Martin Tegen. (Foto: Andreas Tegen.)
2019 firar två fundament i svensk musikvetenskap etthundra år: Svenska samfundet för musikforskning och Svensk tidskrift för musikforskning (STM). Märkligt nog föddes Martin Tegen samma år. Hans hundraårsfirande var välplanerat när han stilla avled den 17 april, 11 dagar före sin sekeldag. Närmast sörjande är barnen Andreas, Katarina och Gabriella samt barnbarn.
Martin Tegen var den obestridde nestorn i svensk musikvetenskap. Med sitt långa liv blev han den siste av dem som disputerade för Carl-Allan Moberg att lämna jordelivet. Och genom att han valde universitetslärarens bana kom han att föra arvet från pionjärmiljön i Uppsala vidare till Stockholmsinstitutionen – och bidrog därigenom till att musikvetenskap blev ett större ämne.
Tegen växte upp i ett intellektuellt stimulerande hem. Modern Gunhild (1889–1970, född Nordling) var ursprungligen lärare, men verkade huvudsakligen som författare och översättare. Fadern Einar (1884–1965) var professor i praktisk filosofi, 1931–37 vid Lunds universitet, 1937–51 vid Stockholms högskola. Hans vetenskapliga utveckling förde honom mot den då nya disciplinen sociologi som han var med om att introducera i Sverige. Båda föräldrarna var under krigsåren djupt engagerade i flyktingfrågan. Tegen har skrivit om sina föräldrars livsbanor i ”Einar och Gunhild Tegen: en krönika om deras liv och verk” (opublicerat manuskript).
Martin Tegen tog studenten 1937 i Lund, där familjen då bodde. Ovanligt nog vid denna tid gjorde han av etiska skäl sin värnplikt som vapenfri. Universitetsstudierna bedrev han i Uppsala, där han bodde i tolv år. Under Mobergs ledning läste han musikforskning. Under en tid tog han lektioner i komposition för director musices Sven E. Svensson som också var hans lärare i musikteori. Tegen hade nämligen börjat komponera redan i tonåren – pianot var hans instrument.
Kandidatuppsatsen i musikforskning handlade om Erik Drake (publicerad i STM 1943). 1948 ledde de fortsatta studierna fram till en licentiatexamen med avhandlingen ”Stockholms musikliv från sociologisk synvinkel” (opublicerat manuskript, finns på Musik- och teaterbiblioteket). Tegen hade då börjat skriva texter i skilda musikämnen för tidningar och tidskrifter, något som han skulle komma att hålla på med mer eller mindre hela livet. 1947, således under studierna i Uppsala, fick han en tjänst vid dåvarande Musikaliska akademiens bibliotek. Parallellt med biblioteksarbetet studerade han vidare mot doktorsgraden. Disputationen ägde rum den 25 maj 1955, samma år som kollegan Ingmar Bengtsson lade fram sin Roman-avhandling. Rubriken på Tegens arbete är kort men talande: Musiklivet i Stockholm 1890–1910. En av opponenterna var Carl-Allan Moberg, som tackas varmt i avhandlingens förord.
Doktorsavhandlingen recenserades i STM 1955 av samme Moberg, och han är övervägande kritisk mot elevens arbete. (Bengtssons avhandling anmäldes i samma nummer av Stig Walin som hade disputerat tre år tidigare.) Genom att inledningsvis sätta avhandlingens centrala begrepp ”musikliv” inom distanserande citattecken anger Moberg tonen. Han ifrågasätter Tegens val av genomgående perspektiv: popularisering, demokratisering och kommersialisering. Vidare menar Moberg att Tegen överbetonat musiklivets organisation och därigenom underskattat den stilistiska utvecklingen. Den enligt konventionen positiva avslutningen på anmälan tar inte bort intrycket att Moberg inte var helt nöjd med Tegens doktorsspecimen. Frågan är om Moberg var kritisk till ämnesvalet eller till Tegens sätt att genomföra och redovisa undersökningen. Recensionen ger inte svar på den frågan.
För dagens svenska musikhistoriker framstår Tegens avhandling tveklöst som ett pionjärverk, vilket de återkommande referenserna i senare arbeten visar. Han lyfte fram musikmiljöer som tidigare knappast beaktats – restauranger, caféer, dansställen, med mera. Och han gav samma uppmärksamhet åt populärmusik som åt musik med högre status. Båda perspektiven var nya, för att inte säga utmanande, bland företrädare för den äldre skolans musikforskning.
I november 1955 ansökte Tegen om både docentur (lärdomsgraden) och docentbefattning (en tjänst) vid Stockholms högskola. Den 1 mars 1956 utnämndes han till docent i musiksociologi, alltså inte musikforskning. Det var Mobergs förslag att inskränka Tegens docentdomän – det bör nämnas att Tegen inte använder begreppet i sin avhandlingstext. Inskränkningen blev en hämsko när Tegen startade arbetet med att etablera undervisning i musikforskning vid huvudstadens högskola. (Han slutade på Musikaliska akademiens bibliotek i mars 1956.) Han tvingades därför meritera sig ytterligare genom ett arbete ”på något musikanalytiskt och alldeles osociologiskt område”, som han själv uttrycker saken i skriften Musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet: historik 1956–1984 (1986, s. 6). 1958 lämnade han in studien ”Formel och symbol i den klassiska musiken: försök till analys av 1700-talets tonspråk, särskilt inom operamusiken” (opublicerat manuskript, 147 s.) tillsammans med en ansökan om docentur i musikforskning. Utnämningen skedde året därefter.
