Värdet av att tala om "svensk musikforskning": replik till Lars Berglund

För oss som har fostrats i ämnesmiljön ”svensk musikvetenskap” tillhandahåller den historiska översikten i Lars Berglunds debattinlägg en nyttig påminnelse om vilka ämnestraditioner som format denna miljö. Inlägget illustrerar också förhållandet att ämnesidentiteter och ämnestraditioner utgör tveeggade företeelser som motiverar ett ambivalent förhållningssätt. Å ena sidan erbjuder en universitetsdisciplin en institutionell struktur som förser den därtill knutna forskningen med en viss grad av stabilitet och hållbarhet. Å andra sidan kan ämnestraditioner ofta fungera konserverande, som ett rättfärdigande argument för att fortsätta göra ”som vi alltid gjort”. Mot denna konserverande tendens står i sin tur disciplinernas inneboende drivkraft att föröka sig på samma sätt som de alltid gjort: genom delning.

Den pluralism som artikuleras i Ingmar Bengtssons heroiska syntetiseringsförsök från 1973 har inte blivit mindre omfattande sedan dess. Att de av Berglund nämnda disciplinerna musikpedagogik och konstnärlig forskning etablerats som självständiga områden för forskarutbildning och forskning beror dock mindre på något objektivt föreliggande specifikt behov av forskning inom dessa områden än på institutionaliseringsprocessers systemlogik. Jag är själv verksam vid en institution där det genom åren har producerats 7 avhandlingar kring dedicerat musikpedagogiska ämnen och 18 avhandlingar i forskarutbildningsämnet ”musikvetenskap, konstnärligt-kreativ variant”; båda dessa forskningsfält har numera tillgång till egna separata institutionsstrukturer. Min egen forskning under det senaste årtiondet kan snarare än att utgöra ”musikvetenskap” närmast karakteriseras som ”kulturhistorisk medieforskning”, ett område som hittills inte utgjort en självständig akademisk disciplin (förutom i form av ämnet mediehistoria vid Lunds universitet). Jag har dock haft förmånen vistas i en flerdisciplinär forskningsmiljö som erbjudit goda möjligheter till detta slags utvidgande (eller utsuddande?) av disciplingränser.

Jag är självklart enig med Berglund om att ”svensk musikforskning” inte rimligen bör anspela på forskares nationalitet eller förmedlingsspråk och att begreppet inte heller utpekar ”någon säregen empiri, metod eller teori”. Dock menar jag att det är relevant som ett administrativt och finansieringsmässigt begrepp: det innefattar den musikforskning som är knuten till svenska forskningsmiljöer och (i regel) finansierad av svenska forskningsfinansiärer medelst skattemedel eller bidrag från forskningsstiftelser. De ”underliga gränsdragningsproblem” som Berglund beskriver är enligt min mening inte särskilt underliga. Forskning är alltid en produkt av en forskningsmiljö, och den enskilde forskaren kan oavsett nationalitet och språk röra sig mellan olika miljöer, vilket idag är desto lättare eftersom ”forskningsmiljö” med dagens möjligheter till online-interaktion inte längre med nödvändighet uteslutande måste avse en geografiskt avgränsad fysisk miljö. Berglunds retoriska fråga om ”vad vi egentligen ska ha en sådan beteckning till” har ett enkelt svar: ”svensk musikforskning” är en ganska självskriven entitet i en nationell forskningspolitisk diskussion kring fördelning av forskningsresurser, och vi bör som musikforskare vara beredda på att avkrävas och tillhandahålla genomtänkta svar den dag frågan ställs om varför vår verksamhet bör finansieras.

Frågan om i vilken utsträckning nutida svensk musikforskning bör fokusera de svenska musikaliska krusbären har inget självklart svar. Jag har många gånger genom åren hört uttalanden med den ungefärliga innebörden att ”vi måste forska kring svensk musik, för om inte vi gör det gör ingen annan det”. Detta är dock idag en sanning med modifikation: ett växande antal forskare knutna till andra musikforskningsmiljöer än den svenska har publicerat arbeten som rör svenska förhållanden.[1] Icke desto mindre har vi som svenska universitetsforskare även ett samverkansuppdrag som huvudsakligen innebär ett ansvar för att förmedla forskningsresultat till det omgivande (i första hand svenska) samhället, och att det i ett sådant sammanhang finns en efterfrågan på resultat som rör specifikt svenska förhållanden förefaller mig inte särskilt förvånansvärt. Dock bör det framhållas att i den mån musikforskning kring svenska förhållanden framställs som a priori ointressant i en vidare internationell forskningsmiljö – något som tycks mig ligga som en implicit slutsats under den ovan parafraserade hållningen – är detta ett underbetyg till denna forskning. Forskningskvalitet är generellt i sig inte beroende av vilket empiriskt material som undersöks utan av teori- och metodtillämpning samt stringens i genomförandet, och forskning kring svensk musik kan därför mycket väl (och bör!) vara relevant i en internationell forskningskontext.

Sedan detta sagts kan tilläggas att förmedling av forskning kring specifikt svenska kulturella förhållanden till en internationell publik ofta kan kräva en explikation av sådan bakgrundskunskap som kan tas för given hos kulturella insiders. Min erfarenhet är emellertid att detta alltid utgör en lärorik uppgift och också kan vara en motivationsfaktor för en produktiv självreflektion hos forskaren kring kulturella förgivettaganden.

Beträffande tidskriften STM–SJM är jag i grunden överens med Berglund om att en fullt tillräcklig legitimering av tidskriften ligger i ”det blotta faktum att den redan finns, att den har en välfungerande infrastruktur och en hundraårig historia”. En etablerad tidskrift är en värdefull publiceringskanal, och upparbetande av nya sådana kräver avsevärda insatser av tid och arbete; vi bör därför vara rädda om och ta vara på de kanaler vi har. Berglunds föredömligt öppna rekommendation för tidskriftens policy, att ”följa med i vetenskapens förändringsprocesser och trender, styrd enbart av det mycket vida ämnet ’musik’”, kan enligt min mening med fördel också appliceras på musikforskningen generellt, inklusive den del av denna forskning som på administrativa och finansieringsmässiga grunder kan och bör betecknas som ”svensk”.