Carl-Gunnar Åhlén, 2016. Moses Pergament. Möklinta: Gidlunds förlag. (Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 139.) 260 s. ISBN 978-91-7844-942-2
Carl-Gunnar Åhlén har berikat musiklitteraturen med böcker om bland annat tango, Jón Leifs och Tor Mann, han ligger bakom skivserien Collector’s Classics där en lång rad historiska inspelningar tvättats, tillgängliggjorts och givits ut tillsammans med ambitiös dokumentation i texthäften, och han har verkat som recensent i Svenska Dagbladet under nästan ett halvsekel (1965–2010). Här möter vi honom i en biografi över Moses Pergament utgiven 2016, den trettonde boken i Kungliga Musikaliska akademiens monografiserie Svenska Tonsättare. Moses Pergament (1893–1977) var tonsättare, men också musikskribent, vilket gör att Åhléns erfarenhet från tidningsvärlden måste ha varit ovärderlig i arbetet med att förstå och förklara Pergaments verksamheter. Boken är den första ”tonsättarbiografin” om Pergament, för att citera texten på baksidan; Henrik Rosengrens avhandling från 2007 ”Judarnas Wagner”: Moses Pergament och den kulturella identifikationens dilemma omkring 1920–1950 har också ett biografiskt upplägg, men den har ett tydligt fokus på judisk och nationell identitet.
I elva kapitel, vid sidan om inledning och efterord, går Åhlén igenom hela Pergaments livshistoria med huvudsakligt fokus på tonsättarverksamheten. Vi får följa barndomsåren i Åbo och vad som beskrivs som en ryckig studiegång, läsa om hans första kompositionsalster och om flytten 1915 till Stockholm och Sverige, där han blev omhändertagen av hovkapellmästare Armas Järnefelt. Vidare skriver Åhlén utförligt om Pergaments år i Paris och Berlin, om relationen med sångerskan Esther Abrahamsson och hur han sedan träffade sin blivande hustru, Ilse Kutzleb. I flera kapitel får vi följa Pergaments journalistiska karriär och hur han lyckades komponera parallellt med detta, något som Åhlén bland annat beskriver som ett ”dubbelliv” (s. 87), där Pergament vantrivdes med journalistarbetet och endast hade det som ett nödvändigt ont. Vi får läsa om det för Pergament betydelsefulla invalet i Föreningen Svenska Tonsättare, det problematiska operasamarbetet med författaren Nelly Sachs och slutligen om tiden som änkeman. Biografin har ett kronologiskt upplägg, dock med tillbakablickar respektive linjer framåt där det är relevant.
Längs vägen får läsaren möta Pergaments musik, både i genomgångar av verkens tillkomsthistorier och genom musikaliska beskrivningar. Dessa beskrivningar är välformulerade och skapar nyfikenhet på hur musiken låter, får läsaren att vilja leta upp inspelningar av verken, som här i beskrivningen av baletten Krelantems och Eldeling (s. 92–93):
Med långa, smärtfyllda sånglinjer skildras Kungens kärleksscen där inneboende spänningar liksom gnuggar sig mot varandra. Här förekommer också tunna, synagogala melismer och lager av tjockt pålagda klangfärger omväxlande med danser med tamburin. Alldeles före slutets triumferande klimax framträder i flöjternas mixturer en smittande dansmelodi av kletzmertyp, byggd på en gammal judisk dans som väckte premiärpublikens entusiasm den 16 mars 1928.
Givande i många beskrivningar av Pergaments kompositioner är också Åhléns initierade tolkningar av religiös symbolik och hans förklaringar av texterna till vokalverken, exempelvis i genomgången av körsymfonin Den judiska sången. Det som saknas för att läsaren ska få en ännu mer fullständig bild av Pergaments musik är notexempel. Dessa skulle naturligtvis ha givit intressant information om musiken till den som kan läsa noter, men skulle också ha varit ett sätt för samtliga läsare att komma närmare Pergaments skapande eftersom det är genom partituren som tonsättaren har överlämnat sin musik till musikerna och till eftervärlden. Frånvaron av notexempel är genomgående i monografiserien Svenska Tonsättare och var troligen en förutsättning för Åhlén, så detta ska inte förstås som kritik mot författaren. Boken innehåller dock fina och intressanta fotografier från uppföranden av ett par av Pergaments sceniska verk – en annan typ av illustrationer som låter oss komma nära Pergaments kompositioner.
I boken beskriver Åhlén Pergament som ”skolbildande” (s. 11), dock inte inom komposition utan inom musikjournalistik, och avsnitten om den journalistiska verksamheten är några av bokens mest intressanta. Författaren skildrar det speciella sammanhang som Pergament verkade i, med olika tidningars politiska hållning, antisemitism, misstänksamhet mot att han var född i Finland, påverkan av en ekonomisk krasch, tidningars ägarbyten och grupperingar på grund av vilken musik man höll högt. Denna komplicerade bild beskriver Åhlén med fin skärpa, något som knappast skulle varit möjligt utan stora kunskaper och utförlig research inom området. Författaren låter oss ta del av Pergaments formuleringskonst i form av citat ur olika texter, vilket låter oss komma nära den ofrivillige, men skicklige skribenten. I en radiointervju som citeras i boken bekände Pergament att ”jag hatade detta yrke, från den första dagen tills jag lade ner pennan” (s. 87). Eller som Per-Anders Hellqvist uttryckte det: ”Någon journalist blev han aldrig, och ville inte heller bli det, men pennan flöt lätt och elegant.” (s. 74) Ett litet guldkorn bland bokens bilder är fotot där i princip hela Stockholms musikkritikerkår anno 1944 är samlad.
Det material som Åhlén huvudsakligen har använt i arbetet med biografin är Pergaments (ofullständiga) samling av almanackor, tonsättarens levnadsberättelse samt korrespondens. Boken har inte något noggrant referenssystem i form av exempelvis fotnoter, men det går ändå bra att följa vilket material som använts. Författaren redovisar transparent uppgifter som är motstridiga i olika källor och ifrågasätter på goda grunder vissa påståenden i Pergaments levnadsteckning. Det förekommer också att författaren pekar ut uppgifter som Pergament rimligen borde haft med i levnadsteckningen, men troligen medvetet utelämnat. Åhlén försöker genom boken att ge en så ärlig bild som möjligt av Pergament och drar sig inte för föga smickrande beskrivningar där det är relevant: ”Med tilltagande ålder betedde sig Moses alltmer barnsligt. Så småningom slog det över i tjurskallighet.” (s. 212) Omdömena om musiken är i grunden positiva, men Åhlén är även öppen med att han ibland finner problem, som i avsnittet om Pergaments andra stråkkvartett, där Åhlén inledningsvis hyllar första satsen, men längre ner skriver: ”Hur gärna hade man inte velat sätta överbetyg också på den tredje och sista satsen. Men trots det nästan rondoartat återkommande och att det retfullt spatserande huvudtemat är ganska gamängaktigt går musiken liksom på tomgång”. (s. 175)
Det är mycket glädjande att det nu finns en utförlig och välskriven biografi om Pergament. Åhlén pekar dock riktigt ut att arbete finns kvar att göra, bland annat musikanalytiska studier kring tonsättarens 60- och 70-talsproduktion. Med denna bok har Kungliga Musikaliska akademien i sin monografiserie nu biografier om alla de tre tonsättare som ofta beskrivs som huvudpersonerna i den svenska 20-talsmodernismen: Hilding Rosenberg, Gösta Nystroem och Moses Pergament – tack för det!
Per-Henning Olsson