Inlagt av Tobias Lund
Madeleine Modin, 2018. Museala och musikaliska föreställningar om historiska musikinstrument: en studie av Musikhistoriska museets verksamhet 1899–1918. Diss. Studier i musikvetenskap 23. Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. 311 sidor. ISBN 9789177972563; 978-91-7797-257-0 (e-bok)
År 1897 arrangerades i samband med Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm en teater- och musikutställning med anknytande matinéuppträdanden. Ur dagens perspektiv var det hela kanske småskaligt, det fanns 63 historiska instrument utställda och i själva verket svek både artister och publik matinéerna. Det viktigaste var ändå att idén om ett musikmuseum föddes och att den här tanken verkligen realiserades bara två år senare. Under de första åren uppgick det nya Musikhistoriska muséets instrumentsamling till några hundra föremål och besökarsiffrorna likaså till några hundra per år, vilket naturligtvis är anspråkslöst jämfört med senare tiders tiotusentals besökare per år och drygt 6 000 instrument från olika delar av världen. Men den centrala grunden för verksamheten lades under den här initialfasen och det är den processen som Madeleine Modin behandlar i sin avhandling.
Studien fokuseras på intresset för historiska instrument och musicerandet på de här instrumenten kring sekelskiftet 1900 (det vill säga långt innan den så kallade tidig-musik-rörelsen, måste tilläggas). I praktiken rör det sig om två sammankopplade och tidvis motsatta infallsvinklar på historiska instrument: dels ett intresse för musikinstrumentens funktion som museiobjekt, dels deras roll vid framföranden av tidigare perioders musik. Det här tudelade perspektivet komprimeras i begreppsparet ”museala” och ”musikaliska” föreställningar, som också lyfts fram i avhandlingens rubrik. Ämnet konkretiseras och preciseras i ett antal forskningsfrågor som berör Musikhistoriska museets instrumentsamlingars tillkomst, motiven till att lyfta fram historisk musik och historiska instrument, personerna som låg bakom skeendena, vilka instrument det rörde sig om och hurudana konserter det arrangerades.
Infallsvinkeln placerar studien i den svenska musikhistorieskrivningens rika tradition med fokus på sekelskiftets musikliv och framför allt musikaktiviteterna i Stockholm. I avhandlingens inledande kapitel positioneras arbetet också i relation till aktuella vetenskapliga diskussioner kring tidig musik, organologi och museologi. Samtidigt placeras instrumentsamlingarna och samlandet i Stockholm och Sverige överlag i ett större internationellt och historiskt perspektiv. Museets uppkomst sammanfaller med en intressant period i det moderna museiväsendets historia då arvet efter de äldre kuriosakabinetten slutligen fick ge vika för nationella museer med vetenskapliga ambitioner och bildningsideal.
Genom att utgå från de historiska konserter som arrangerades av Musikhistoriska museet beskrivs de ideella föreställningar och praktiska förutsättningar som styrde både museiverksamheten och den estetiska verksamheten. Bilden kompletteras med en genomgång av museets och samlingarnas tillkomst och tidiga historia, liksom i viss mån en kartläggning av intresset för historiska instrument utanför museikontexten.
Museets konserter analyseras en i sänder enligt samma mall. Först redogörs för kontextuella bakgrundsfaktorer. Därefter beskrivs planeringsarbetet inför konserterna och hur de utformades visuellt. Centrala delar i analysen berör vilka musiker som framförde vilken repertoar på vilka instrument. Det hela utmynnar i en utvärdering av den historiskt informerade uppförandepraxisens och autenticitetstänkandets roll för evenemangen, och slutligen av hur de här frågorna behandlades i recensioner och inlägg i dagspressen.
Den personbiografiska beskrivningen av de centrala gestalter som skapade museet och gav det sin form får en framträdande plats i redogörelsen. Genom skildringar av den dansk-svenska affärsmannen och samlaren Carl Claudius, den hängivna administratören Johannes Svanberg och lutsångaren-bildhuggaren Sven Scholander får man en uppfattning om vilket andligt klimat och vilken samhällelig miljö verksamheten sprang ur. Samtidigt får man en bild av hur paradoxal tanken om ett vetenskapligt museum var i en situation då det varken fanns särskilt stor akademisk kompetens eller administrativa förutsättningar för något sådant.
