Vad betyder egentligen ”svensk musikforskning”?

Sammanställningen ”svensk musikforskning” är varken enkel, självklar eller oproblematisk. Bägge orden i sammanställningen kan ifrågasättas och diskuteras.

För de tio herrar som kvällen den 22 februari 1919 träffades på Kungliga Musikaliska akademien för att instifta det nya Svenska samfundet för musikforskning rådde ingen större tvekan om vad namnet skulle betyda.[1] Samfundet grundades för att ersätta två svenska sektioner av Internationale Musikgesellschaft, en i Lund/Malmö och en i Stockholm. Det internationella sällskapet IMG hade kollapsat i och med krigsutbrottet 1914 och nya, nationella sällskap hade redan uppstått i Tyskland, Frankrike och Italien. Enligt de stadgar som antogs vid mötet skulle samfundet ”väcka och underhålla intresse för musikforskning särskilt rörande svenska förhållanden” (min kursivering). Formuleringen står ännu i dag fast i samfundets stadgar.

Grundarna av samfundet gjorde troligen ingen distinktion mellan musikforskning och musikvetenskap, men gav samtidigt bägge termerna en vid innebörd. Om vi ser till vilka ämnen som täcktes i samfundets tidskrift under de första decennierna och vad som beforskades av dess ledande ledamöter så fanns en tydlig tonvikt på musikhistoria och (i mindre grad) musikteori, men även forskning kring traditionell musik och organologi. När universitetsämnet (och därmed även professuren i Uppsala) 1969 bytte namn från musikforskning till musikvetenskap, analogt med systerämnena konst och litteratur, var det inte för att markera någon ny ämnesinriktning, vare sig i vidare eller snävare bemärkelse. Ingmar Bengtssons bok Musikvetenskap (Bengtsson, 1973) visar dock att denne räknade in en oerhört bred mångfald av inriktningar under ämnesbeteckningen, i ett smörgåsbord så rikt och spretigt att det är svårt att förstå hur han tänkte sig att denna metodpluralism skulle kunna rymmas inom en och samma disciplin (Krummacher, 1975; 1977).

Det var först långt senare som en förskjutning började ske vad gällde termen ”musikforskning” och det uppstod en tydlig distinktion mellan musikforskning och musikvetenskap. I och med att musikpedagogik och konstnärlig forskning etablerades och växte vid musikhögskolor och universitet uppstod en argumentation som gick ut på att ett samfund för musikforskning inte endast borde rikta sig till dem som verkade inom disciplinen musikvetenskap. ”Musikforskning” uppfattades nu som ett vidare begrepp än ”musikvetenskap”. Denna förskjutning skedde bland annat genom diskussioner i samfundets styrelse under 2000-talets första decennium. De ledde fram till att samfundets konferenser 2010 döptes om från ”Musikvetenskap idag” till ”Musikforskning idag”, och att den ombildade tidskriften 2014 fick det engelska namnet ”Swedish journal of music research”, istället för som tidigare ”Swedish journal of musicology”. Dessa förändringar mötte inget större motstånd, utan genomfördes i samförstånd och utifrån övertygelsen att ett mer inkluderande sällskap skulle gynna alla. I ett styrelseprotokoll från 27 januari 2014 formuleras det så här:

Valet att låta ”music research” ersätta ”musicology” i det engelska namnet ligger i linje med aktuellt internationellt språkbruk. Det speglar samfundets ambitioner för de årliga konferenserna under de senaste åren, d.v.s. att låta svenskans ”musikforskning” fungera som en paraplybeteckning för att samla musikvetenskaplig, musikpedagogisk och konstnärlig forskning om musik, liksom även i möjligaste mån sådan musikforskning som bedrivs inom etnologi, sociologi, cultural studies, historia, etc.[2]

Icke desto mindre kan vi konstatera att det därmed hade skett en betydelseförskjutning. Där musikforskning tidigare uppfattats som en disciplin, direkt synonym med musikvetenskap, associerades begreppet nu med en betydligt vidare innebörd.

Samfundet grundades alltså 1919 som en ren konsekvens av att det internationella samarbetet hade brutit samman. Faktum är att grundarna hellre hade sett ett fortsatt internationellt samarbete, syftande till ”en verklig universell förbrödring på musicologiens område”.[3]

