Skolmusikalen: om möten, makt och musik i två skolmusikprojekt i årskurs nio

Lorentz Edberg, 2019 Skolmusikalen: om möten, makt och musik i två skolmusikprojekt i årskurs nio. Umeå: Umeå universitet. 205 s., ISBN 978-91-7855-035-7

Lorentz Edberg disputerade den 22 mars 2019 i ämnet pedagogiskt arbete vid Institutionen för estetiska ämnen, Umeå universitet. Avhandlingen behandlar skolmusikalproduktioner i grundskolans årskurs 9. Att arbeta med skolmusikaler är något mycket vanligt i den svenska grundskolan, men trots detta förhållandevis outforskat. Förutom Edbergs avhandling finns endast ytterligare några svenska empiriska avhandlingsstudier om grundskolans arbete med musikaler. År 2006 publicerades en avhandling vid Lunds universitet av Els-Marie Törnquist som, i likhet med Edbergs, kan karaktäriseras som en praktiknära studie. Vidare behandlas ett skolteaterprojekt i grundskolan i en av delstudierna i Anette Mars sammanläggningsavhandling från 2016. Dessa båda avhandlingar nämns dock endast som hastigast i Edbergs forskningsöversikt, vilket är synd med tanke på att forskning bör vara kumulativ. Dessutom, mot bakgrund av att Edberg i sin problemformulering formulerar ett intresse för skolmusikaler i relation till dagens samhällsutmaningar, hade det kunnat ses som en poäng att reflektera över det egna resultatet i ljuset av Törnquists avhandling med empiriskt material från början av 2000-talet.

Edbergs samhällsintresse återspeglas i avhandlingens olika delar. Syftet med avhandlingen är att med hjälp av Bernsteins pedagogiska teorier, kompletterade med Harveys rumsliga teorier, analysera och jämföra hur pedagogik och makt kommer till uttryck i två skolmusikalprojekt i årskurs 9. Forskningsfrågorna formuleras på följande vis: Hur kan lokalsamhällets och fritidsdiskursers inflytande på undervisning förstås i förhållande till de två skolmusikalprojekten? Vilka pedagogiska koder framträder i projektet och hur relaterar de till tiden och rummet? Vilka maktförhållanden produceras och på vilka grunder? Basil Bernsteins läroplans- och utbildningssociologiska teorier och begrepp som teoretisk grund i avhandlingen är relevanta mot bakgrund av intresset för hur musikal blir till skolmusikal, musikalämnenas starka respektive svaga klassifikation samt makt. Att Harveys teoretiska begrepp finns med som utgångspunkter i avhandlingen är intressant. Att genom en rumslig blick titta närmare på förhållandet mellan grundskolan och lokalsamhället kan ses som ett innovativt grepp. Bernsteins och Harveys teoretiska begrepp utvecklas och legitimeras väl i teoriavsnittet. Däremot behandlas begreppen diskurs och makt lite styvmoderligt, vilket är en stor brist då dessa begrepp återfinns i såväl syfte som forskningsfrågor (begreppet makt återfinns även i avhandlingstiteln).   

Om redogörelsen för studiens teoretiska utgångspunkter ändå håller en godkänd avhandlingsnivå är metodavsnittet i vissa delar något svagare. Här legitimeras urvalet av de två skolorna utifrån skolornas ”likartade yttre ramverk”. Det är tveksamt om de två skolorna kan sägas ha likartade yttre ramverk då de verkar i olika kontexter, vilka skapar olika förutsättningar. Visserligen är båda skolorna kommunalt styrda, men den ena är en musikprofilerad skola (där musikalarbetet äger rum i skolans så kallade musikklass) och den andra skolan erbjuder inte någon profilering alls. Skolorna är också valda med tanke på respektive kommuns olika politiska styrning. Vidare redovisas i kapitlet hur det empiriska materialet producerats ur intervjuer och gruppintervjuer av lärare och elever, observationer av undervisning samt analys av musikallibretton. I detta sammanhang framkommer att studien är ”etnografiskt inspirerad”, dock endast med motiveringen att den ”studerar människor i naturligt förekommande miljöer” och ”med ambitionen att fånga människors sociala aktiviteter”. Denna förklaring skulle dock kunna ses som lika giltig för kvalitativ empirisk skolforskning i största allmänhet.

