Håkan Thörn, 2018. 1968: revolutionens rytmer: en berättelse om hur musik och uppror skakade världsordningen. Göteborg: Daidalos. 392 s. ISBN 9789171735416
Håkan Thörn är professor i sociologi vid Göteborgs universitet och i akademikerkretsar känd för sin forskning om staden och, framför allt, om globalisering och sociala rörelser. Att han även varit verksam som musikskribent är mindre känt. Men hans stora intresse för musik har format boken 1968: revolutionens rytmer, där Thörn kliver fram som musikskribent och forskare i en undersökning av hur musik och sociala rörelser flätades samman under året 1968 i USA.
Bokens upplägg följer de sociala rörelser för jämlikhet och fred som var betydelsefulla i USA vid tidpunkten; medborgarrättsrörelsen, svarta pantrarna, studentrörelsen, fredsrörelsen och den feministiska rörelsen behandlas i olika kapitel. Thörn diskuterar och presenterar händelser av stor betydelse för de sociala rörelsernas explosion under året, till exempel mordet på Martin Luther King och upploppen som följde, studentrörelsens ockupation av Columbia University, den feministiska aktionen mot Miss America-tävlingen i Atlantic City och kravallerna i Chicago i samband med det demokratiska partiets konvent. Rörelserna som beskrivs var alla i olika grad påverkade av marxistiska och dekoloniala idéer från hela världen, och av musik. Thörn väljer att kontextualisera rörelserna på flera sätt. Dels genom en tidslinje över viktiga händelser under 1968 i hela världen, dels genom en redogörelse för den marxistiska kulturteoretikern Herbert Marcuses idéer och hur de påverkade de sociala rörelsernas förhållande till kultur på 1960-talet. De rörelser som står i fokus är alla rörelser för ökad jämlikhet, utifrån ras, klass och kön, mot kapitalism och för fred, och de beskrivs av Thörn som sammanlänkade, i samtal med varandra och i samtal med samtidens musik. Som musikalisk startpunkt för 1968:s musikrevolution anges Elvis Presleys genombrott i slutet av 1950-talet. Enligt Thörn innebar Elvis popularisering av en afrikansk-amerikansk musiktradition, och hans sexiga image och dans, starten på en erotisk och kulturell revolt i USA:s musikliv.
Artisterna som boken behandlar inkluderar aktivister som blivit artister, artister som blivit aktivister, dubbelbottnade artistskap som tagit olika sorters politisk ställning och artister vars musik fått betydelse för sociala rörelser utan att de själva ansett att musiken var politisk. Grateful Dead, Aretha Franklin, James Brown, Jimi Hendrix, The Stooges, Joan Baez och Buffy Sainte-Marie är några av de artister och band som diskuteras. Genom att blanda artister som varit definierade av sin politik med andra som inte varit det beskriver Thörn musikens betydelse för politik som mer än artistens intention eller musikens innehåll. Han förstår musiken som en del av ett rum där hopp om förändring växt fram, som en kraft som satte rörelserna i rörelse. I det avslutande kapitlet diskuterar Thörn vad som hände efter 1968, hur kända musiker vände sig till nyliberala idéer, hur de sociala rörelserna polisiärt besegrades, och hur många ledande figurer dog eller hamnade i fängelse. I detta kapitel tecknas en bild av hur musik och politik fortsatt att samverka efter 1968, men på olika sätt.
Det kapitel i boken där musikens politiska betydelse framstår tydligast och analyseras djupast är det som handlar om rockbandet MC5:s (Motor City 5) uppgång och fall. MC5 var ett rockband vars musik beskrivits som föregångare till 1970-talets punk. Medlemmarna kom från Detroits arbetarklass och de fick betydelse för anarkistiska och antikapitalistiska politiska grupperingar inom och utanför studentrörelsen. I boken diskuterar Thörn MC5:s musikaliska bidrag, hur de musikaliska innovationerna i deras musik förstods som politiska i samtiden, hur de bemöttes av etablissemanget och hur bandet har tolkats av forskare. Han beskriver även det sammanhang av marxistiskt influerade konstnärer i Michigan som bandet verkade i och hur chockverkan i konsten, för MC5 genom rundgång, oljud och distorsion, sågs som en möjlig väg till politisk frigörelse. Ljuden i sig, inte bara politiska texter, skulle väcka publiken ur dess passivitet och engagera den för samhällsförändring. Oljuden var därför lika mycket som bandets åsikter och texter en del av MC5:s politiska gärning. En strategi som enligt Thörn var sprungen ur arbetarklassens upplevelse av det monotona industriarbetet och en del av (den vita) klasskampens symboliska uttryck men också inspirerad av (den svarta) frijazzens musikaliska struktur. MC5:s anarkistiska och våldsamma publik, tillsammans med deras för tiden högljudda rock blev dock för mycket för skivbolag och konsertbokare, och deras karriär var inte långvarig. Tecknandet av MC5:s historia är ett exempel på när Thörn lyckas med att analysera hur musik, politik och sociala rörelser sammanflätats till mer än sina olika beståndsdelar.
