En samhällelig angelägenhet: framväxten av en symfoniorkester och ett konserthus i Stockholm, cirka 1890–1926.

Mia Kuritzén Löwengart, 2017. En samhällelig angelägenhet: framväxten av en symfoniorkester och ett konserthus i Stockholm, cirka 1890–1926. (Diss.) Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. 235 s. ISBN 9789151301426

I denna avhandling i historia undersöker Mia Kuritzén Löwengart de processer som låg till grund för framväxten av en fristående symfoniorkester och ett fristående konserthus i Stockholm under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Ämnet berör mycket viktiga aspekter av institutionaliseringen av Stockholms musikliv och är därmed ett intressant tillskott till detta forskningsområde.

Avhandlingens syfte är att ”undersöka hur man i det borgerliga samhället gjorde för att skapa nya kulturinstitutioner, i form av institutioner för finkultur” och fokus ligger på ”de processer som ledde fram till att förutsättningar skapades för att etablera en fast symfoniorkester och ett för ändamålet uppfört konserthus i Stockholm” (s. 13). Författaren har i sin undersökning starkt influerats av sociologen Paul DiMaggio och valt att strukturera undersökningen efter den ”finkulturmodell” som författaren lyft fram ur DiMaggios studier. DiMaggios forskning undersöker motsvarande process i amerikanska städer, framför allt Boston, under 1800-talet. Kuritzén lyfter fram tre analytiska processer som DiMaggio observerat i institutionaliseringen av finkultur och som utmynnar i: 1) Elite entrepreneurship, en organisationsform som är icke-vinstdrivande, skild från marknadskrafter och från statligt inflytande med en ledning sammansatt av förmögna och inflytelserika personer som överlåtit det konstnärliga ledarskapet till professionella musiker. 2) Classification, en tydlig åtskillnad mellan underhållning och konst och en definition av finkultur som samhällseliten och övre medelklassen kunde kalla ”sin egen egendom”, men som samtidigt institutionaliserades och legitimerades av samhället i stort. 3) Framing, en process där konstverket ”ritualiserades och fick en ideologisk prägel” vilket bidrog till en tydlig åtskillnad mellan professionella och amatörer och mellan konstutövare och publik, men även ett krav på musikalisk bildning och estetisk hållning hos publiken (s. 20).

Dessa tre processer fungerar som språngbräda för Kuritzéns undersökning av förhållandena i Stockholm och förekommer återkommande i diskussionen. Kuritzén lyfter även fram andra liknande studier som bland andra Simon Gunn som undersökt utvecklingen inom musiklivet i Manchester, vilket också fungerar som viktigt jämförelsematerial. Undersökningen utgår både från tidigare forskning och egna empiriska undersökningar. Källmaterialet har utgjorts av konsertannonser, konsertprogram, recensioner ur både dagspress och musiktidskrifter, och olika typer av material från Konsertföreningens, Mazerska kvartettsällskapets, Musikföreningen i Stockholms med flera institutioners arkiv.

Undersökningen är huvudsakligen uppdelad i fem kapitel, som vardera redogör för olika områden vilka sedan förklaras genom DiMaggios modell. I kapitel 2 görs en kort bakgrundsteckning som bland annat berör tidigare försök att grunda ett fristående konserthus samt ett försök till att teckna den musiksyn som låg till grund för utvecklingen under undersökningsperioden, även med vissa internationella utblickar. I de följande fyra kapitlen (kapitel 3–6) sker den verkliga empiriska undersökningen som har delats in i följande områden: musiken, de yttre förutsättningarna för framförande, publiken och kulturellt entreprenörskap och institutionsbyggande.

I kapitlet ”Musiken” har författaren analyserat ”hur de olika stadierna av klassificeringsprocessen såg ut i Stockholm” (s. 46). Detta handlar framför allt om distinktionen mellan konst och underhållning och hur den användes för att legitimera arbetet med att grunda en symfoniorkester och ett konserthus. Författaren har huvudsakligen studerat ett urval av konsertprogram och musikkritik under perioden för att konstatera att denna uppdelning blev allt tydligare. Författaren drar också slutsatsen att det blev en tydligare fokus på en musikalisk kanon inom den konstmusikaliska grenen, och Beethoven pekas ut som centrum för kanonbildningen. 1917 lyfts fram som en brytpunkt då det tydligt fanns en distinktion mellan konst och underhållning, vilket manifesteras i Konsertföreningens regelbundna konserter, som erbjöd en ”internationell standardrepertoar med kanoniserade verk” (s. 92).