Värnandet av nationella intressen var samtidigt en återkommande impuls bland ledande musikforskare i Sverige. Anders Edling har visat hur Carl-Allan Moberg under 1950-talet ville reservera källmaterialet i Dübensamlingen för svenska studenter och forskare genom att strama åt tillgängligheten för internationella kolleger (Edling, 2010). I 1965 års ”promemoria angående ämnet musikforsknings nuvarande ställning i Sverige” förespråkar författarna inrättande av lärostolar i ämnet vid alla de svenska lärosäten som hade en humanistisk fakultet (Bengtsson, 1965).[4] De påpekar visserligen att det vid tidpunkten saknades rekryteringsunderlag i landet för dessa tjänster och medger att ”utbyggnadstempot skulle bli snabbare” om man rekryterade internationellt. Ändå avvisar de denna tanke, eftersom ”inhemska forskare med erforderliga vetenskapliga och formella meriter inte bör få sina akademiska karriärmöjligheter stäckta av att utländska arbetskrafter för längre tid ’binder’ vissa nya befattningar”. De rekommenderar därför att eventuella rekryteringar av utländsk arbetskraft skulle begränsas till 3–5 år. Det handlade alltså om en uttalad nationell protektionism. Fortfarande i mitten av 1980-talet, när professuren i Uppsala utlystes efter Ingmar Bengtsson, så gjordes inga ansatser att utlysa tjänsten internationellt. Som ett resultat fanns det bara tre svenska sökande till positionen. Bengtsson själv motiverade detta med kommentaren: ”vi ville ha en svensk”.[5]

Idag ser situationen annorlunda ut. Doktorander, forskare, postdoktorer och lärarkrafter rekryteras i internationell konkurrens. Det finns redan nu relativt gott om sådana internationella rekryteringar vid landets lärosäten och allt tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta. Det väcker samtidigt frågan om vad ”svensk musikforskning” kan tänkas ha för innebörd idag.

Jag utgår utan omsvep från att denna innebörd inte kan ha att göra med ursprung eller medborgarskap hos utövarna, och inte heller med språket. ”Svensk musikforskning” utmärks inte heller av någon säregen empiri, metod eller teori.

En lösning vore att säga att svensk musikforskning är den forskning kring musik som produceras vid svenska institutioner och forskningsmiljöer. Men även med en sådan klassificering uppstår omöjliga gränsfall. När upphör forskningen att vara svensk? Är internationella postdoktorers forskning svensk enbart under den period de befinner sig i landet? Är en doktorsavhandling författad av en internationellt rekryterad doktorand ett exempel på ”svensk musikforskning”, medan samma persons forskning upphör att vara svensk så snart den nybakade doktorn lämnar landet för andra uppdrag?

Det är inte omöjligt att presentera andra förslag till hur ”svensk musikforskning” skulle kunna definieras, men alla sådana definitioner kommer att leda till underliga gränsdragningsproblem, därför att sådana problem är inbyggda i begreppsdistinktionen som sådan. Det förefaller i sådana fall rimligare att ersätta beteckningen ”svensk musikforskning” med något i stil med ”internationell musikforskning affilierad till svenska forskningsmiljöer”. Men frågan kvarstår vad vi egentligen ska ha en sådan beteckning till och vad den syftar till att åstadkomma för typ av åtskillnader.

En likartad problematik utmärker intressant nog även frågan om vad denna tidskrift (STM–SJM) i dag fyller för syfte. Den är inte en tidskrift enbart för forskare affilierade till svenska forskningsmiljöer, även om sådana författare ännu så länge dominerar. Inte heller är den en tidskrift för forskning enbart om svensk musik eller musik i Sverige, även om den fortfarande har en viss tonvikt i den riktningen. Det finns alltså i så mening en tendens som ger tidskriften en viss profil och väcker vissa förväntningar, men den är inte uttalad och knappast heller det som i dag motiverar dess existens, även om det säkert kan diskuteras. Kopplingen till Sverige är snarare administrativ: tidskriften drivs och finansieras från Sverige och ägs av det nationella samfundet. I övrigt finns inga uppenbara argument vare sig för dess namn eller dess existens.

Tidskriften kan dock legitimeras genom det blotta faktum att den redan finns, att den har en välfungerande infrastruktur och en hundraårig historia. Dess innehåll och inriktning får sedan formas genom en interaktion och förhandling mellan redaktörer, redaktionsråd, författare och peer-review-bedömare. Fördelen med en sådan konstruktion är flexibilitet och därmed även en viss hållbarhet. I avsaknad av ett specifikt program kan tidskriften följa med i vetenskapens förändringsprocesser och trender, styrd enbart av det mycket vida ämnet ”musik”.

Sammanställningen ”svensk musikforskning” däremot förefaller betydligt svårare att legitimera och kunde förslagsvis förpassas till den begreppshistoriska kyrkogården.

Referenser 

Bengtsson, I., 1965. ”Musikforskningens framtida ställning i Sverige”: en utredning. Svensk tidskrift för musikforskning,47, ss. 69–81.

Bengtsson, I., 1973. Musikvetenskap: en översikt. Stockholm: Norstedt.

Edling, A. 2010. ”The use of the Düben Collection as seen in the correspondence of the Uppsala University Library”. In: E. Kjellberg, 2010. The dissemination of music in seventeenth-century Europe: celebrating the Düben Collection. Bern: Peter Lang.ss. 335–343.

Krummacher, F., 1975. Werkbegriff und Wertproblem. Svensk tidskrift för musikforskning,57, ss. 39–47.

Krummacher, F., 1977. Pluralismus der Methoden als Problem zu Ingmar Bengtssons Buch “Musikwissenschaft – eine Übersicht”. Die Musikforschung, 30(4), ss. 502–505.