Edward Klingspor, red., 2020. Stiftelsen Musikkulturens Främjande 1920–2020. Jubileumsboken. Stockholm: Stiftelsen Musikkulturens Främjande. 201 s., ill. ISBN 978-91-519-3358-0.
Man måste beundra Stiftelsen Musikkulturens Främjande, eller rättare sagt alla personer bakom den verksamhet som stiftelsen bedrivit – och fortfarande bedriver. Först och främst: ett hopplöst namn som effektivt döljer att det handlar om ett musikinstrumentmuseum, ett arkiv, med manuskript till musikaliska verk och musikrelaterade brev, samt en konsertarrangör. Allt detta ryms i en lokal på Riddargatan i centrala Stockholm och sköts av en liten stab av hängivna medarbetare. Musiksveriges bäst bevarade hemlighet? Dock inte för musikhistoriker som alla borde vara förtrogna med stiftelsens enastående samlingar.
Stiftelsen, med alla sina verksamheter, är ett monument över en passionerad samlare: Rudolf Nydahl (1882–1973). Född i Stockholm som son till en vinhandlare, drabbades han tidigt av musiken och inledde en bana som tonsättare. Men livet ville annorlunda. Runt 1920 byggdes det statliga alkoholmonopolet, och den lukrativa vinhandel vid Stureplan som Nydahl ärvt efter sin far löstes in mot en försvarlig summa pengar. (Inredningen finns för övrigt bevarad och ingår i Spritmuseums samlingar.) Förmögenheten gjorde att Rudolf Nydahl helt och hållet kunde satsa på musiken. Redan tidigare hade han rest flitigt, framför allt till Paris, där han tog lektioner i musikteori vid stadens musikkonservatorium. Nu ägnade han i stället sina resor åt inköp av äldre musikinstrument, av musikaliska verk i manuskript, av brev från tonsättare och musiker och av andra föremål med musikanknytning. Han besökte systematiskt antikhandlare och antikvariat, lade bud på auktioner och byggde upp ett kontaktnät med säljare och andra samlare. Ganska snart blev samlingarna mycket stora. Intressant nog bildade han redan 1920 en stiftelse som skulle äga samlingarna. Han tänkte sig alltså att samlandet hade ett högre mål än att fylla magasinen med föremål och arkivalier – till samlarens egen glädje. Det hopbragta godset skulle ”främja musikkulturen”.
En anteckning till historien om musikteoriundervisning i Sverige: Rudolf Nydahl ville byta ut den tyska musikteorin som gällde vid musikkonservatoriet i Stockholm. Enligt hans mening var den franska musikteorin, sådan han mött den i Paris, den tyska överlägsen. Från 1920 gav den då nybildade stiftelsen kurser i fransk musikteori med Nydahl och tonsättaren Melcher Melchers som lärare. (Om detta skriver Anders Edling i sin avhandling om franskt i svensk musik [1982, s. 194 f.]) Nydahl skrev till yttermera visso en lärobok i ämnet, men den kom först 1934, då Melchers redan undervisade i den franska skolan vid musikkonservatoriet i Stockholm.
Rudolf Nydahl var bestämd på en punkt: hans samlingar skulle aldrig övergå i statlig ägo. Hellre skulle samlingarna flyttas utomlands, trots att det var pengar från svenska staten som möjliggjorde samlandet.
Någon statlig verksamhet har den Nydahlska stiftelsen aldrig blivit. Den är fortfarande genuint privat. Det är därför mycket speciellt att det på några kvarters avstånd i Stockholm finns två musikmuseer med gamla anor, ett statligt (för närvarande med pseudonymen Scenkonstmuseet) och ett privat.
Stiftelsens första hundra år firas bland annat med en jubileumsbok som undertiteln meddelar. En av medarbetarna, Edward Klingspor, fungerar som redaktör men har också skrivit och fotograferat. Övriga författare är Göran Grahn, Madeleine Modin samt Bonnie och Erling Lomnäs. Författarnamnen anges lustigt nog bara på kolofonsidan. Ingenstans står vad respektive författare skrivit. Texterna är faktamättade men saknar käll- och litteraturhänvisningar.
Jubileumsboken har ett slösande rikt bildmaterial som dessutom framträder fint på det glansiga papperet: bilder på musikinstrument, målningar med musikmotiv, manuskript, brev och en hel del fotografier från verksamheten, gamla såväl som nytagna. Redan illustrationerna lockar den musikhistoriskt intresserade att fördjupa sig i boken.
Boken innehåller fem avdelningar. Ett avsnitt om grundaren Rudolf Nydahl inleder. Därefter följer en krönika om stiftelsens verksamhet. Ett tredje avsnitt beskriver de människor – konsertbesökare, museibesökare och forskare – som stiftelsen nått. Samlingens instrument ägnas (förstås) en egen avdelning, liksom arkivets rika innehåll. En coda med förtecknade konserter och stiftelseledamöter avslutar.
I den femte avdelningen beskrivs översiktligt innehållet i Ingmar Bengtssons stora arkiv som stiftelsen mottagit. Ingmar Bengtsson (1920–1989), professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet 1961–1985, lämnade bland annat efter sig forsknings- och undervisningsmaterial, korrespondens, musikalier, böcker och åtskilligt annat. Här finns kort sagt viktiga källor för den som vill skriva den svenska musikforskningens historia.
Det är en verklig prestation att en hårt kämpande stiftelse, med begränsade resurser, kunnat publicera en jubileumsbok av detta format. Som jämförelse kan sägas att det statliga grannmuseet inte lyckades åstadkomma en skrift när man firade 100 år 1999 – det gjorde däremot Musikhistorisk museum i Köpenhamn vid sitt jubileum 1998. Med jubileumsboken har Stiftelsen Musikkulturens Främjande givit sig själv en praktfull hundraårspresent, men också alla oss beundrare en 200-sidig påminnelse om vad en livslång passion kan leda till.
Gunnar Ternhag
Referens
Edling, Anders, 1982. Franskt i svensk musik 1880–1920. Stilpåverkan hos parisstuderande tonsättare och särskilt hos Emil Sjögren. Stockholm: Almqvist & Wiksell.