Counterpoint and partimento

Peter van Tour, 2015. Counterpoint and partimento: methods of teaching composition in late eighteenth-century Naples. Studia musico-logica Upsaliensia, nova series 25. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. 318 s. ISBN 978-91-554-9197-0

Studiet av 1700-talets italienska musikteori har på sistone sett en ny vår. Tidigare bristfälligt förstådda partimento-manuskript har hamnat i centrum för uppmärksamheten inom detta fält, där bland andra Robert Gjerdingen och Giorgio Sanguinetti gjort betydelsefulla insatser med något olika angreppssätt. I synnerhet i Neapel spelade partimenti en central roll i den professionellt inriktade musikundervisningen under 1700-talet. Här prioriterades praktiska övningar framför teoretiska instruktioner, och partimenti användes som verktyg för att förmedla musikens grundläggande vokabulär till studenterna genom att utveckla deras förmåga att bruka konventionella musikaliska formler produktivt. Att lära sig komponera i denna tradition innebar i hög utsträckning att lära sig bygga meningsfull musik på en grund av satstekniska klichéer. Pedagogiken grundades i en hantverksinriktad harmonilära snarare än en spekulativ musikteori. Metoden var framgångsrik och fostrade flinka tonsättare och improvisatörer som spred dess inflytande över stora delar av Europa, där den fortsatte att göra sig gällande långt in på 1800-talet.

Ett partimento kan beskrivas som ett utkast till en komposition eller improvisation – ett skelett som behöver utarbetas för att bli ett färdigt musikstycke. Partimentot noteras på ett ensamt notsystem och utgör i sin enklaste form en ren generalbasstämma, medan mer avancerade varianter även kan rymma nycklar till den kontrapunktiska utformningen av satsen – till exempel kan klavväxlingar ange temainsatser i olika stämmor i en fuga. Ett sådant grundskelett har potentialen att färdigställas till en flerstämmig sats på många olika sätt, vilket innebär att den som realiserar musiken alltid kan prova olika idéer inom de givna ramarna. Musiken skapas genom utveckling av någon av de implicita möjligheter som partimentot bär på. I en integrerad process får partimentostudenterna här öva harmonisering av baslinjer, stämföringsprinciper, dissonanshanteringsmönster och frasbyggen – stundom i kombination med imitativa stäminsatser.

Peter van Tours Counterpoint and partimento: methods of teaching composition in late eighteenth-century Naples är en utomordentlig doktorsavhandling i historisk musikvetenskap med musikteoretisk profil och lämnar viktiga tillskott till sin forskningsgren. Hittillsvarande skildringar av partimentopedagogiken har lagt tonvikten vid dess koppling till praktiska klaviaturövningar och improvisation. van Tour har istället valt att undersöka vilken roll partimenti spelat i skriftlig kontrapunktsundervisning. Detta perspektivskifte utgör den ena av avhandlingens båda grundidéer och inriktningen mot kompositionsinstruktion har medfört att studiet av skissböcker som elever använt vid kontrapunktstudier varit av central betydelse. Fokuset ligger på situationen mellan 1750 och 1800 i Neapel, vars konservatorier Sant’Onofrio, Santa Maria di Loreto och La Pietà var berömda långt utanför stadens gränser. I äldre historieskrivning omtalas en rivalitet inom den neapolitanska skolan mellan två strömningar: Durantister, vilka arbetade i Francesco Durantes (1684–1755) efterföljd, och Leister, vilka förde vidare arvet efter Leonardo Leo (1694–1744). Denna schism, som fram tills nu endast burit anekdotens prägel, utgör framställningens andra utgångspunkt. Moderna forskare har överlag negligerat berättelsen om Durantister och Leister och valt att betrakta Neapels musikkultur som en homogen, enhetlig tradition. van Tour har emellertid tagit motsättningen mellan de båda riktningarna på allvar och har därmed fått syn på tidigare ouppmärksammade skillnader mellan Durantisernas och Leisternas kompositionsundervisning liksom deras musikteoretiska uppfattningar.

