Brott, tiggeri och brännvinets fördärv

Karin Strand, 2016. Brott, tiggeri och brännvinets fördärv: studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Hedemora: Gidlunds förlag. 272 s. ISBN 978-91-7844-951-4

I denna studie utforskar Karin Strand, litteraturvetare och medarbetare vid Svenskt visarkiv, skillingtrycksvisor som behandlar sociala frågor i sin samtid. De få studier som tidigare ägnats denna typ av skillingtryck begränsar sig till visor som handlar om brott och straff. Strands undersökningsfält är mycket vidare. Det är tre olika slags visor hon ger sig på. En grupp utgörs av ”blindvisor”, det vill säga tiggarsånger diktade av synskadade, en annan av visor som berättar om verkliga brott. En tredje grupp består av visor med nykterhetsbudskap. Förutom skillingtrycksformen delar dessa visor målsättningen att väcka känslor som uppfordrar mottagarna till konkret handling eller till att ta moralisk ställning till det problem som exponeras i visan. Strands syfte är att ta reda på i vilken utsträckning vistexterna representerar verkliga omständigheter. Går det att identifiera de personer och händelser som beskrivs i dem? Vems perspektiv utgår visorna från? Vad är det som främst lyfts fram i dem och vad har inte fått komma med? Visorna intresserar henne dels som källmaterial, dels som estetiska texter där genrehistorik, berättarmodus och intertextuella referenser står i centrum. Hon studerar slutligen också visornas utsagor som sociala gränssnitt eller versioner av särskilda skeenden i förhållande till andra källor som belyser den samtida kontexten. 

Bokens inledande kapitel, ”Introduktion och vägbeskrivning”, ger i koncentrerad form en god överblick över studiefältet skillingtryck och vad som tidigare utforskats inom detta. Kapitlet kan rekommenderas som grundtext till var och en – nybörjarstudent som den mer förfarne forskaren – som vill ge sig på denna unika publikationsform. Här ges bland annat en värdefull överblick över tillgängligt bestånd av skillingtryck vid offentliga institutioner, med den viktiga brasklappen att det sammanlagda nationella beståndet liksom tillgången vid enskilda institutioner fortfarande är svåröverskådligt därför att många institutioner inte har katalogiserat sina tryck eller har förtecknat dem enligt egna system. Fortfarande saknas en nationell norm för katalogisering av såväl skillingtryck (i den för mediet typiska formen av ett halvt ark vikt till ett åttasidigt alster innehållande från en till upp till tio olika visor) som enskilda visor.

Strands undersökningar av blindvisor, visor om brott och nykterhetsuppfordrande visor var inte ursprungligen tänkta att publiceras tillsammans. Därför skiljer sig både angreppssätt och ”zoomningsgrad” något åt mellan avsnitten, men det är samma frågor hon ställer till materialet: Hur representerar visorna de verkliga händelser, personer och problem som de utger sig för att skildra? Vems röst är det som talar i visorna – avvikarens eller normens? Och givet visans uppsåt: vilka stilistiska och narrativa grepp står till buds för att driva frågan?

Den grupp av visor som ägnas störst utrymme är blindvisorna, där Strand analyserar exempel på visor och stilar från hela utgivningen under kapitelrubriken: ”’Köp den blindes sång’: skillingtryck och tiggarverser av blinda”. Subgenren representerar en tryckt texttradition i form av klagovisor och versifierade självbiografier som är känd från slutet av 1600-talet och sträcker sig långt in på 1900-talet. I de tidigaste visorna dominerar föreställningen om blindhet som en Guds prövning helt, men denna föreställning har nästan helt försvunnit vid 1900-talets inträde. Då finns i stället en tydlig social förståelseram där författaren till visan, som oftast är den blinde själv, vädjar till filantropiska, humanitära eller socialistiska värderingar. Visornas protagonister är nästan uteslutande män. Av de 57 unika tryck av visor om blinda som undersökningen omfattar har endast tre tryck författats av eller sålts till förmån för en kvinna. Bidragande till den låga andelen kvinnor inom denna subgenre är den sociala utsatthet som gällde för funktionshindrade kvinnor, som gjorde det i det närmaste omöjligt för dem att röra sig utanför den privata sfären. Män, även de funktionshindrade, kunde alltid röra sig mer fritt och hade därmed möjlighet att lättare försälja sina alster. I de visor de framför och säljer berättar de om sitt beklagansvärda liv. Grundstrukturen innebär att den olycka som förorsakat handikappet (sjukdom, en dramatisk sprängolycka etcetera) beskrivs. Den är inbäddad i ett förlopp som omfattar ett ljust ”före”, blindhetens inträde, samt det mörka, beklagansvärda ”efter” som är visans nu. När det gäller ett par visor har Strand gjort grundliga undersökningar av faktaunderlaget och finner att framställningarna av de olyckor som lett till blindhet och den blindes erfarenheter därefter i stora drag verifieras av andra källor. Skildringarna kan betraktas som ”med sanningen överensstämmande”. Vi behöver inte, skriver Strand, ”betvivla äktheten i den nöd som exponeras, såväl tematiskt i visorna som i behovet av att saluföra sin tragedi över huvud taget” (s. 112).

