Modersmålets sånger

Johannes Brusila, Pirkko Moisala och Hanna Väätäinen, red. 2015. Modersmålets sånger: Finlands svenskheter framställda genom musik. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet nr 801. Folklivsstudier XXIII. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet. 289 s. ISBN 978-951-583-340-2

Hur tar sig en finlandssvensk identitet uttryck genom musikande? Det diskuteras av sex finländska musikforskare i antologin Modersmålets sånger. Med undertiteln Finlands svenskheter framställda genom musik avgränsas och förtydligas forskningsområdena till en mångfasetterad gestalt där finlandssvenskheten både problematiseras och erkänns som en identitetsskapande faktor bland den svensktalande befolkningen i Finlands kustområden.

Antologin består av åtta artiklar och en avslutande diskussion som knyter samman artikelförfattarnas bidrag till utgåvan. I inledningen diskuteras begreppen finlandssvenskhet, finlandssvensk sångskatt och musikande. Det av författarna valda begreppet ’musikande’ hänvisar till Christopher Smalls begrepp ’musicking’, alltså varierade musikpraktiker bland såväl utövare av musik som musikkonsumenter. Begreppet erbjuder bredd i tolkningen av vad musikutövning innebär och öppnar därmed för flera olika infallsvinklar.

Så gott som varje diskussion som har anknytning till någon form av finlandssvenskhet tenderar att drivas i en viss riktning. Det beror vanligen på att begreppet i de allra flesta sammanhang tarvar en förklaring. På den punkten utgör bokens författare inget undantag, men genom att omformulera finlandssvenskheten i bokens rubrik synliggörs en ny dimension av begreppet: det är frågan om studier av musikkulturella uttryck för svenskheter i Finland, alltså varierade identitetskonstruktioner genom musik bland finländska medborgare med svenska som modersmål.

Boken är i princip uppbyggd som en artikelavhandling med flera författare. De två första kapitlen beskriver den teoretiska och historiska bakgrunden, metodologin, parallellt belyst med tidigare forskning från det breda forskningsfältet om finlandssvensk musikkultur. I den avslutande Codan knyter Johannes Brusila samman forskarnas resultat och pekar vidare på framtida forskningsmöjligheter.

Vilken spännvidd har då artiklarna i boken? Utifrån en kombination av konstruktionism, nymaterialism och imagologi framträder en bred och djup grund för artiklarna. Imagologin, alltså studier av hur kulturella bilder konstrueras och sprids i tid och rum, diskuteras utifrån Anthony Johnsons teorier. Konstruktionismen synliggörs genom anknytningen till den kanske närmaste litteraturen i det här sammanhanget, antologin Gränsfolkets barn (Åström et al., 2001). Författarna gör ingen hemlighet av att just den boken varit en förebild i skrivprocessen, och den här utgåvan kan på många sätt ses som en fortsättning på den antologin, med speciellt fokus på musikutövningen bland finlandssvenskarna som uttryck för en föreställd och konstruerad gemenskap.

Den forskningsteoretiska ansatsen omfattar diskursanalys, musiketnologi och rhizomatisk metodologi enligt de nymaterialistiska och imagologiska principer som presenteras av Deleuze och Guattari, men här finns också narrativa och feministiska drag, främst i Väätäinens artikel om hur svenskheter kommer till uttryck i diskussioner med hennes synskadade mor. Där synliggörs samtidigt ett deltagarorienterat förhållningssätt, vilket stöds av Deleuzes och Guattaris rhizomatiska tankemodell.

Folkmusikforskaren Niklas Nyqvist beskriver två Åbotrubadurers konstruktioner av visor. Olle Söderholms Fingerlåt och Skammeland jämförs med motivkretsarna i Tom Gardbergs Natthamn i syfte att synliggöra hur deras sånger ”kan tolkas i relation till skapandet av såväl stereotypa som atypiska bilder av finlandssvenskhet” (s. 54). Nyqvist visar på stereotyper med idylliska beskrivningar av sommar, natur och skärgårdsliv i Gardbergs visa, vilket han betraktar som uttryck för en finlandssvensk bildvärld. Han diskuterar även det typiska påståendet att finlandssvenskarnas sånger är mer durbetonade än den finska sångtraditionen, vilket verkar stämma för Gardbergs sånger på de båda språken. Söderholms visor har enligt Nyqvist mer karaktär av traditionella folkvisor, eftersom de rör sig närmare den berättande, typiskt finlandssvenska balladtraditionen. Samtidigt förhåller sig Nyqvist kritiskt till de finlandssvenska stereotyperna, eftersom de i många avseenden sammanfaller med konstruktionen av en allmän nordisk och europeisk folkvisetradition från tidigt 1900-tal.