Resultatredovisningen är uppdelad i ett längre deskriptivt kapitel (”De två skolmusikalprojekten och deras genomförande”) och ett kortare mer analytiskt kapitel (”Övergripande analys”). I det längre redogörs för de två skolornas projektarbete innehållsmässigt och tidsmässigt på ett parallellt plan, med syfte att kunna jämföra mellan de olika skolorna i musikalens skilda tidsfaser, den inledande fasen, genomförandefasen och den avslutande fasen. Här framkommer att både klassifikationen och inramningen i skolornas musikalarbete växlar mellan stark och svag i de olika tidsfaserna. I den inledande fasen finns flera skillnader mellan de båda skolorna, en skillnad som sedan bryts i genomförandefasen, för att i slutfasen te sig ganska likartade. I detta kapitel presenteras också olika diskurser, kopplade till de olika ingående ämnena i projekten. Vetenskapligt är kapitlet svagt, analysen något förenklad och kapitlet är alltför deskriptivt. Med hjälp av den teoretiska ingång som Edberg valt, och det omfattande empiriska materialet, hade det varit fullt möjligt att, vid en mer genomarbetad analys, få fram mer fördjupade resultat. Med utgångspunkt i intresset för fritidsdiskursers inflytande över undervisningen hade exempelvis Bernsteins horisontella respektive vertikala diskurser kunnat vara till hjälp för att på ett mer kvalificerat sätt problematisera de maktförhållanden som efterfrågas i den tredje forskningsfrågan.  

I resultatkapitel nummer två görs ett försök att lyfta det första, mer deskriptiva, resultatkapitel till en mer teoretisk nivå. Här diskuteras resultatet av maktanalysen, som visar hur musiken, till skillnad från dans och teater, ges en dominerande position vilket får till följd att eleverna särskiljs. Denna analys är dock inte övertygande, vilket kan förklaras med att såväl maktbegreppet som diskursbegreppet (vilka båda ges stort utrymme i avhandlingen) inte är tillräckligt genomarbetade, vare sig teoriavsnittet eller i analysen.   

I avhandlingens diskussionskapitelges ytterligare infallsvinklar på resultatet. Här tillåter sig Edberg att bli lite normativ och konstaterar att det kan vara bra med en stark inramning i en inledande fas av ett skolmusikalprojekt då det kan skapa en trygghet för nybörjare. Han konstaterar också att det kan vara mer inkluderande om fler musikinstrument involveras. Likaså att en strikt ämnesindelning och indelning i lärar- och elevkategorier, alltså en stark klassifikation, ger ämnesövergripande kunskap, men minskar möjligheterna till ämnesspecifik kunskap. Det ges också en förklaring till varför en regional diskurs försvåras på den ena skolan, nämligen att undervisningens absoluta rum och lärar-och elevgruppens sammansättning reglerar de sociala interaktionerna. Frågan om vilken kod som är att föredra ställs, en sammanhållen eller en integrerad kod, och här konstaterar Edberg att det beror på vad man vill åstadkomma med undervisningen och hur man värderar kunskap och sociala faktorer. Som avslutning diskuteras det som Edberg benämner som ”musikens makt”: musiken styr vilka koder som kan få genomslag i skolans musikalarbete. Det finns intressanta resonemang i diskussionen, men tyvärr drar Edberg ofta lite för stora växlar på sitt resultat.

Slutligen presenteras ytterligare en diskuterande sammanfattning av avhandlingen. Mycket känns igen sedan tidigare men här görs ytterligare ett försök att lyfta resultatet. Denna gång sätts resultatet i relation begreppen fostran och undervisning och Edberg menar att den pedagogiska diskursen är mer inriktad på fostran än utbildning i den ena skolan och mer på utbildning än fostran i den andra. Hur utbildning respektive fostran ska förstås är dock inget som Edberg går in på. Däremot förklaras skolornas skilda inriktning med att skolorna är påverkade av lokalsamhällets syn på skolan. 

Sammanfattningsvis kan sägas att i avhandlingen argumenteras väl för såväl det valda forskningsobjektet som för metod och teori. Bernsteins teori lämpar sig också mycket bra utifrån det framskrivna syftet och studiens forskningsfrågor. På plussidan ligger också det gedigna arbetet med produktionen av det omfattande datamaterialet. Avhandlingens olika delar hänger samman och det finns, i de flesta avsnitt, en gemensam argumentation som är enkel att följa. Svagheten i avhandlingen ligger främst i teori och analys. Tyvärr dras mitt omdöme ned även av att referenshanteringen inte alltid är korrekt och ibland misstolkas också den litteratur som används i avhandlingen. Likaså studsade jag över valet av storlek på typsnitt, radavstånd och marginaler. Jag noterar att med en mer, för genren, traditionell textlayout hade avhandlingen landat på ca 100 sidor, istället för som nu, på 200.

Monica Lindgren