Morgan Palmqvist, 2018. Första klass mot framtiden: en musiksociologisk studie av Blå Tåget. Diss. Göteborg: Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet. 347 s. ISBN 9789185974221
I april 2018 disputerade Morgan Palmqvist i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Jag hade förmånen att få agera opponent. Avhandlingen är på 347 sidor fördelade över fjorton kapitel. Boken innehåller inga illustrationer utöver omslagets bild av bandet Blå Tåget sittandes i en restaurang, tagen från albumet Brustna hjärtans hotell. Redan titeln signalerar också ett huvudspår i analysen: det är förstås inte första klass i ett tåg som avses, utan ett band till stor del sprunget ur samhällets ”första klass”.
Avhandlingens förord och inledning introducerar oss för Blå Tåget/Gunder Hägg – det vis/rock/kabaréband verksamt från ca 1967 till 1974 (med senare återföreningar) som står i fokus för studien. Inledningskapitlet inleds med en inzoomning mot syftet, som är tredelat (s. 15). Det första delsyftet handlar om att ”belysa de faktorer, drivkrafter och förutsättningar som ledde fram till att Blå Tåget bildades” (s. 15), genom att undersöka det samhällsklimat och den tidsanda som de uppstod i. Det andra handlar om ”att fördjupa förståelsen av vad som utmärkte Blå Tåget som musikgrupp” (s. 15), genom att se till musik, text och framförande och genom en komparation med två andra musikrörelseband – Hoola Bandoola och Nationalteatern. Det tredje delsyftet handlar om ”att genom det specifika exemplet Blå Tåget undersöka de materiella och kulturella villkoren för kreativitet och konstnärlig produktion” (s. 15). Studien avgränsas till ett fokus på åren från det tidiga 1960-talet till 1974 när Blå Tåget upphör, men gör också utvikningar både bakåt och framförallt framåt i tiden. Som tidigare forskning diskuteras den ganska begränsade mängd forskning som finns om musikrörelsen, från Johan Fornäs studier i det sena 1970-talet till exempelvis Alf Arvidssons (2008) och David Thyréns (2009) studier av proggen från det senaste decenniet. Men där ingår också historiker som skrivit om sextiotalsradikaliseringen och periodens politiska och sociala rörelser, och forskning om visvågen och studier av centralgestalter i svensk vishistoria.
I kapitel två presenteras först avhandlingens teoretiska ramverk, som framförallt utgörs av dels Pierre Bourdieus kultursociologiska begreppsvärld, dels Richard Floridas tänkande kring kreativitet, klass och plats. Därefter presenteras metod och material – samtalsintervjuer, e-postintervjuer, biografiska texter, recensioner, artiklar och annat tidskriftsmaterial, skivor, en sångbok och webbresurser. I kapitel tre ges en introduktion till bandets historia, och i kapitel fyra undersöks ”kärnmedlemmarnas” bakgrund i kulturellt och ekonomiskt välbärgade miljöer – något som Palmqvist menar formade deras möjligheter att inta ledande positioner i kulturlivet. I kapitel fem får vi därefter följa hur kärnmedlemmarna under 1960-talet tar plats på kulturens fält, genom kulturtidskrifter och med hjälp av ett habitus format i samhällets övre skikt. Sjätte kapitlet ger med utgångspunkt i textrader ur låten ”Allt var liksom i rörelse” en översikt över tendenser i den tid som bandet träder fram i, och sjunde kapitlet beskriver hur bandet kommer till och börjar spela, och hur den konstnärliga profilen och det kulturella och ekonomiska kapitalet ibland blir tillgångar, ibland inte. På Fylkingen släpps de inte in, men Bergers pengar räddar MNW när skivbolaget är på fallrepet. Med sina 74 sidor sticker det åttonde kapitlet ut, och det är här som författaren beskriver bandets skivor – musiken och skivomslagen, men också vad författaren beskriver som en ”intertextuell” läsning av innehållet, i själva verket resonemang kring varifrån de kan ha hämtat ”inspiration”. Även om denna analys blir högst beroende av författarens egna referensramar, så levandegör kapitlet både Blå Tågets musik och placerar den i relation till annan musik. Nionde kapitlet beskriver Blå Tågets ”röster” – de framträdande sångrösterna, men också de olika textförfattarnas särdrag, och i det tionde sätts bandet i relation till musikrörelsen som socialt fält – ett fält med interna spänningar mellan rött och grönt, mellan Göteborg och Stockholm. I det elfte kapitlet jämförs Blå Tåget med två andra ”frontband” i musikrörelsen – Hoola Bandoola och Nationalteatern, med utgångspunkt i skivorna ”Vem kan man lita på?” (1972) respektive ”Livet är en fest” (1974). Eftersom Blå Tågets musik uppvisar drag av både rock, visa och kabaré, så diskuteras i kapitel tolv bandets relation till visvågen, och här lyfts framförallt ironin, intellektualismen och den tydliga positionen inom musikrörelsen fram som aspekter som gör det svårt att se Blå Tåget som en del av visvågen. I det trettonde och sista avhandlande kapitlet diskuteras hur kapital och habitus har gjort det möjligt att inta en finkulturell position, men samtidigt lett till kritik och ifrågasättande av autenticitet. Palmqvist hävdar också att Blå Tåget utgjorde en del av en framväxande kreativ klass, formerad kring ett antal ”kreativa poler” (Stockholm, Göteborg och Malmö). I ett avslutande kapitel summeras de viktigaste slutsatserna.
Materialmässigt är avhandlingen som sagt eklektisk. I intervjuerna fokuserar Palmqvist bandets ”kärnmedlemmar”, alltså Tore Berger, Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson. På ett sätt är det urvalet begripligt, dessa var drivande i bandets estetiska utveckling. Samtidigt blir det aldrig riktigt klart varför inte de medlemmar som musikaliskt lyfte bandet intervjuats. Intervjuerna utfördes 2007–08, en period då både Roland Keijser och Kjell Westling var i livet. Palmqvist återkommer fortlöpande till bandets, som han kallar det, ”taffliga” sound, och det är inte orimligt att tänka sig att de mer fullfjädrade musikerna i bandet (märk väl att kärnmedlemmarna snarare närmade sig popmusiken som konstnärer, poeter och intellektuella) hade haft intressanta saker att säga om det. Och om de tackade nej, så hade andra vägar till deras röster om bandet funnits (min egen arbetsplats Svenskt visarkiv har till exempel inte mindre än fyra intervjuer med Keijser). Vad som yttermera förvånar är att författaren, trots utförliga intervjuer (Tore Berger intervjuades exempelvis under två dagar), valt att i princip uteslutande utgå ifrån e-postsvar i sina analyser. Detta dels av praktiska skäl – här finns redan färdig text att arbeta med. Och dels utifrån det, åtminstone för en etnolog, märkliga argumentet att muntliga intervjuer generellt skulle vara etiskt mer problematiska än e-post. Palmqvist menar att människor i skrift har större möjlighet att väga och välja sina ord, medan man i muntliga intervjuer kan råka säga saker man inte tänkt igenom. Men om detta utgjorde ett problem så är det svårt att se att det inte skulle gå att hantera, till exempel genom att låta de intervjuade få läsa och kommentera alla citat eller hela texten. Därtill är e-postintervjuerna knappast mindre problematiska: kanske skrivna i hemmets trygghet, kanske sända till en myndighet och således plötsligt en offentlig handling. Mitt intryck är att avhandlingen hade vunnit i nyansrikedom och komplexitet om samtalsintervjuerna kommit till mer användning.