Docentbefattningen innehöll huvudsakligen forskning, vilket förstås främjade hans vetenskapliga produktion, men försenade uppbyggnaden av en stabil undervisning i ämnet. 1964 utnämndes Tegen till universitetslektor – med undervisning som huvudsakligt arbetsinnehåll.
Arbetet med att bygga upp ämnet musikforskning i Stockholm blev mödosamt, vilket framgår tydligt av historiken som skrevs omedelbart efter pensioneringen. Ämnets ställning i universitetsorganisationen var osäker, förståelsen för behovet av lyssningsutrustning och instrument var liten, och flera gånger fick ämnet byta lokaler. Samarbetet med grannämnet teatervetenskap som befann sig i en liknande situation var dock gott.
Från början fanns ingen studieplan. En första sådan – för ”ämnet musikforskning i filosofie ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen” – fastställdes av universitetskanslern 1960. Två år senare ansökte Tegen å ämnets vägnar om att få inrätta en ny studieplan som också omfattade studier till licentiatnivå. Men den tidigare studiekamraten Ingmar Bengtsson, som nu hade lärostolen i Uppsala efter Moberg, var negativ. Han menade bland annat att ”de fordringar, som kan utläsas av förslaget, genomgående tycks ligga avsevärt lägre än de motsvarande fordringar, som sedan många år upprätthållits i Uppsala” (s. 12). Trots kollegans motstånd fastställde kanslern den nya planen 1963.
I sin strävan att etablera musikforskning vid Stockholms universitet hade Tegen uppenbarligen dåligt stöd från Uppsala. Att relationen skavde berättar också det faktum att han såvitt kunnat utrönas aldrig var ordinarie medlem av styrelsen för Svenska samfundet för musikforskning, under en tid dock suppleant, och att han heller aldrig var redaktör för STM.
I institutionshistoriken skymtar ingen bitterhet gentemot Moberg och Bengtsson, han bara redovisar kollegernas anstalter. Tegen var inte lagd åt det hållet. Han bara arbetade vidare för ämnets bästa.
Man inser lätt att ämnesbygget i Stockholm var arbetskrävande. Men Tegen hann ändå med att skriva en hel del. Han var genom åren en flitig recensent, vars namn syntes i STM, i musiktidskrifter och i olika folkbildningsorgan. Han anmälde mestadels engelsk- och tyskspråkig musiklitteratur och bidrog därigenom till inflödet av internationella impulser i svensk musikvetenskap. Karakteristiskt för honom var växelbruket mellan vetenskapliga och populärvetenskapliga texter, något som han också tillämpade under alla år. Merparten av hans artikelproduktion rörde svensk musikhistoria, 1700- och 1800-tal, det fält som kom att bli Tegens signum.
Hans krafter räckte därutöver till två andra verksamhetsfält som successivt kom att ockupera honom allt mer – och som hans namn idag starkt förknippas med.
Den första översättningen gjorde han 1959: librettot till operan Pimpinone eller Det omaka giftermålet av Telemann, ett verk som sattes upp på Drottningsholmsteatern somrarna 1959 och 1960. Gissningsvis var det kontakten med kollegan Agne Beijer i teatervetenskap som gjorde att Tegen blev aktuell för uppdraget. Under åren vid Stockholms universitet översatte han böcker för undervisningsbruk: Albert Clers Musikerns fysiologi (1965), Ernst Tittels Harmonilära (1971, tillsammans med Inger Grudin, Bertil Wikman och Hans Uddling) och Diether de la Mottes Epokernas harmonik: en harmonilära (1981). Men den stora insatsen som översättare gjorde han trots allt efter pensioneringen.
Den första editionen av Tegens hand var Francesco Antonio Uttinis opera Thetis och Pelée från 1773, ett arbete som han utförde ca 1960, till synes på eget initiativ eftersom det varken blev någon utgåva eller någon uppsättning. Det speciella med denna edition är att originalpartitur saknas. Stämmaterial finns bevarat, dock inga sångstämmor som därför skapades av den skapande editören! Nästa edition blev dock tryckt, nämligen Georg Joseph Voglers opera Gustav Adolf och Ebba Brahe (Monumenta Musicae Svecicae 7, 1973). Tegens utgåva låg till grund för uppsättningen av verket på Drottningholmsteatern somrarna 1973 och 1974. Under det sex år långa arbetet med bokserien Musiken i Sverige, där Tegen var delredaktör för band 3, skrev han ut partitur till ett antal verk: Edouard Du Puys operor Björn Järnsida och Jenny, Hermann Berens Trio, op. 85:1, och Grosses Quartett no 1, op. 78, Andreas Randels Qvartett no 1, J. N. Eggerts Kvartett, Bernhard Crusells Kvartett (klarinett, violin, viola, cello), op. 7, och Valborg Aulins Quartett, F-dur. 2001 kom utgåvan Svenska sånger 1790–1810 (MMS 20), och 2006 hans edition av Franz Berwalds operett Jag går i kloster. Med sin karakteristiska piktur fyllde han notsida efter notsida, mest till glädje för sig själv, även om många av hans editioner kom till praktisk användning och han därigenom bidrog till att många verk för första gången på åtskilliga år fick möta en publik. Han fortsatte med detta i hög ålder: på skrivbordet låg i regel kopior på autografer ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar som han skrev rent, när inga andra arbetsuppgifter låg över honom.