En grundtanke i avhandlingen är att intresset för historiska instrument styrdes av tre centrala motiv: bevarande, bildning och vitalisering. Bevarandet inbegriper ett samlande av materiella kvarlevor i form av instrument, men även abstraktare tankar om immateriella fenomen såsom klanger, hantverkskunskap och minnen som har med betydande personer att göra. Begreppet bildning syftar på formell musikalisk utbildning, men också mera allmänt på folkbildning, eller ”Bildung” i Herdersk och Humboldtsk anda. Vitalisering används i avhandlingen som ett samlande begrepp för att beskriva en önskan att förbättra och ge ny kraft åt ett samtida musikliv med hjälp av historiska artefakter. Det kan vara fråga om att inspireras av äldre instrument då man bygger nya, påverka den nyare musikens estetik eller försöka vitalisera den skapande processen samt i vidare mening musiklivets organisatoriska strukturer.
I praktiken förverkligades målen på väldigt många olika sätt. De inblandade personernas och institutionernas syner på flera centrala frågor ledde till olika lösningar, i vilka frågor om till exempel autenticitet, evolution, normer och värderingar underhandlades i ett samspel med omgivande idéströmningar. Museets tillkomst sammanföll med ett uppsving i den svenska lutsångstraditionen, med spelmansrörelsens framväxt och ett tilltagande allmänt intresse för konstmusikens tidigare epokers musik och musicerande. Det rörde sig med andra ord om en spännande växelverkan och mångfald med flera olika aktörer och synsätt inblandade.
Madeleine Modins avhandling är ett värdefullt tillägg i svensk musikhistorisk, men också överlag historiskt inriktad internationell musikmuseologisk forskning. Det är egentligen paradoxalt att så många kulturarvsinstitutioner har utvecklat omfattande principer och praktiker för att bevara det omgivande samhällets kulturarv, medan reflexiva studier om den egna organisationens historia, verksamhet och traditioner fortfarande låter vänta på sig.
Ur de första mindre idéembryona och vidlyftiga visionerna som framställdes under 1890-talet växte fram en institution som i många hänseenden var just det entusiasterna hade önskat sig: ett icke-konservatoriebaserat museum med både vetenskapliga och estetiska ambitioner och kompetenser i en vid, samhällelig och kulturell mening. Under sin historia har muséet haft en given plats i det svenska musiklivet, men det har också ofta varit en föregångare i det internationella musikmuseifältet. Under åren har museets namn, liksom tonviktsområden förändrats (från Musikhistoriska museet 1899–1973 till Musikmuseet 1973–2010, därefter en kortare tid Musik- och teatermuseet 2010–14 och nu senast Scenkonstmuseet från 2014), men förändringarna har byggt vidare på den grund som lades kring sekelskiftet 1900. Det är också därför som avhandlingen är så viktig: utan en förståelse av det förflutna är det svårt att få perspektiv och skärpa i vår nutida syn på museiverksamheten.
Styrkan i Madeleine Modins beskrivning av händelseförloppet kring sekelskiftet 1900 är den grundliga genomgången av ett omfattande arkivmaterial. Med hjälp av relevanta ingångar och källkritiska iakttagelser blir helhetsbilden noggrann och rik. Samtidigt måste dock konstateras att det empirinära, detaljspäckade greppet i viss mån också är avhandlingens kanske största problem. Stramare formulerade koherenta frågeställningar hade gett avhandlingen stringens. Den teoretiska och kanske också metodologiska reflektionen kunde ha fördjupats och kopplingarna mellan vetenskapsteoretiska diskussioner och analysen av det empiriska materialet kunde ha varit gedignare. Detta hade förmodligen också bäddat för djärvare tolkningar och synteser som hade höjt resonemanget till en högre abstraktionsnivå och allmängiltighet. Det här kan också vara något att tänka på i framtiden – det är önskvärt att avhandlingens teman förädlas till artiklar riktade till en internationell läsekrets.
Kritiken till trots måste man konstatera att forskningsprojektet lyckas belysa många intressanta sidor i musikmuseets tillkomst. Framför allt omvärderas förenklade uppfattningar om det uppvaknande intresset för musikhistoria och historiska instrument. Det rörde sig inte om fasta dominerande ideal och entydiga motreaktioner mot dessa utan om olika uppfattningar, som hos de enskilda individerna oftast blandades ihop och var mer eller mindre konsekvent framhållna. Avhandlingen visar hur det egentligen är en efterhandskonstruktion att tala om självständiga rörelser i fråga om det tidiga intresset för äldre konstmusik och historiska konstmusikinstrument, entusiasmen för spelmansmusik och engagemanget för lutsången som estradkonst. Det var ofta samma personer som i olika roller rörde sig mellan de olika sammanhangen och deras drivkrafter var både museala och musikaliska. Och i praktiken förenades ofta motsatsparen, de museala och musikaliska föreställningarna. Detta, liksom många andra aspekter som bidrog till att skapa våra uppfattningar om tidig musik och musikmuseologi, belyser avhandlingen på ett tankeväckande sätt.
Johannes Brusila