Palmqvist beskriver redan i undertiteln sin studie som en ”musiksociologisk” undersökning. Exakt vad som menas med det är dock lite undflyende, och det framstår framförallt som ett slags sociologisk ansats i undersökandet av musik. Med tanke på rubriceringen är det förvånande att just ”klass” som teoretiskt begrepp ägnas så pass lite utrymme. Istället för att använda sig av historiematerialistiska, intersektionella eller performativa diskussioner av klass så använder författaren klass som ett ”vardagligt begrepp” (s. 60), vilket får till följd att dess innebörd blir glidande och stundtals grumlar analysen. Hur ska jag som läsare förstå vad någons ”medelklass-” eller ”överklassbakgrund” betyder, om inte författaren förklarat vad han menar med klass? Analysen blir grumlig när de olika klasserna klistras på personer, och sedan används för att förklara deras förutsättningar och agerande utifrån förmenta egenskaper som kännetecknar olika klasser, till exempel när medelklassen beskrivs som präglad av känsla för kvalité och sinne för organisation och planering. En mer teoretiskt grundad analys hade sannolikt kunnat hjälpa författaren att upptäcka mer av komplexitet och motsägelser, helt enkelt bidra till intressantare tolkningar.
Avhandlingens mer konkreta musikanalyser fokuserar framförallt text, arrangemang, harmonik och associationer till annan musik. De sistnämnda är särskilt intressanta, de pekar ut olika musikaliska referensramar eller musikalisk intertext, något som delvis berikar bilden av Blå Tågets musikaliska värld (även om jag ibland hade önskat mer återkoppling till deras egna beskrivningar av inspirationskällor). Tyvärr präglas analyserna av en viss inkonsekvens, till exempel så innehåller vissa analyser ackordanalys (ss. 166 ff), medan andra inte, utan att det för läsaren tydliggörs varför. Kanske hade dessa analyser också vunnit på att tydligare förankras i någon form av musikanalytisk diskussion. Jag hade nog också förväntat mig att just en musikvetenskaplig avhandling mer i detalj skulle ha intresserat sig för den ”tafflighet” som nämnts ovan. Själv hör jag hos vissa av sångarna en tydligt svajig intonation, en frasering som liksom skyndar sig för att hinna med stavelserna, eller Carl Johan de Geers trombon som lite osäkert söker sig fram till tonerna, men jag gissar att där finns långt mer för en musikvetare att avslöja. Inte minst eftersom taffligheten också kontrasteras mot de två jämförda banden Nationalteatern och Hoola Bandola (som istället kan beskrivas i termer av ”gott hantverk rakt igenom”, s. 272) så hade det varit intressant att få en närmare analys av denna särprägel.
Avslutningsvis vill jag dock understryka att Första klass mot framtiden är en intressant avhandling som närgånget och nyfiket undersöker sitt studieobjekt. Med en kombination av kultursociologiska begrepp för att fånga Blå Tåget-medlemmarnas symboliska och ekonomiska resurser, och analyser av musikaliska och textliga referenser lyckas den veckla ut bandets tillkomst och progression. Morgan Palmqvist beskriver hur det i 60-talets kulturtidskrifter fanns en gryende ambition att ta popen och populärkulturen på allvar, att man skulle kunna skriva popkritik på samma sätt som konst- eller litteraturkritik. Jag tycker att den här avhandlingen verkligen gör just det: den går i närkamp med den genremässigt undflyende musik som Blå Tåget skapade, den placerar både musiken och medlemmarna i ett socialt universum och binder samman estetiska analyser med kultursociologiska. Själv bär jag med mig inte bara en massa inspirerande läsning, utan också en mycket djupare bekantskap med Blå Tågets musik. Det är jag tacksam för.
Sverker Hyltén-Cavallius
Referenser
Arvidsson, Alf, 2008. Musik och politik hör ihop: diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965–1980. Hedemora: Gidlunds.
Thyrén, David, 2009. Musikhus i centrum: två lokala praktiker inom den svenska progressiva musikrörelsen: Uppsala Musikforum och Sprängkullen i Göteborg. Diss. Stockholm: Stockholms universitet.