Visorna om brott presenteras under rubriken ”Överträdelser: brottsrapportering i visa och på prosa”. Här koncentrerar Strand sig på två fall som skildrar rättsfall som på sin tid väckte stort intresse och som vid sidan om att omtalas i flera skillingtryck gav upphov till betydande publicitet. Båda fallen är också juridiskt väldokumenterade. Den goda tillgången på källmaterial har hjälpt Strand att väl belysa bakgrunden till brotten och verifiera de faktiska omständigheterna kring dem. Dessutom hjälper dessa källor oss att förstå skillingtryckens rapportering i förhållande till andra utsagor. Ett av brotten behandlas i kapitlet ”Att skämta med hela Gudomens praktiker: äktenskapet mellan kvinnorna i Vaksala 1799”, det andra i ”Långt fjerran ifrån hemmets kända stränder: mordet på kofferdikaptenen Lagerhamn vid Bosporens inlopp 1859”. I båda fallen rör det sig om skillingtryck som kom ut som så kallade kombinationstryck, det vill säga i en form som består av en prosatext och en visa. Sådana tryck började ges ut från början av 1800-talet och blev snart den vanligaste formen för att skildra brott och brottslingar i skillingtryck. Rättsfallen som de handlar om har det gemensamt att det är fråga om samkönad sexualitet som finns latent i dem men på olika sätt. I den rättsliga hantering som sker går det i båda fallen att urskilja att homosexuella handlingar och lidelser länge var så tabubelagda att man saknade begrepp för att beskriva dem, tystade ner dem eller inte ansåg dem relevanta. Den tid som skiljer de två fallen – 60 år – rymmer en utveckling som medför mycket skilda kommunikationsförutsättningar. I Vaksalafallet kunde häradsrätten begränsa vad som kom ”till allmänhetens kännedom”; fallet omskrevs anonymt i en stockholmstidning och hamnade senare också i åtminstone en annan tidning. I fallet om mordet på kofferdikapten Lagerhamn hölls tidningsläsare över hela landet löpande à jour med alla turer i ärendet ända fram tills den anklagade ställdes inför rätta i Stockholm nio månader senare. Strand menar att skillingtrycken som skildrar de två rättsfallen båda är länkar i informationsspridningen i ett särskilt gränsland mellan nyhetsförmedling och underhållning. Vaksalafallet genererade dock långt fler skillingtryck än Lagerhamnsfallet, något som sannolikt visar att skillingtrycken vid sekelskiftet 1800 fyllde en funktion som senare togs över av nyhetstidningarna.

”Se denna mörka tafvla: nykterhetsrörelsens berättelsesånger”, är rubriken över studiens sista del. Gruppen som behandlas här är avsevärt smalare och mindre än de som diskuteras i de föregående delarna. Den är också tidsmässigt begränsad till decennierna kring sekelskiftet 1900, det vill säga tiden då den organiserade nykterhetsrörelsen börjat växa sig stark. Till skillnad från nykterhetssällskapens kamp- och ritualsånger tar de berättelsesånger som kommer ut som skillingtryck formen av små episka lärodikter, berättade i jagform eller i tredje person. Den sociala miljö som målas upp är genomgående de lägre klassernas. Persongalleriet omfattar den lilla familjen med en supig far, en maktlös mor och barn som blir offer i en miljö präglad av hunger, kyla och fattigdom. Visorna agiterar tydligt mot brännvinets skadeverkningar och avslutas ofta med en sensmoralstrof. Den rika förekomsten av sådana visor i privata handskrivna visböcker och i de personliga repertoarer som dokumenterats på fältinspelningar visar att de trots att de utgör en liten subgenre hade en betydande folklig förankring. De är emellertid föga utforskade. Mot denna bakgrund syftar Strand här främst till att ringa in typiska drag i sångtypen. Vad utmärker den? Vilka medel för opinionsbildning använder de och hur kan den publika resonansen förstås?

Den grupp visor hon väljer att studera omfattar till en början fem stycken som varit särskilt omtyckta och inflytelserika, publicerade mellan 1874 och 1928. I samtliga utspelar sig ett etiskt drama: kampen mellan det onda och det goda. Estetiken är strukturerad kring absoluta koncept som mörker–ljus, frälsning–fördömelse och kan ses som utslag av en melodramatism. Historierna som utspelas har en scenisk struktur med en handling som framskrider i tablåer. Kommen så långt bestämmer sig Strand emellertid för att begränsa sin analys till att gälla de två visor som fick den starkaste folkliga förankringen. Den ena av dessa är en visa som bland annat är känd under titeln ”Drinkarflickans död”. Den andra visan, ”Så bister, kall sveper nordanvinden”, är också känd under titeln ”I drinkarens hem”. De förhållandevis ytliga analyser av dessa som följer utmynnar i ett konstaterande att visorna upplevts som gripande och angelägna. De trycker på en tidlös smärtpunkt som behöver besjungas och bearbetas kulturellt: ”den eviga, ojämna slitningen mellan gott och ont, mellan hopp och förtvivlan, såväl i samhället som inom oss själva” (s. 252).

Tyvärr innehåller texten i detta sista kapitel i boken en hel del upprepningar och är till sin struktur ganska plottrig. Jämfört med de två första genomarbetade och fylliga kapitlen med många intressanta och spännande iakttagelser, framstår det som ofärdigt och tidvis till och med rörigt. Detta intryck förstärks av den ytterst kortfattade sammanfattningen ”Visornas röster”. Förutom en mer gedigen summering av resultaten hade jag önskat att Strand här kommit in på att skillingtrycksvisor representerar en genre som inte bara lästs utan också sjungits. Att hon inte är främmande för denna viktiga aspekt av genren visar hon i en text som 2015 lades fram som ett konferenspapper under titeln ”Slumpmässiga fragment – eller berättelsens själva kärna? Om vistextens liv från tryckt till traderad”, tillgänglig på: https://musikverket.se/svensktvisarkiv/files/2016/08/Det-sjungna-ordet-k... [hämtad 9 oktober 2018]. Den kan rekommenderas för alla musikvetare som vill förstå varför genren hör hemma också i vår disciplin.

Boel Lindberg