Kåklåtar

Dan Lundberg, 2017. Kåklåtar: fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv. Skrifter utgivna av svenskt visarkiv 43, i samarbete med Samfundet för visforskning. Möklinta: Gidlunds förlag. 280 s. ISBN 978-91-7844-981-1

I boken Kåklåtar: fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv för Dan Lundberg oss in i fängelserna som musikvärld. Precis som titeln antyder fokuseras kåklåtarnas funktion som identitetsmarkörer, men också den förändringsprocess som Lundberg benämner kulturarvande i samband med att visorna, särskilt under 1970-talet, på olika sätt trädde ut i offentligheten och därmed blev kända för en bredare lyssnarkrets. Boken redovisar forskning som bedrivits inom projektet ”Utanförskapets röster”, genomfört vid Svenskt visarkiv 2014–16. I projektet ingick också Karin Strand med en studie om blindvisor och Stefan Bohman med en studie om arbetslöshets- och strejkvisor.

Studiens syfte är att ”beskriva genren och visornas funktion i fängelsemiljön”, och att ”med kåklåtarna som exempel resonera kring arkivens och forskningens roll och betydelse för utvecklingen av musikaliska praktiker i allmänhet” (s. 21). För att göra detta har Lundberg främst gått igenom tidigare insamlat material, men även genomfört egna intervjuer.

Vad som kan respektive inte kan ses som en kåklåt är emellertid inte helt enkelt att avgränsa. Detta är uppenbart både i det material som behandlas och i Lundbergs resonemang runt begreppet. Här väljer författaren en relativt öppen definition med en tydlig kärna och med luddiga gränser mot andra viskategorier:

”[Jag ser] kåklåtar som ett system av viskategorier med olika sändare och mottagare. I systemets centrum finns en fastare kärna där det inte är någon tvekan om genretillhörigheten och vi kan vara överens om att det rör sig om kåklåtar […] visor om fängelser, fängelselivet, brott och brottsmiljöer. Visorna har i de flesta fall framförts och troligen komponerats av fångar, men att ha detta som ett absolut villkor för att en visa ska ingå i genren vore att komplicera gränsdragningen i onödigt hög grad. I begreppets diffusa utkanter finns låtar som ibland räknas till kategorin kåklåtar och ibland inte.” (s. 36, kursiverat enl. original)

Boken är indelad i fyra huvudkapitel med ganska olika karaktär. I det första kapitlet, ”Kåklåtar blir kulturarv”, beskrivs undersökningens syfte, utgångspunkter och upplägg. Här anges också de teoretiska utgångspunkter som studien aktualiserar. Särskilt betonas att musik både kan vara målet och medlet: samma musik kan både ”representera olika typer av grupperingar i samhället” och vara ”något som människor ägnar sig mycket åt av rent estetiska skäl” (s. 33).

Två centrala teoretiska perspektiv lyfts särskilt fram i kapitlet: prisonisering och kulturarvande. Med prisonisering avses ”den värdegemenskap som skapas i fängelsemiljöer” som medför att ”traditioner, vanor, normsystem och värderingar som på olika sätt skiljer sig från personalens och det övriga samhällets” skapas (s. 27). Med kulturarvande avses den modell som författaren utvecklat för att beskriva ”hur insamling och arkivering av musik får återverkningar på förståelsen av det insamlade materialet och i förlängningen på den levande musiktraditionen” (s. 62). Denna process består av fyra faser: identifiering, kategorisering, standardisering och symbolisering.

I kapitlet redovisas också det material som studien baseras på. Dels rör det sig om en visrepertoar, tidigare insamlad av bland annat Bertil Sundin och Gunnar Ternhag, dels Robert Robertssons samling av bland annat klippböcker. Därtill tillkommer intervjuer genomförda av bland andra Dan Lundberg med Lennart ”Konvaljen” Johansson. Det äldre materialet ligger till grund för studiens andra kapitel om kåklåtsrepertoaren, medan Robertssons samling och intervjuerna är basen för kapitel tre om Lennart ”Konvaljen” Johansson.

Därefter följer två kapitel i vilka den huvudsakliga redovisningen av det insamlade materialet och de frågor och funderingar som detta aktualiserar tas upp. I det första, ”Individens och kollektivets röst”, delas visorna in i två huvudkategorier utifrån ”avsändarens positionering och avsikt med visan” (s. 69): individens röst respektive kollektivets röst. Indelningen överensstämmer grovt med ett äldre (individens) och ett yngre (kollektivets) skikt av kåklåtar.

Större delen av kapitlet beskriver repertoaren inom respektive huvudkategori. Här framgår det att visorna inom kategorin individens röst karaktäriseras av den enskilda individens beskrivning av sin situation, livshistoria och egna tillkortakommanden. Det kan röra sig om ensamheten i cellen, samvetskval och ödesdigra beslut som fattats under fångens ungdom. I kategorin kollektivets röst framträder en mer samhällskritisk röst genom texter som representerar fångar som ett kollektiv, och ett tydligt ”uttryck för en större social och politisk medvetenhet” (s. 90).

