Martin Luthers egna toner och ord om musik

Mattias Lundberg, 2017. Martin Luthers egna toner och ord om musik. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag. 144 s., ill., notex. ISBN 978-91-7777-032-9

I den rikhaltiga Luther-litteratur som reformationsjubiléet 2017 avsatte finns bara ett fåtal publikationer som behandlar reformatorns förhållande till musiken (viktigast av dessa torde vara Robin A. Leavers The whole church sings, en studie om Luther och församlingssången i Wittenberg). Uppsalaprofessorn Mattias Lundbergs bok är inte bara jubileumsårets enda svenskspråkiga bidrag till denna gren av Lutherforskningen utan även, som författaren påpekar, den första svenskspråkiga boken om Luther och musiken överhuvudtaget.

Syftet med boken är att ge en sammanfattande framställning av Luthers teoretiska och praktiska verksamhet på musikområdet som kan tjäna som kunskapsunderlag för den som ”önskar inspireras av Luther för olika musik- och gudstjänstideal” (s. 10). I detta syfte torde också implicit ingå en strävan att nyansera och korrigera vanliga (miss)uppfattningar på detta område (se exempel nedan). Författaren vill ”nå en vidare läsekrets av svensktalande personer med insikten att Luther är en av de mest betydelsefulla musikförfattarna för hela den nordeuropeiska kulturhistorien” (s. 133). Framställningens karaktär är alltså närmast populärvetenskaplig och förutsätter inte djupgående fackkunskaper. Författaren reser heller inga anspråk på att på att leverera ett ”särdeles originellt forskningsbidrag” eller ”nydanande grundforskning” (s. 133). Den populärvetenskapliga karaktären hindrar dock inte att boken är försedd med såväl notapparat som en omfattande bibliografi med drygt hundratalet titlar, allt till god nytta för den läsare som vill fördjupa sig i ämnet.

I den första av bokens två huvuddelar behandlas Luthers teologiskt och kosmologiskt grundade musiksyn, hans åsikter om samtida musik och musikutövning och hans egen praktisk-musikaliska verksamhet som kompositör, bearbetare och redaktör. Här finns dessutom ett inledande och ett avslutande kapitel, vilka båda huvudsakligen behandlar den musikorienterade Lutherforskningen (det är inte helt klart vad som ligger till grund för uppdelningen i två kapitel). I den andra huvuddelen möter vi Martin Luther själv som författare i tio översatta och kommenterade texter, däribland några förord, brev, en bibelkommentar och även en hyllningsdikt till ”Fru Musica”! Här finns också ett vittnesbörd av Luthers musikaliske medarbetare Johann Walter, nedskrivet ca 20 år efter reformatorns död och återgivet bland annat i första bandet av Michael Praetorius Syntagma musicum (1619). I kommentaren till den sistnämnda texten kunde kanske Walters angivande av den sjätte tonen som den av Luther föredragna för evangelieläsningen ha problematiserats; som Ragnar Holte har påpekat, rör det sig sannolikt om ett minnesfel av Walter, då Luther själv på flera ställen anger femte tonen för evangeliet. Luthers (enligt Walter) karakteristik av evangelietonen som ”vänlig” och ”mild”, passar också bättre in på denna psalmton, med dess durtreklangsinitium (Stolt och Holte 2007, s. 149).

Det lilla formatet till trots (120 sidor exklusive förord och bibliografi) upplevs boken ändå som innehållsrik; inte minst intressanta är de källdokument som återges och kommentarerna till dessa. Värdefull är också den tydliga kontextualiseringen av Luthers tänkande kring musik, framför allt då hans förankring i senmedeltidens kosmologiskt präglade musiksyn, en förankring som är så djup att det blir tveksamt om det finns fog för kapitelrubriken ”Luthers spekulativa musikteori”, en formulering som kan ge intryck av att Luther var upphovsman till en egen, systematiskt utarbetad musikteori. För Luther är musiken, som Lundberg förtjänstfullt framhåller, inte bara eller ens främst ett pedagogiskt hjälpmedel i evangelieförkunnelsen utan en fundamental del av tillvaron och en gudagiven kraft till läkedom – om den brukas på rätt sätt.

