Inlagt av Tobias Lund
Peter Peitsalo, Sverker Jullander och Markus Kuikka, red. 2018. Liturgical organ music in the long nineteenth century: preconditions, repertoires and border-crossings. Helsingfors: Sibeliusakademin, Konstuniversitetet. 327 s., notex., ISBN 978-952-329-091-4; 978-952-329-092-1 (e-bok)
Organisten har ett förmodernt sätt att vara musiker. Det innebär bland annat en stark förankring i hantverket, en funktionell musiksyn och ett arbete som görs i och för en gemenskap – församlingen – som inte är musikaliskt definierad. Många organister har multipla musikaliska roller som till exempel körledare, orgelspelare, arrangör/kompositör, lärare och producent, och har ofta en pragmatisk inställning till ett idealiserat konstnärskap. En av konsekvenserna av detta är ett mycket självständigt förhållande till komponerad musik; organisten ser ett partitur som ett utkast snarare än som ett stycke kanonisk skrift. Steget till improvisation som ett priviligierat uttryckssätt framför interpretation eller komposition är inte långt.
Att improvisera, snabbt arrangera om befintlig musik, eller, väldigt vanligt, att spela enklare musik a prima vista, är praktiska lösningar på det enorma behov av musik som alstras av organistens huvudsakliga arbetsområde, gudstjänsten. Musiken där produceras alltså i och för ett nu som den inte nödvändigtvis väntas överleva. Det är därför inte svårt att förstå att liturgisk orgelmusik inte har ansetts vara ett lika intressant musikhistoriskt, musikteoretiskt, eller ens konstnärligt studieobjekt som den så kallade solistiska orgelmusiken, det vill säga den orgelrepertoar som har emanciperat sig från gudstjänsten och som i konserter erbjuds en konstälskande publik, precis som den stora piano- eller symfonirepertoaren.
Allt fler organister ser dock inte längre någon motsättning mellan sitt förmoderna, sociala och icke-specialiserade sätt att vara musiker, och en transcendentalt präglad syn på musik. Ett improviserat koralförspel eller en stämningsfull miniatyr, kanske en Legend av Emil Sjögren, kan också ses som ”stor konst”. Samtidigt intresserar sig musikforskare alltmer för liturgisk musik som skärningspunkt för många olika kontexter.
Ett viktigt bidrag till denna utveckling är den nyutkomna boken Liturgical organ music in the long nineteenth century: preconditions, repertoires and border-crossings. Den bygger på bidrag till konferensen Liturgical organ music and liturgical organ playing in the long 19th century som ägde rum vid Sibeliusakademin i Helsingfors den 20 till 22 januari 2016. Totalt elva artiklar är ordnade i tre avdelningar. Den första består av longitudinella och kontextualiserande översikter, den andra innehåller texter kring orgeln som ackompanjemang till psalmsång och gregoriansk musik, och den tredje fokuserar solorepertoar med anknytning till gudstjänst.
Bokens första del, ”Panoramas”, inleds med Kurt Lueders överblick över utvecklingen i ett Frankrike som genomgick omvälvande politiska och kulturella förändringar under 1800-talet. Han pekar på framväxten av snabbare kommunikationer och hur musik från utlandet, inte minst av J. S. Bach, blev en viktig motor för skapande av ny kyrklig musik. Han konstaterar att gudstjänsten inte bara var en plats för religiös gemenskap, utan även en av samhällets viktigaste scener för musik. Michael Heinemann tecknar översiktligt orgelkoralens utveckling i Tyskland, från Rinck till Reger, mindre som musikalisk form än som exempel på estetiska och teologiska processer. Han pekar på vårt vanliga perspektivfel att använda J. S. Bach som matris för vår syn på 1800-talets kyrkomusik och uppmärksammar hur organisten befann sig i skärningspunkten mellan synen på liturgisk musik som tillbakahållen och tjänande och nya idéer om konstnärskap och ett mera subjektivt uttryck, som också kunde användas för att förstärka ett religiöst sammanhang eller budskap. Krysztof Lukas visar hur liturgisk orgelmusik, av skiftande kvalitet men med nationellt, polskt ursprung, kunde bidra till skapandet och bevarandet av en kulturell identitet i ett Polen som var uppdelat och ockuperat av Preussen, Österrike och Ryssland mellan 1795 och 1918. Samuli Korkalainen skriver om hur så kallade klockarskolor var ett viktigt steg i den process som omvandlade klockaren, med sin blandning av musikaliska och andra arbetsuppgifter, till den professionelle organisten.
I sin artikel om orgelns roll i mässkompositioner från Österrike och Sydtyskland konstaterar Maria Helfgott denna repertoars stilistiska bredd, med arvet från den wienklassiska musiken och den cecilianska rörelsens asketiska och arkaiserande musik som tydliga poler. Benedikt Leßmann redogör för den franska, dåtida synen på övergången inom gregoriansk sång och ackompanjemang från en praxis med koralliknande drag såsom syllabisk harmonisering till en rytmiskt friare sång med modal beledsagning. Med Déodat de Sévéracs pianomusik som exempel pekar han på hur denna utveckling avsatte spår i konstmusik. Martti Laitinen analyserar och kontextualiserar den finske kompositören, kyrkomusikern och musikvetaren Ilmari Krohns samling advents- och julsånger från 1902 för sång och harmonium.
Jonas Lundblad analyserar två sena orgelkompositioner av Franz Liszt, avsedda som ett slags bakgrundsmusik till den typ av mässa, missa lecta, som inte innehöll sjungna partier utan enbart lästes. Liszt går där en egen väg och lämnar sin ungdoms idéer om en förening av teater och liturgi, men avviker också från asketiska och arkaiserande ideal hos dåtidens liturgiska reformrörelse, cecilianismen. Sverker Jullander redogör för hur Otto Olsson i sina gregorianskt baserade orgelkompositioner odlar en distinkt annan stil än i sina fria orgelstycken och infogar detta i en estetisk kontext av ökad skillnad mellan kyrklig och profan musik. Peter Peitsalo ger en bild av den liturgiska orgelmusiken i Finland under andra halvan av 1800-talet med utgångspunkt i Lauri Hämäläinens biografi och musik. Jan Lehtola riktar uppmärksamheten mot en annan av aktörerna i utvecklandet av finsk kyrkomusik, Hämäläinens elev Oskar Merikanto, som i sina koralpreludier lägger större vikt vid känsla och uttryck än psalmmelodi.
Liturgical organ music in the long nineteenth century kan läsas som en orgelmusikhistorisk antologi och är som sådan både instruktiv och tankeväckande. Den har uppenbart också ambitionen att fungera som spegel för liturgisk orgelmusik idag, både för förståelsen och utövandet av den. Även 1800-talets liturgiska musiker brottades med historien och traditionen, även de navigerade i farvattnen mellan en musik som underordnar sig yttre krav och en musik som är bärare av ett kraftfullt subjektivt uttryck. Också de försökte hitta vägar som förenar inommusikalisk kvalitet med social och – varför inte? – politisk relevans. Ett tema som dyker upp i flera av bokens bidrag är också den liturgiska musikens utveckling som del av den större process där utbildning på alla nivåer, och för alla, blir en av de viktigaste motorerna i samhällsbyggandet. Den enklaste formen för detta tema är förstås en persongemenskap mellan organist och lärare.
Kanske är läraren nästa roll att verkligen intressera sig för i organistens rollgalleri?
Hans Hellsten