Thörn är inte ensam om att intressera sig för hur musikaliska rörelser som engagerat många människor vid särskilda tidpunkter samspelar med politiska processer. Samtidigt som jag läser hans bok har dokumentären Everybody in the place premiär på BBC Four. I dokumentären undersöker konstnären Jeremy Deller acid house och rave i Storbritannien i början av 1990-talet utifrån liknande idéer som Thörn. Liksom Thörn menar Deller att rörelser till musik och rum för musik kan vara politiska, samt att musik inte behöver ha uttalade politiska texter eller intentioner för att få politisk verkan. Acid house blev enligt Deller en rörelse av samhörighet för en friställd och ofta arbetslös generation i nyliberalismens Storbritannien. Deller förstår alltså inte house-musikens ankomst till Storbritannien under perioden 1984–92 som en del av en individualistisk eller nyliberal politik, utan som ett annat sätt att protestera. Deller visar att Thörns angreppssätt är relevant för musik och politik bortom 1960-talet, och att musik också kan vara politisk utanför sådana organiserade sociala rörelser som tas upp av Thörn.
Dessutom har människors möten med musik, musikens politiska betydelse, sociala sammanhang och rörelser med musik, samt hur musik samverkar med inom- och utomparlamentarisk politik, undersökts extensivt i forskning. Thörns bok är ambitiös i sin research, och lättläst och rolig för alla som intresserar sig för musik och politik. Dock är Thörns undersökning av musik och sociala rörelser inte primärt förankrad i forskning om populärmusik, protest och politik. Populärmusikens betydelse, kulturellt, socialt och politiskt är idag ett stort internationellt forskningsfält med många högt rankade tidskrifter, och ännu fler böcker och debatter. Thörn refererar sparsmakat till några av de största på fältet i Sverige och internationellt. Som till exempel när han i sin analys av MC5 inspireras av Steve Waksman. Men det är till stor del Thörns resonemang och analyser av de sociala rörelserna, och inte av musiken, som formar 1968.
Förutom att det är händelser inom de sociala rörelsernas historia som formar upplägget på boken (inte musikaliska händelser) så är urvalet av de artister som figurerar i boken delvis otydligt motiverat. Tar Thörn upp de artister som kommit att ses som viktiga av eftervärlden? Eller de artister som var stora 1968? Eller de artister som var mest politiska? Eller de artister som var på plats vid viktiga tidpunkter för de sociala rörelserna? Urvalet verkar vara baserat på en blandning av alla dessa grunder men förklaras inte närmare. I vilka kapitel de olika artisterna diskuteras väcker också en del frågor. Nina Simone diskuteras noggrant först i kapitlet om ”kvinnorevolten”, som kommer sent i boken, men det var ju hennes engagemang i medborgarrättsrörelsen som definierade henne som en politisk artist. Det kan väl inte vara så att Thörn helt enkelt placerat alla artister som var kvinnor i kapitlet om kvinnorörelsen? Oberoende av deras musikaliska och politiska bidrag? En diskussion om Simones vokala konstnärskap, som var ett unikt musikaliskt och politiskt uttryck för smärta, utvecklas inte. Det går att förstå sättet hon sjöng på (inte bara vad hon sjöng) som centralt för medborgarrättsrörelsens kamp mot rasism, diskriminering och segregation. En analys av rösten som instrument och dess politiska betydelse hade kunnat lyfta kapitlet om medborgarrättsrörelsen. Även om 1968 är en utmärkt bok för att väcka intresse för samspelet mellan musik och politik så behöver läsaren vända sig till kulturteori och populärmusikforskning för fördjupningar och nyanseringar av möten mellan sociala rörelser, politik och musik.
Ann Werner