Anna-Karin Kuuse, 2018. ”Liksom ett annat uppdrag”– Iscensättning av social rättvisa i musikundervisningens retorik och praktik. Diss. Umeå: Umeå universitet. 155 s. + fyra artiklar. ISBN: 978-91-7601-976-4.
Anna-Karin Kuuse disputerade i januari 2019 i ämnet pedagogiskt arbete vid Institutionen för estetiska ämnen på Umeå universitet. Genom ett övergripande socialkonstruktionistiskt perspektiv har Kuuse undersökt hur social rättvisa kommer till uttryck i musikundervisning, företrädesvis inom ramen för El Sistemaprogrammet i Sverige. Avhandlingen, som är en sammanläggningsavhandling, består av en kappa på drygt 100 sidor samt delstudier redovisade i fyra artiklar varav vid tiden för disputationen två var publicerade, en tredje accepterad och en fjärde inskickad.
Studiens övergripande syfte att identifiera, beskriva och problematisera konstruktioner av social rättvisa i två svenska musikundervisningskontexter: grundskolan och kulturskolan ser ut att gripa över hela musikundervisningen i de båda skolformerna. Med undantag för den fjärde delstudien handlar det dock om verksamhet inom El Sistema. El Sistemaprogrammet, eller verksamhet inspirerad av programmet, fanns vid tiden för datainsamlingen i cirka 25 städer i Sverige och sedan dess har fler startats. Programmet bedrivs på många håll som ett samarbete mellan grundskola och kulturskola men lärarna är vanligen anställda av kulturskolan. När kulturskolelärare arbetar i grundskolan omfattas de av grundskolans styrdokument. Det innebär att det i läraruppdraget ingår att främja elevernas sociala utveckling i enlighet med svensk värdegrund. Liknande tvingande skrivningar finns inte i kulturskolans uppdrag, vars ursprung dock bygger på idén om alla barns rätt till musikutbildning oavsett socioekonomisk bakgrund. Det är i dessa spänningsfält, dels inom det tudelade läraruppdraget – att undervisa i musik och att främja social utveckling – dels mellan obligatorisk och frivillig musikundervisning, som Kuuse har genomfört sin undersökning. El Sistema är sålunda en väl vald kontext för detta spänningsfält eftersom verksamhetens grundläggande idé bygger på att musik är ett medel för social utveckling. Barn och unga som lever i utsatta miljöer ska få möjligheter att skapa sig en god framtid genom att få musikundervisning och delta i kör- och orkesterverksamhet. Som avhandlingens titel indikerar framgår det av studiens resultat att det tudelade uppdraget upplevs som ambivalent av de musiklärare som deltagit i studien.
Kappans forskningsöversikt är uppdelad i tre områden. Inledningsvis behandlas internationell engelskspråkig forskning om musikundervisning i och utanför skolan med fokus på sociala aspekter och social rättvisa, därefter samma område i den skandinaviska kontexten, i synnerhet kulturskolan. Den sista delen tar upp musikundervisning utifrån tidigare forskning om lärares syn på social rättvisa. Forskningsöversikten har alltså tonvikt på studier om barns och ungas möjligheter och rätt till demokratisk musikundervisning, studier som problematiserar metoder och traditioner i musikundervisning samt synen på ämneskonceptioner i musik. Det empiriska materialet består av två filmer från svenska El Sistemas hemsida, officiella textdokument (artikel 1), en termins deltagande observation i en nybörjargrupp i orkester i El Sistemas regi och en skolledarintervju, officiella dokument (artikel 2) och en (artikel 3) respektive två (artikel 4) fokusgruppintervju/er med musiklärare. Den mångsidiga empirin bildar tillsammans studiens övergripande etnografiska ansats.
”’The feelings have come home to me’. Examining advertising film on the Swedish website of El Sistema” är titeln på den delstudie som redovisas i artikel 1, skriven tillsammans med handledarna, Monica Lindgren och Eva Skåreus, och publicerad i Action, Criticism, and Theory in Music Education, 15 (1). Empirin utgörs av två filmer valda från Svenska El Sistemas hemsida; den ena utspelar sig i svensk kontext och den andra i Venezuela. Syftet var att undersöka och problematisera innehållet i svenska El Sistemas kommunikationsstrategier. Filmernas förlopp – hur ljud och musik, deltagarna och deras handlingar, iscensättning samt text och tal har kombinerats och på så sätt kommunicerar budskap – synliggörs med hjälp av multimodal diskursiv mikroanalys. Utdrag ur analysen som redovisas i artikeln pekar på hur filmerna konstituerar synen att musikundervisning och musik i sig konstruerar goda, demokratiska och harmoniska människor. Det huvudsakliga budskapet i den svenska kontexten är att musiken bidrar till att skapa ett harmoniskt familjeliv, i den venezuelanska är det att barn genom deltagande i El Sistema räddas från ett liv i misär och kriminalitet. I diskussionen problematiseras hur musik i filmerna behandlas som ett objekt. En befogad fråga ställs om det är möjligt att hävda att undervisningen bidrar till social utveckling utan att ta hänsyn till den diskursiva praktik i vilken musikundervisningen sker.