Till hans editionsinsatser måste också räknas den kritiska utgåvan av Romans översättning av Gasparinis En uti harmonie öfvad på clav-cymbal: reglor, anmärkningar och underrättelser at väl spela bas, och accompagnera på clav-cymbal, spinett och org-värk (1994) som han gav ut tillsammans med Kathleen K. Hansell.
När Tegen pensionerades 1984, kunde han konstatera att musikvetenskap var ett fast etablerat ämne vid Stockholms universitet. Hans ansträngningar hade burit frukt. Men ämnet hade ännu inte erhållit rätt till doktorsexamen och själv hade han inte avancerat till professor. Den docenttitel som han tilldelades 1956 re’n fick han bära livet ut.
Pensioneringen förlöste Tegens skaparkraft. Om han under yrkesåren publicerat sig regelbundet, var det ändå ingenting mot den långa emeritustidens närmast hektiska produktion. Tegen kort sagt blommade ut. Hela hans stora kapacitet kom till användning: hans djupa musikhistoriska och musikteoretiska insikter, hans breda kulturhistoriska bildning och inte minst hans goda språkkunskaper.
Hans gärning som översättare väcker mest beundran. 1996 publicerades Oswald Spenglers klassiska Västerlandets undergång i Tegens språkdräkt. Året därpå deltog han i översättningen av Rytm, musik och utbildning av Émile Jaques-Dalcroze. I slutet av 1990-talet hade han börjat översätta Shakespeares sonetter. Tio av dem publicerades i Artes 2000, tillsammans med översättarens kommentarer – alla sonetter kom i en bok 2007. Samma år publicerades Friedrich Nietzsches Tragedins födelse och Filosofin under grekernas tragiska tidsålder (med Joachim Retzlaff). J. W. von Goethes Väst-östlig divan fick han publicerad 2004. Rainer Maria Rilkes Sonetterna till Orfeus kom 2009, Heinrich Heines Sångernas bok 2011. Mycket välförtjänt belönades Tegen med Samfundet De Nios översättarpris 2007 och Svenska Akademiens och Natur och Kulturs översättarpris 2011.
96 år gammal debuterade Tegen som lyriker. Minnesglimtar och gubbsuckar är ett slags memoarbok, innehållande 95 sonetter, en för varje levnadsår. Med en blandning av koncentrerade minnesbilder och tankar inför livets slut är den riktigt läsvärd. Bland annat finns ett antal versifierade porträtt, däribland av några musikvetarkolleger.
Arbetet med Shakespeares sonetter väckte översättarens intresse för författargestalten. Tegen kunde inte motstå att ge sig in i diskussionen om vem det egentligen var som skrev framför allt sonetterna. Hans undersökningar och funderingar resulterade i boken Vem var Shakespeare? Sonetternas gåta (2014). Tre år senare var han färdig med nästa manuskript i samma ämne. Boken Shakespeares factotum-fixare skulle göras offentlig på Tegens hundraårsdag. En vecka innan han avled fick han hålla det första exemplaret i sin hand, ett sällsamt ögonblick som blev slutet på Tegens mycket långa bana som författare.
Bilden av Tegen vore inte komplett utan några ord om honom som tonsättare. När han i november 2018 flyttade till ett äldreboende, bad han Bertil Wikman och mig att gå igenom hans forskningsmaterial. Det gjorde vi och kunde då konstatera att Tegen under två perioder varit en flitig kompositör: i unga år och efter pensioneringen. Den närmaste kretsen visste att han sysslat med tonsättning, men ingen, inte ens hans barn, hade kännedom om omfattningen. Till saken hör att endast ett verk, ett körstycke, finns tryckt. Några få har uppförts offentligt. Hans komponerande har alltså varit ett privat nöje, en omväxling till andra arbetsuppgifter som legat på hans skrivbord. Med de förutsättningarna har Tegen komponerat åtta verk för stråkkvartett, ett tjugotal verk för piano, varav fem sonater, ungefär 25 körverk och en hel del annat. Alla verk finns i manuskript i Tegens arkiv i Musik- och teaterbiblioteket. En verkförteckning återfinns i Levande musikarv.
Martin Tegen förenade sin järnflit med ett yttre lugn. Till sitt väsen var han vänligheten själv. Han saknade vassa armbågar, vilket i realiteten var till förfång för hans karriär. Oberörd av alla strider utanför kammaren arbetade han träget vidare. När arbetsdagen var över hade han skapat ett verk som söker sin like.
Gunnar Ternhag