Finlandssvenskarna uppfattas ofta som ett sjungande folk. Det synliggörs genom ett rikt varierat körliv, men traditionellt poängteras även bruket av snapsvisor som ett typiskt finlandssvenskt samsångsuttryck. Ros-Mari Djupsund har genom enkäter och intervjuer studerat sångutövning och sångrepertoar på tre orter i Svenskfinland: på Kökar, i Korsholm och i Esbo. Hon beskriver olika sångkulturer: den typ av sånger som främst samlar finlandssvenskarna fördelas mellan traditionell sångkultur, schlager- och dansbandssånger samt pop- och rocklåtar. Snapsvisekulturen har starkare rötter i Esbo än i Korsholm, och förefaller därmed vara ett mer urbant uttryck för musikkulturens svenskheter.

I det tredje kapitlet tar Brusila fasta på dansbandskulturen. Han presenterar en tankemodell utifrån Deleuzes och Guattaris modell av ”hur ett kulturellt fenomen samtidigt kan innefatta komplexa territorialiserande, avterritorialiserande och återterritorialiserande funktioner” (s. 110). Genom beskrivande exempel av hur ett antal dansbandsmusiker valt att konstruera sina musikkulturella identiteter i gränslandet mellan finskt, finlandssvenskt och rikssvenskt (begreppet står alltså här för den dansbandskultur som utövas i Sverige), utformar Brusila en modell av ett kulturellt identitetsbygge med tre fält: den finlandssvenska Ankdammen, mellanområdet Brackvattnet och den mest övergripande Horisonten, som i den här studien får stå för de typiskt finska uttrycken inom dansbandskulturen.

Jag upplever Brusilas artikel om dansbandskulturens gränsöverskridande uttryck som den mest intressanta i hela boken. Här är exemplen konkreta och beskrivningarna av dansbandsmusikernas stilistiska val är enkla att följa. Detsamma kan tyvärr inte sägas om Väätäinens rhizomatiska fallbeskrivning av diskussionerna med sin synskadade mor (s. 193–230). Javisst, det handlar om identitetskonstruktion, men rhizomtänkandet riskerar ibland att falla på sitt eget grepp, så att det blir svårt att följa avgränsningen och iaktta skeendet i skrift. Även om forskningsmaterialets plasticitet är karakteristiskt för den rhizomatiska forskningsmetoden hade läsaren varit betjänt av en något tydligare struktur och avgränsning eller åtminstone motivering till valen av teman i artikeln. Nu flyter det ena temat upp efter det andra, och därmed synliggörs de flyktlinjer som är typiska för rhizomatisk analys, men samtidigt svårgripbara för en utomstående läsare.

I Ahlbäcks studie av Arvid Mörnes Sjömansvisa blir det igen lättare att följa processbeskrivningen. Ahlbäck studerar här hur en melodi påverkar sin sångtext så att de båda sammansmälts till en oskiljbar helhet. Den studerade sången som oftast bär titeln Båklandets vackra Maja är ett praktexempel på detta. Genom att göra en översättning till engelska av dikten kommer hon slutligen åt att studera texten som sådan, utan melodisk förankring. Hon tar också upp den underliggande problematiska diskurs som gestaltas i dikten. Analysen är ett gott exempel på de kulturellt och tidsmässigt bundna ideal som uttrycks i många sångtexter och dikter från tidigt 1900-tal. Texter från den här tiden präglas av nationalromantiska ideal och en kvinnosyn som knappast skulle passera obemärkt i en sångtext på 2010-talet. Men om en melodi förknippas så starkt med texten som Båklandets vackra Maja gjort döljs innehållet och värdegrunden i hög grad, vilket i sig naturligtvis också är problematiskt.

Modersmålets sånger är en synnerligen läsvärd bok, som ger värdefulla bidrag till diskussionen om hur finlandssvenskarna ser på sig själva genom sina musikpraktiker. Flera gånger pekar författarna på den typiska kodväxlingen. Den förekommer bland människor som är djupt delaktiga i två eller flera olika språkkulturer. Brusila synliggör stilmässiga identitetsval i dansbandsmusiken genom musikaliska arrangemang, språkval och tonalitet. Väätäinen diskuterar musik och uttryck för svenskhet i kombination med synskada. Ahlbäck finner en analytisk flyktlinje genom att översätta en sammansmält sångtext till engelska, och Nyqvist belyser två visdiktares karaktärsdrag i en svensk kontext. Greppet är genomgående rhizomatiskt, och därmed mångfasetterat, inte fullständigt. Som finlandssvensk musikpedagog och forskare rör jag mig själv ständigt mellan Ankdammen, Brackvattnet och Horisonten, och kodväxlingarna sker dagligen beroende på sällskap och sammanhang.

Camilla Cederholm

Referens
Åström, A.-M., Lönnqvist, B. och Lindqvist, Y., 2001. Gränsfolkets barn: finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.