En av de iakttagna oenigheterna rörande bruket av partimenti var förbunden med Durante-skolans orientering mot konsten att skriva stämmor över en baslinje medan Leisterna betonade omvändbar kontrapunkt. I Durante-lägret studerades kontrapunkt genom melodiska diminutioner över givna partimentobasar. Ofta komponerade en elev en rad varianter över samma basstämma vilket torde ha utvecklat den melodiska variationsförmågan. Hos Leisterna återfinns däremot inga partimenti i baslinjerna i skrivna kontrapunktsövningar. Här syftade skolningen till behärskning av dubbel kontrapunkt och följaktligen involverade övningarna komposition av stämmor både över och under ett tema, vilket gjorde partimentobasarna mindre användbara i detta utbildningssteg.

van Tour beskriver skillnaden mellan de båda falangerna som en motsättning mellan modernister (scuola di Durante) och traditionalister (scuola di Leo). Den från Durante utgående pedagogiken vid Sant’Onofrio och Santa Maria di Loreto var lämpad för odling av melodisk flyhänthet i den senaste stilen vilket passade väl för operakomposition – medan den Leo-anknutna metoden vid La Pietà låg närmare stile antico-idealet och komposition av kyrkomusik. Detta kan möjligen anses överraskande då Durante själv huvudsakligen skrev kyrkomusik och ingen musikdramatik, medan Leo däremot har åtskilliga operor i sin verkförteckning.

Karakteristiken ligger i samma riktning som Sanguinettis skissartade teckning av Leo och Durante i The art of partimento (2012), men van Tour är den förste som mer utförligt har synat de falanger som bär deras namn. Rörande vissa musikteoretiska spörsmål hade de båda lägren skilda uppfattningar på ett sätt som överensstämmer med den bakåtblickande respektive mer progressiva profilen: Leisterna uppfattade kvarten som konsonant medan Durantisterna såg den som dissonant, och i Leisternas undervisning förbands det andra skalsteget i regola dell’ottava med ett 6/3-ackord medan Durantisterna använde ett 6/4/3-ackord i motsvarande läge.

Efter 1806, vid en tid då de tre konservatorierna hade slagits samman till en gemensam institution, fanns tendenser till en symbios mellan de båda skolbildningarna. Durantetraditionen fick dock ett större inflytande över eftervärlden än Leos undervisning som ansågs konservativ redan kring 1750. Studien finner också att en viktig extern influens på Neapels förhållandevis självtillräckliga konservatorier utgjordes av österrikaren Johann Joseph Fux ansedda kontrapunktslära Gradus ad Parnassum (1725), som påverkade utbildningen vid La Pietà och Sant’Onofrio från och med 1760-talet.

van Tour nyanserar alltså berättelsen om den neapolitanska skolan genom att urskilja en substantiell grund bakom ryktet om dess båda fraktioner, men också genom att beröra dess historiska utveckling. Samtidigt har han intagit ny mark genom målsättningen att ge en bättre förståelse av relationen mellan partimenti och undervisningen i komposition. van Tour framhåller att resultaten pekar mot att instruktionen i Neapel låg närmare den tyska generalbasläran än vad tidigare arbeten antytt. Avhandlingen både vidgar och skärper bilden av den neapolitanska partimentohistorien, allt i en framställning rik på intressanta observationer och diskussioner.

Undersökningen vilar på ett omfattande källmaterial som författaren delvis själv har upptäckt under forskningsresor till musikarkiv runtom i Europa. Ett stort och betydelsefullt inslag är den insats van Tour har gjort för att reda ut källsituationen i den snåriga labyrint av handskrifter som lämningarna från den neapolitanska musikpedagogiken utgör. Han har lyckats identifiera upphovspersoner i en rad fall där tillförlitlig attribuering saknats och har bidragit till ökad klarhet rörande datering och kronologi. Det filologiska arbetet med materialet har underlättats av två databaser uppbyggda av van Tour vilka nu finns tillgängliga online: UUPart (The Uppsala Partimento Database) och UUSolf (The Uppsala Solfeggio Database).

Databaserna katalogiserar fler än 10000 partimenti och solfeggi, vilka bland annat är nåbara via en form av incipitsökning.

De kontinuerligt växande kunskaperna inom det partimentoanknutna forskningsfältet har en tydlig praktisk-pedagogisk potential men öppnar även vägar för musikanalysen. I en Editorial i Eighteenth-century music (vol. 11, nr 1, 2014) analyserar Sanguinetti de nyvunna insikternas konsekvenser. Han påpekar att den centrala roll som prefabricerade musikaliska mönster spelade i 1700-talets musikskapande utmanar etablerade idéer om musikverks koherens, enhetlighet och unika identitet samt därmed lierade, idealiserade uppfattningar om upphovsmannaskap – idéer vilka varit grundläggande inom 1900-talets musikanalys. Tillfogas kan även att inblickar i partimentotraditionen oundvikligen kommer att påverka vår varseblivning av musik från de historiska platser där den varit livskraftig. Dess figurer letar sig snabbt in i öronen och spelar med i musiklyssningen. Partimentostudiet öppnar nya dimensioner i en repertoar som länge framstått som välförstådd och färdigutforskad.

Martin Edin