Inlagt av Tobias Lund
Matts Andersson, 2018. Farbror Otto: över bygden skiner sol. Helsingfors: Arap Group. 254 s., ill., ISBN 978-952-94-0445-2
Boken börjar ljuvligt: en tjock beskrivning av Vårdö socken på östra Åland, av alla dess öar, en långsam kameraåkning över geografin och i tiden, både syner och hörselintryck når läsaren som vällustigt tar in sceneriet. Bilden stannar efter ett tag på Lövö och gården Jakos, där berättelsens början utspelar sig.
Ön och gården var Otto Anderssons (1879–1969) ursprung. Jag förstår varför författaren undvikit det slitna epitetet ”legendarisk”, men legendarisk är i högsta grad den finlandssvenske musik- och kulturgestalten med sina åländska rötter. Han var ”forskare, föredragshållare, folkbildare, debattör, dirigent, tonsättare, administratör, föreningsbildare, museiman och skriftställare” (s. 159). Hans profil, med vidbrättad hatt och buskig mustasch, dyker ideligen upp i 1900-talets musik- och folkdiktsforskning, i det finlandssvenska organisationsbygget och i språkpolitikens annaler – bara för att nämna några domäner där Otto Anderssons väldiga gärning fortfarande spelar roll.
Att det skulle skrivas en biografi om denne man har länge varit en självklarhet. Niklas Nyqvists förtjänstfulla avhandling Från bondson till folkmusikikon (2007) skar trots allt bara ut en tårtbit ur helheten. Matts Andersson har tagit hela vida greppet i en kronologiskt disponerad skildring, där han dock gör ett antal välmotiverade stopp i tidsflödet. Matts Andersson är släkt med föremålet, okänt hur, och arvtagare till Otto Anderssons sommarparadis på Hemskär. Författaren deklarerar i förordet sin ovana vid arkivstudier. Av den bristen syns dock ingenting i texten som bärs upp av hans noggranna läsning av arkivalier och samtida tryck. Klokt nog har han undvikit att bygga på intervjuer. Källhänvisningarna borde emellertid ha varit fler, och det borde funnits uppgifter om sidnummer ur tryckta referenser. Några stickprov visar att hans text ligger väl nära vad andra har skrivit om hans farbror Otto.
Av det hela har det blivit en mycket intressant skildring, rik på detaljer och belysande illustrationer, med skarpa värderingar på berättigade ställen, och formulerad på ett njutbart språk som använder hela paletten av nyanser, men ställvis också låter skönlitteraturens pegas trava ovanför vetenskapens krypgrunder.
Otto Andersson lämnade uppväxtens hemö för studier till klockare i Åbo. Hans utbildning fortsatte i Helsingfors, där han läste vid dess musikinstitut under den store Martin Wegelius. Redan 1902, 23 år gammal, började han samla in folkmusik för Svenska litteratursällskapet i Finland, först i Österbotten, därefter i hela svenska Finland och bland den svenskspråkiga befolkningen i Estland. Folkmusikintresset och musikskolningen i förening ledde till ett engagemang i de viktiga finlandssvenska sång- och musikfesterna och till grundandet av föreningen Brage. Genom kontakter med de forskande bröderna Kaarle och Ilmari Krohn leddes Otto Andersson över till den akademiska banan. Efter dispens från studentexamen och grundläggande universitetsstudier kunde han disputera 1923 vid Helsingfors universitet på en avhandling om stråkharpan, skriven och publicerad på svenska, utgiven 1930 på det då ovanliga forskningsspråket engelska.
Han utnämndes till professor i musik- och folkdiktsforskning 1926 vid det nygrundade Åbo akademi och var dess rektor under åren 1929–36. Vid sidan av sina tjänster, nog så betungande, skrev Otto Andersson hela tiden artiklar och böcker, höll genomarbetade tal, drev ett bokförlag, reste flitigt utomlands på konferenser, deltog i finlandssvenska kulturarrangemang och mycket, mycket annat. Arbetstakten var inte mindre under emeritustiden.
Det var ödesbestämt att Otto Andersson skulle dras in i politisk turbulens. Den så kallade Ålandsfrågan 1917–21 berörde självfallet honom djupt. Men han tog en annan ståndpunkt än den dominerande opinionen i öriket som ville ansluta Åland till Sverige. Otto Andersson hade bott i både Åbo och Helsingfors, och såg ett avgörande värde i att hålla ihop de svenskspråkiga i Finland. För denna avvikande mening försköts han under många år från det officiella Åland. I språkstriderna tog han förstås parti för svenskan och de svenskspråkiga, men inte på ett separatistiskt vis. Han argumenterade i stället för att de båda språkgrupperna och utbytet mellan dem var en avgörande tillgång för Finland. När Andra världskriget kom, och med det Finlands båda förödande krig, fick hans fruktan för rysk hegemoni honom att under en period uppskatta Tredje riket som motkraft.
Matts Andersson redogör noggrant för den politiska människan Otto Andersson och väjer inte för sådana ställningstaganden som vi idag ser som felsteg. I själva verket är temat Otto Andersson och politiken mycket läsvärt och lägger åtskilliga nyanser till bilden av Otto Andersson, som i tidigare arbeten mestadels behandlats som forskare och organisationsmänniska.
Ur rikssvenskt perspektiv finns minst två avsnitt som likaså ger nya kunskaper. Matts Andersson redogör ingående för Otto Anderssons kontakter med Carl-Allan Moberg, som skulle bli Sveriges förste professor i musikforskning, installerad 1947 vid Uppsala universitet. Matts Anderssons genomgång av parternas brevväxling visar att denna i jämförelse med Finland sena formalisering av musikforskningens ställning inte bara gavs aktivt stöd av den finlandssvenske kollegan, utan att Otto Anderssons auktoritativa insats var avgörande. Moberg skymtar som en tyngd och skör person, något som mig veterligt inte framgår av andra beskrivningar av honom.
Författaren berättar också om Otto Anderssons lika avgörande medverkan i tillblivelsen av Svenskt visarkiv. Med erfarenheter från etableringen av Brage och dess arkiv, från insamling för Svenska litteratursällskapet och från hans skapelse Sibeliusmuseum i Åbo och andra liknande arbeten insåg han vad ett vis- och folkmusikarkiv i Sverige skulle kunna uträtta. Han blev en nära vän till det unga arkivet, deltog med liv och lust i styrelsearbetet och lät arkivet publicera flera alster.
Matts Andersson har med ord tecknat en bild av anförvanten Otto Andersson i helfigur. Min korta anmälan ger inte rättvisa åt varken boken eller föremålet. Men det har förhoppningsvis ändå framgått att Matts Andersson framställt en text som på flera vis är läsvärd och som för lång tid framöver kommer att vara standardverket om Otto Andersson och hans plats i tiden.
Gunnar Ternhag