöras.

Den avslutande bibliografin ges i tre olika versioner: kronologisk, systematisk samt alfabetisk, vilket gör den lätt att söka i. Den ger dessutom en väldigt åskådlig bild av Norlinds omfattande produktion av olika typer av texter. Sammantaget är antologin en intressant och lättillgänglig skildring av en pionjär inom det musikvetenskapliga området. Den klargör viktiga förhållanden rörande etableringen av musikvetenskap som ett svenskt universitetsämne.

Karin Hallgren