Shaping the nation with song

Mårten Nehrfors Hultén, 2018: Shaping the nation with song: Johann Friedrich Reichardt and the German cultural Identity. Diss. Studier i musikvetenskap 25. Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. 246 s. ISBN 978-91-7797-344-7; 9789177973454 (e-bok).

En av upplysningsepokens mest inflytelserika skriftställare och sångtonsättare i den tyskspråkiga sfären var preussare, nämligen Johann Friedrich Reichardt. Av en rad skäl är han i dag tämligen undangömd historiografiskt, överskuggad både av de stora Habsburgska tonsättarna (bröderna Haydn och Mozart) samt av de litteratörer och filosofer med vilka han stod i nära kontakt. Bland de senare finner vi Goethe och Schiller bland poeterna, och Herder och Schleiermacher bland filosoferna. Denna överskuggning har i sin tur bidragit till att ge preussisk musikkultur ett överdrivet dåligt rykte. För många idag är kungariket kanske uteslutande förknippat med militärmusik och massproducerad musik för folkskoleväsendet.

Det är i ljuset av detta mycket positivt att Mårten Nehrfors försvarat en doktorsavhandling om Reichardts betydelse för en framväxande uppfattning om ”tysk kultur” i långt bredare mening, och att detta dessutom sker vid ett svenskt lärosäte. Dessutom närmar han sig ämnet på ett modernt sätt, utan tendenser och överflödiga estetiska eller etiska värdeomdömen över det historiska materialet.

Avhandlingen är ett originellt bidrag i så måtto att man tidigare inte riktigt bedömt Reichardts verksamhet som en helhet med tydliga mål och strävanden just vad avser tidig nationalism, folkligt enande och kulturellt nivellerade strävanden. Nehrfors menar att just detta är ett sätt att förstå framväxandet av en uppfattning om ”Nation” och ”Volk” redan vid 1700-talets slut. Detta fokus i avhandlingen är mycket intressant, oavsett om man menar att man kan läsa in intentioner av den typen hos Reichardt själv, eller om man menar att produktionens samtida verkningshistoria (såsom den idag kan studeras) pekar mot sådana tolkningar.

Nehrfors vaskar ur historielitteraturen systematiskt fram vilka definitioner av nationalism som skulle kunna vara tillämpliga i studiet av Reichardts verksamhet och senare reception. Central blir då Miroslav Hrochs teori om nationalism som ett historiskt trefasigt kronologiskt samhällsfenomen, där fas A är en kulturellt elitär förståelse av folk och nation, fas B en medveten konsolidering av den kollektiva självförståelse man slagit fast i A genom agitation och opinionsbildning, och där C är en brett omfattad tanke om samhället som nationellt egenartat – partikularism, som vi kanske skulle kalla det idag. Här menar Nehrfors, så tolkar i alla fall recensenten honom, att vi kan förstå Reichardts huvudsakliga verksamhet som en fas A-nationalism enligt Hrochs modell. Ett speciellt viktigt bidrag med avhandlingen är utmanandet av tanken på att preussisk och tysk nationalism enbart eller huvudsakligen skulle ha utlösts av Napoleonkrigen, då Nehrfors menar att Reichardt målmedvetet inskärpt en slags nationalism redan fram till år 1806, alltså före kollapsen av tysk-romerska riket.

Metodmässigt har Nehrfors arbetat med sitt material – huvudsakligen bestående av Reichardts rika och vitt spridda produktion – med diskursanalytiska frågeställningar och tillvägagångssätt. Mer konkret handlar det om Sociology of Knowledge Approach to Discourse (SKAD), såsom denna utvecklats hos sociologen Reiner Keller. Det är inte alltid helt klart hur detta får genomslag i avhandlingens senare kapitel, ej heller hur annorlunda analyserna hade blivit om de diskursanalytiska teorierna och verktygen varit helt andra. Ett i recensentens uppfattning övertygande argument för användandet av den teoretiska ansatsen SKAD i avhandlingen är att Nehrfors ser likheter mellan den syn på diskurser vi har att göra med hos Keller och tendenser som han själv ursprungligen tyckt sig se i studieobjektet Reichardts eget tillvägagångssätt och verksamhet. Det rör sig närmare bestämt om Kellers beskrivning av diskurser som ”attempts […] to institutionalize a binding context of meaning, values and actions/agency within social collectives” (citerat på s. 17 i avhandlingen). Det är med andra ord tydligt att detta angreppssätt kommit in i avhandlingsarbetet efter hand, och det är ju ett helt rimligt förhållande.