Ytterligare en skillnad mellan de båda kategorierna är att visorna inom individens röst i hög utsträckning är skrivna till redan kända melodier, medan visorna inom kategorin kollektivets röst ligger närmare ett samtida populärmusikaliskt kompositionsätt med melodier knutna till respektive visa. Denna iakttagelse får betydelse i kapitlets senare delar, där Lundberg för ett resonemang om hur visorna har traderats och menar att det sannolikt var svårare för den enskilde att minnas och i förlängningen tradera vidare visor där såväl text som melodi var nydiktade.

Tredje kapitlet handlar om Lennart ”Konvaljen” Johansson, som lyfts fram som en av nyckelpersonerna under 1960- och 1970-talen. Detta var en tid då kåklåtarna fick spridning även utanför fängelserna och genrens stildrag förändrades. Till sin karaktär liknar kapitlet framför allt en biografi över Johanssons liv från barndom, via ungdomsanstalter, återkommande fängelsevistelser fram till i dag. Särskild vikt läggs vid hans karriär som musiker. Han var bland annat en central person i arbetet med och som utövare på skivan Kåklåtar, inspelad 1972 i MNW:s studio på Waxholmen. Han gjorde också turnéer och spelade in en soloskiva.

Kapitlet är ett viktigt bidrag till boken, inte minst för att det visar på att kåklåtarna från åren runt 1960-talet, vilka kategoriseras som kollektivets röst, också kunde vara meningsfulla för den enskilde utövaren. Musiken var viktig inte bara på grund av låtarnas text-innehåll, utan som ett medel för utövarna att själva kunna vara verksamma i ett vidare sammanhang.

I det sista kapitlet, ”Varför sjunger fångarna?”, plockas de inledande trådarna upp och sätts i relation till det som framkommit i kapitel 2 och 3. Särskilt diskuteras kåklåtars förändring över tid i relation till Lundbergs modell för kulturarvande. Bland annat understryks att dokumentationsinsatser och arkivering av material tillsammans med vetenskapliga artiklar och fonogramutgåvor har ingått i den process som identifierat kåklåtar som ett kulturarv.

Lundberg konstaterar att ”[t]ack vare intresset från arkiv och medier, men också genom att visornas [sic!] gavs nya funktioner fick genren nytt liv” (s. 182). Detta innebar dock också att genren fick nya sammanhang och ny publik, att dess estetiska uttryck förändrades och att den till viss del också professionaliserades. Lundberg menar att en konsekvens av detta var ”att utövandet begränsades till ett mindre fåtal av specialister – och så småningom till att genren mer eller mindre försvinner i den folkliga användningen” (s. 182).

Kåklåtar verkar därmed ha flera gemensamma drag med annan, tidigare främst muntligt traderad, repertoar och dess förändrade villkor under 1900-talet fram till i dag. Det gör att diskussioner om kulturarvandet av kåklåtar också kan ses som ett exempel på hur liknande processer inom andra delar av den vokala och instrumentala traditionella musiken kan beskrivas och förstås.

Sist i boken finns ett urval av 42 kåklåtar återgivna med text, melodi och ibland ackordbeteckningar. Här ges möjlighet för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om melodiernas och texternas karaktär och utformning, vilket är välkommet. För att få en än starkare koppling mellan melodibilagan och undersökningen hade det dock varit önskvärt med information om hur de enskilda låtarna kategoriserats i relation till den genomgång av den äldre respektive nyare repertoaren som redovisas i kapitel 2. Ytterligare hjälp för läsaren är den bilagda ordlistan ”Kåkjargong” och personregistret sist i boken.

Dan Lundbergs framställning är flyhänt skriven och har i stora delar en mycket tydlig röd tråd. Detta får dock som konsekvens att när något som tas upp blir hängande löst, framträder det betydligt tydligare än vad som annars hade varit fallet. Hit hör exempelvis när han i presentationen av materialet beskriver Gunnar Ternhags karriär tiden efter att han på tidigt 70-tal gjorde inspelningar på fängelser för Svenskt visarkivs räkning (s. 46). Jag misstänker att denna beskrivning kan kopplas till Lundbergs avslutande resonemang i sista kapitlet runt kulturarvande och kåklåtar och insamlarnas och forskarnas roll i detta. Om den tolkningen är korrekt, hade det dock varit intressant att få det mer tydligt framskrivet.

I några fall önskar jag att författaren hade valt att gå längre i sina resonemang. Hit hör särskilt resonemangen om ”fängelsevistelsen som kreativ premiss för musikskapande” i samband med att Lundberg för ett resonemang runt ensamcellen som ”skrivarstuga” (s. 120 f.). Fler aspekter på och fördjupande resonemang om just själva fängelsevistelsen som en förutsättning för musikskapande och jämförelser med andra liknande sammanhang för musikskapande där kreatörerna av olika anledningar är avskilda från varandra, blir jag helt enkelt nyfiken på att läsa mer om.

Sammantaget balanserar Lundberg på ett snyggt sätt mellan en strikt vetenskaplig framställning och ett bredare tilltal i sitt skrivande. Att inte ge ”kåklåt” en snäv definition, berikar överlag framställningen på ett lyckat sätt. Samtidigt går det inte att undvika att Lundbergs bok i sig, både genom vad han väljer att ta upp och genom vilka låtar som presenteras i musikdelen, bidrar till att ge ”kåklåt” ett mer bestämt innehåll. Boken är därmed också en del av ett kulturarvande.

Karin L. Eriksson