Under framställningens gång problematiseras eller rentav avlivas några spridda föreställningar om Luther och musiken, exempelvis att han skulle ha varit motståndare till bruk av latin i mässans sånger eller att han särskilt skulle ha bejakat och använt sig av melodier med profant ursprung (kontrafakter). Luthers höga uppskattning av konstmusik (det vill säga vokalpolyfoni) framhålls och här återges även (s. 69) Luthers enda bevarade flerstämmiga komposition. Även oklarheten beträffande förekomsten av församlingssång i Luthers Wittenberg tas upp. En intressant diskussion gäller innebörden i Luthers formulering ”proximum locum do Musicae post Theologiam” [ordagrant: ”den närmaste platsen ger jag åt musiken efter teologin”]: är musiken jämställd med teologin eller kommer den ”tvåa” i rangordningen? Lundberg refererar olika uppfattningar och stannar själv för att musiken enligt Luther befinner sig ”i jämnhöjd med” teologin, detta utifrån reformatorns ovan relaterade syn på dess roll i skapelseordningen.

En av författarens poänger med boken är just att den föreligger på svenska. Ändå hade det förhöjt värdet av källdokumenten om de hade återgetts inte bara i översättning utan även i original. Ett exempel på vanskligheten med översättningar gäller uttrycket ”sed numero sonoro” i förordet till Georg Rhaus Symphoniae iucundae. Huvudordet ”numero” översätts då det citeras på s. 24 med ”proportioner”, i översättningen av hela företalet (s. 97) med ”nummer” och i textkommentaren (s. 95) med ”tal” – alltså tre olika översättningar av samma ställe! (Källan anges på s. 24 enbart med hänvisning till Weimar-utgåvan av Luthers skrifter, utan att det framgår att citatet är hämtat från Rhau-förordet.) Allra mest önskar man sig ett original att jämföra med när det gäller Luthers dikt om ”Fru Musica”, där översättningen ambitiöst nog är rimmad och därmed en viss frihet gentemot originalet måste ha varit av nöden.

På s. 55–58 finns en värdefull översikt i tabellform över de kyrkovisor som i dagens forskningsläge anses ha Luther som upphovsman eller bearbetare och i förekommande fall även deras förekomst i 1986 års svenska psalmbok (här kunde även förekomsterna i 1937 års psalmbok – som är fler – ha tagits med). En oklarhet i sammanhanget är att ingen tydlig distinktion görs mellan text och melodi när det gäller Luthers upphovsmannaskap. Vissa av de svenska textversionerna betecknas som ”parafraser”, andra inte; grunderna för distinktionen är inte alltid uppenbara. ”Komm heiliger Geist, Herre Gott” motsvaras i den svenska psalmboken av ”Kom, helge Ande, Herre Gud” (nr 51), inte, som det står i tabellen, ”Kom, skaparande, Herre god” (nr 50).

Mattias Lundbergs bok är informativ och välskriven; det märks att författaren är en erfaren forskningskommunikatör. Den är ett värdefullt bidrag till den svenska Lutherlitteraturen och rekommenderas varmt till kyrkomusiker, präster, musikforskare, och andra intresserade. Förordet är daterat så sent som 15 oktober 2017, och en del spår av en möjlig brådska med att få fram publikationen under jubileumsåret kan märkas, vilket dock inte minskar bokens värde. Kanske kan man hoppas på en andra upplaga så småningom, gärna något utbyggd.

Sverker Jullander

Referenser
Leaver, R. A., 2017. The whole church sings: congregational singing in Luther’s Wittenberg. Grand Rapids: William B. Eerdmans.

Stolt, B., och Holte, R., 2007. Musiken som ordets tjänarinna i Martin Luthers tyska mässa 1526. I: Hjärtats tillit: trosförmedling i luthersk tradition. Årsbok för svenskt gudstjänstliv 82, ss. 131-156.