Kärnan i avhandlingen är de analytiska kapitlen där Reichardts produktion i form av politiska, poetiska, pedagogiska och musikaliska källor underkastas den nämnda diskursanalysen. Diskursanalysen granskar begrepp i materialet, såsom ”Volkston”, ”Einfachheit” (enkelhet) och uppfattningar om ”äkthet”. Nehrfors menar att Reichardt tillsammans med sångtonsättare som Johann Abraham Peter Shultz, bidrar till att skapa en uppfattad tysk sångstil, Lied i den bemärkelse detta ord får senare hos Schubert, Schumann m. fl. Detta kommer ur de idiom där Reichardt verkade, skolsånger, unisona sånger, samt Singspiel, alltså operett med talad dialog, samt de enkla strofiska visorna i folkvisestil.

Nehrfors har skaffat sig en bred beläsenhet rörande ett antal synnerligen omfattande litteraturfält. Avhandlingen uppställer i flera fall negativt formulerade avgränsningar gentemot centrala texter, där det förklaras varför en rad verk inte är direkt relevanta eller konkret applicerbara för projektet i fråga. Musikvetenskapliga auktoriteter kritiseras för att inte ha ställt upp frågorna på rätt sätt. Definitioner av nationalism hos Benedict Anderson m. fl. kommer lite lindrigare undan, men när det gäller konkret Reichardtforskning av Walter Salmen m. fl. blir den kritiserad för att inte penetrera ämnet riktigt. ”[R]esearch questions have only rarely been designed with considerable wit and imagination”, skriver Nehrfors (s. 34). Risken med att så skarpt avgränsa sina egna frågor är att arenan blir unik, och att man riskerar att ”skriva sig förbi” eller ”runt” vissa temata i tidigare forskning i stället för att gå i saklig närkamp med dem.

Nehrfors analyserar ett större antal av Reichardts sånger i olika tryckta antologier för ändamål såsom skola, salongsmusik, och de sångsällskap som växte fram i Preussen vid tidpunkten. En oförberedd läsare kan bli ordentligt överraskad över vissa ytterst skarpa musikaliska stilavvikelser i sångerna. Sånger till trestämmigt klavérackompanjemang på bara 8–12 takter finns det ju en stor mängd av i hela Nordeuropa – men Reichardt använder ibland trestämmigheten till att skriva oktaver mot basstämma i homofon sats (som i ”Herr Bacchus”, s. 77). Ibland saknas ters i trestämmigt slutackord – varför göra så på slutet av 1700-talet? Att avvikelserna är högst medvetna kan man sluta sig till vid betraktande av Reichardts musik i större former, orkester- och instrumentalsatser. Så varför gör han så? Är det tänkt som ”enkelt” (”Einfach”) – är det ”tyskt”, ”preussiskt”, eller ”bondskt”? Här har vi kärnan i avhandlingen, ett potentiellt uttryck för ett samlat folk med ett slags kumulativ kultur (alla har inte allt, men även högre preussiska samhällskikt förväntas ha dessa sånger som fond under mer sofistikerad tonkonst).

Avhandlingen demonstrerar Nehrfors förmåga att lyfta blicken över ett historiskt skeende och peka på musikens avgörande betydelse i detsamma. De intressanta perspektiv och analyser som anläggs ingjuter förhoppningen att det inte är sista gången han tagit sig an Reichardt och hans krets. 

Mattias Lundberg