I undersökningen av de yttre förutsättningarna för framförandet, det vill säga lokalen och orkestern, utgår författaren från DiMaggios ”framing”-process men kopplar även till Simon Gunns undersökning. Här diskuteras hur lokalförsörjningen såg ut inom konsertlivet under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet i Stockholm, samt även hur lokalfrågan diskuterades inom musikkritiken. Likaså berörs här kort orkesterns sammansättning och musikernas arbetsvillkor. Kuritzén betonar behovet av en ökad professionalisering inom orkestern samt lyfter fram dirigentens roll i ”framing”-processen som ett led i att kunna leva upp till de krav och förutsättningar som ställdes av den musikaliska kanon.

Vidare undersöks formeringen av konsertpubliken och hur folkbildningsidealen påverkade publikens sammansättning inom den konstmusikaliska sfären. Publikens sammansättning diskuteras utifrån undersökningar av biljettpriser i förhållande till inkomster och hur detta förändrades över perioden, men även genom hänvisningar till recensioner och abonnemangslistor med mera. I kapitlet diskuteras även musikalisk bildning och hur lyssnarbeteendet formades och institutionaliserades under denna period. Här lyfter författaren fram en intressant skillnad mellan Stockholm och Boston/Manchester, där publiksammansättningen i Stockholm gick mot en demokratisering och klassbreddning, medan det i Boston och Manchester gick mot en exklusivitet inom eliten.

Det sista empiriska kapitlet, ”Entreprenörskap och institutionsbyggande”, utgörs av en noggrann kronologisk redogörelse för den process som ledde fram till invigningen av Stockholms konserthus 1926. Här presenteras Konsertföreningens arbete steg för steg från de tidiga försöken och föreningens grundande 1902 till en allt mer organiserad verksamhet och förverkligandet av konserthuset. I detta kapitel ligger fokus på de organisatoriska förutsättningarna i styrelsens sammansättning, finansieringen och de nätverk som knöt samman en rad olika faktorer som var viktiga i denna process. Författaren visar att ledningen gick från att i början bestå av personer med stort kulturellt men relativt lågt ekonomiskt kapital inklusive många kvinnor till att bestå huvudsakligen av en grupp män inom näringseliten med stort ekonomiskt kapital och många olika kontakter. Ekonomin förbättrades med tiden framför allt med den nya styrelsen från 1914 som förändrade marknadsförings- och finansieringsstrategierna vilket avsevärt förändrade förutsättningarna, samtidigt som staten kom att stå för allt större bidrag. Mycket av det ekonomiska underlaget som gjorde konserthusbygget möjligt skedde genom privata donationer, och författaren har konstaterat att de viktigaste och största donationerna kom från det judiska nätverket kring familjen Davidson och att det var kvinnor som gjorde de viktigaste donationerna. I detta kapitel konstaterar författaren att det såg ganska annorlunda ut i Stockholm jämfört med exempelvis Boston och Manchester, framför allt genom att den elitgrupp som stod för arbetet och donationerna inte var lika sammansvetsad som i de andra exemplen samt att den statliga inblandningen var helt avgörande i Stockholm, vilket går tvärt emot hur det såg ut i Boston och Manchester. Trots detta menar författaren att det finns paralleller med DiMaggios modell på vissa områden även om det skiljer sig avsevärt på andra.

Undersökningen sammanfattas i ett avslutningskapitel som tar upp de viktigaste resultaten och lyfter fram avhandlingens viktigaste slutsatser, framför allt att etableringen av en fristående symfoniorkester och ett fristående konserthus i Stockholm var möjlig först när frågan blivit en samhällelig angelägenhet.

Avhandlingens ämnesval är i högsta grad relevant och av stort intresse inom forskningsområdet. Den bidrar också med intressant ny kunskap. Det är framför allt undersökningen av entreprenörskap, finansieringen och betydelsen av sociala nätverk för institutionsbygget som är särskilt intressanta eftersom den berör så centrala aspekter inom en väldigt viktig fas i utvecklingen av musiklivet i Stockholm, aspekter som berörts ganska lite i tidigare forskning. Det är framför allt i denna avdelning som avhandlingen bidrar med mest ny kunskap, och det är även där de viktigaste resultaten framkommer. Det är mycket intressant att se kopplingarna mellan den näringselit som tar över verksamheten och kulturlivet och hur dessa nätverk används för att få företaget att komma till stånd. Likaså är författarens redogörelse för det judiska inflytandet inom kultursfären genom de stora donationerna från nätverket kring familjen Davidson värdefull, också för att den även lyfter fram den judiska befolkningens betydelse för Stockholms musikliv i stort vilket berikar forskningsfältet. De kopplingar som görs med grundandet av Göteborgs konserthus och som visar att nätverken sträckte sig även dit visar vikten av att studera aktörer och nätverk även på ett nationellt plan.

Trots de många ovan nämnda förtjänsterna med avhandlingen finns det vissa områden där man kanske skulle ha kunnat göra något annorlunda. I vissa fall kan man ifrågasätta en del slutsatser som görs angående musiken, musiksynen och kanoniseringsprocessen. Även om en del av dem baseras på tidigare forskning och egentligen inte presenterar någon ny kunskap så kan vissa slutsatser i den empiriska undersökningen ses som vilande på lite väl tunt material (ett urval av recensioner och program), och ett mer källkritiskt förhållningssätt hade varit önskvärt. Det skulle behövas mycket större underlag för att undersöka och beskriva de komplexa strukturer som ligger till grund för exempelvis musiksyn och kanonbildning. Likaså är detta något som skulle behöva studeras över ett längre historiskt perspektiv för att man verkligen skulle kunna förklara dessa processer. Musiken får i denna avhandling en central position samtidigt som den endast berörs alltför ytligt, gällande exempelvis musikaliskt värde och mening, estetiska förhållningssätt med mera. Många slutsatser om musiken konstateras utan att de förklaras musikaliskt eller historiskt. Därtill ska sägas att jag inte är övertygad om att detta hade behövts för denna undersökning eftersom det inte är en musikvetenskaplig avhandling. Här hade det räckt att hänvisa till tidigare forskning, men kanske ta ett lite vidare grepp på detta forskningsområde och sedan lägga ännu mer fokus på avsnitten om entreprenörskap och institutionsbygge.

Relationen till DiMaggios modell ter sig också för mig något otydlig då modellen används som metod snarare än teori, och den används mer för att beskriva än för att analysera processerna. Jag tycker att DiMaggio likaväl som Gunn är värdefulla ur jämförelsesynpunkt då de erbjuder något att bolla mot i beskrivningen av processen i Stockholm. Däremot tycker jag att det verkar som att processerna varit alltför olika för att kunna användas som en modell som man ska försöka passa in materialet i. Städerna erbjuder i grunden väldigt olika förutsättningar vilket också speglas i processerna. Som DiMaggio beskriver det så var processerna inom denna modell nödvändiga för att realisera institutioner för finkultur, vilket Kuritzén visat inte gällde i Sverige. Det hade varit önskvärt med en tydligare diskussion och problematisering av de olika förutsättningarna och hur modellen anpassats eller tolkats om för att passa de svenska förhållandena. De aspekter som lyfts fram i avhandlingen är helt klart relevanta, men det kanske handlar mer om förhållningssättet till den teoretiska förebilden som för mig blir lite otydlig.

Precis som i alla avhandlingar finns det områden som skulle kunna tänkas göras annorlunda, men det hindrar inte att denna avhandling är ett viktigt tillskott till forskningsområdet. Avhandlingen presenterar viktig kunskap om två viktiga institutioner och ett centralt skede i Stockholms musikhistoria.

Anne Reese Willén