Artikel 2 är publicerad i Research Studies in Music Education, 40 (2) och har titeln ”’We will fight Goliath’ – negotiation of space for musical agency in children’s music education”. Studiens forskningsfråga lyder: How is musical agency constructed within a situated discursive practice within El Sistema Sweden? Empirin bygger på deltagande observation som Kuuse genomförde under en termin inom El Sistemas orkesterverksamhet. Hon deltog i 16 lektioner om 40 minuter med tio barn i åldrarna sju till nio år. Lektionerna var schemalagda efter ordinarie skoldag i kulturskolan regi. Data genererades genom ljudinspelningar av lektionerna, informella samtal med deltagarna, en intervju med en lokal ledare, dokumentstudier samt fältanteckningar från lektioner, konserter och träffar där föräldrar också deltog. Empirin är således mångsidig och omfångsrik. Det är dock främst analysen av lektionerna som redovisas i resultatet. Analysen har gjorts med hjälp av det analysverktyg om musikalisk agens som Karlsen (2011) utarbetat utifrån ett sociologiskt perspektiv. Analysverktyget spänner över såväl individens som kollektivets konstruktion av musikalisk agens i en situerad diskursiv skolkontext och gör det möjligt att belysa hur elever och grupper av elever konstruerar musikalisk agens. De beskrivande utsnitten och citaten från empirin visar hur lärarna på ett respektfullt och varmt sätt instruerar eleverna, håller fokus på uppgiften och vänligt men bestämt leder tillbaka eleverna mot uppgifterna om deras uppmärksamhet riktats mot något annat. Vid enstaka tillfällen under terminen skapas inom lektionerna improvisatoriska eller elevstyrda moment. Innan och efter lektionerna däremot spelar, sjunger och dansar eleverna på eget initiativ. Ett exempel som lyfts fram är hur eleverna i slutet av en lektion är upprymda av att de tillsammans klarat av att spela något de övat på. En elev börjar sjunga en sång av en välkänd artist och de andra eleverna faller in. Lärarna är uppmuntrande men uttrycker att eleverna kan sjunga sången samtidigt som de lägger i ordning sina instrument i instrumentfodralen. Med inlevelse sjunger eleverna och gör synkroniserade rörelser till. Instruktionen om att lägga tillbaka instrumenten har de glömt bort. Sången, Goliat, handlar om den lilla människan som tillsammans med andra blir stark och står upp för planetens överlevnad och mot orättvisor. De mycket engagerade eleverna vill fortsätta med andra sånger men lärarna avslutar lektionen. Beskrivningarna i resultatet tjänar således som exempel på hur musiklektionerna genomförs efter lärarnas planering och att elevernas möjligheter att påverka är små. Kuuse problematiserar undervisningens instruktionsinriktade karaktär och därmed elevernas möjligheter till förhandling och handlingsutrymme, med andra ord deras möjligheter att utveckla musikalisk agens såväl på individuell som kollektiv nivå. Hon ställer frågan om det är möjligt att hävda att undervisningen bejakar social utveckling i relation till de styrande strukturer som undervisningen upprätthåller.
Den tredje delstudien, ”’Det är lätt att känna sig otillräcklig’– musiklärares förhandlingar kring musikundervisning och sociala mål” var vid tiden för disputationen accepterad för Nordisk musikkpedagogisk forskning Årbok 19. Studien är baserad på ett fokusgruppssamtal med lärare anställda av en kulturskola och ansvariga för ett El Sistemaprogram. För att besvara syftet, Hur musiklärare artikulerar mening kring sin egen undervisningspraktik, har Kuuse med hjälp av teori om affektiva tolkningsrepertoarer analyserat transkriptionen av ett 45 minuters samtal med lärarna. I resultatet framkommer dels den glädje och entusiasm som lärarna upplever i arbetet, inte minst vikten av uppdraget att kunna göra skillnad för de barn de undervisar, dels frustrationen över att både ha ett socialt uppdrag och musikaliskt uppdrag vilket de upplever som problematiskt och knappt möjligt att förena inom själva undervisningen. I diskussionen behandlar Kuuse frågan om hur musikundervisning som definieras som en praktik för sociala handlingar kan vara ett forum där såväl musikalisk kunskap som social rättvisa utvecklas. Den frågan behöver särskilt behandlas av dem som är i praktiken, alltså musiklärarna, menar Kuuse, något hon också framhåller i den fjärde delstudien samt i avhandlingens övergripande diskussion.
För analysen av fokusgruppssamtalen i den fjärde delstudien har Kuuse inspirerats av Erwing Goffmans dramaturgiska ansats (2014/1959). De intervjuade musiklärarnas rolltaganden, sådana de framkommit av analysen, utgör också artikelns titel; ”’Konstnären’, ’Fostraren’, ’Tjänstemannen’ och ’Rebellen’ – Musiklärares dramaturgiska framträdanden kring musikundervisning, social rättvisa och demokrati”. Artikeln var vid tiden för disputationen inskickad till Nordisk Musikkpedagogisk forskning Årbok 20. Analysen är baserad på transkriptionen av två fokusgruppssamtal och observationsanteckningar. Den ena intervjun, om 90 minuter, genomfördes med musiklärare anställda vid en kulturskola i en mindre stad, den andra, om 60 minuter, med ett musiklärararbetslag på högstadiet i en grundskola. Studiens syfte var att undersöka musiklärares rollframträdanden kring musikundervisning för barn och unga i relation till förståelsen av undervisningens sociala och demokratiska aspekter. I konstnärsrollen framträder lärarna som engagerade och musikaliskt kunniga. Konstnärsrollen upplevs till viss del som hotad av fostrar- och tjänstemannauppdraget varför rebellrollen, läraren som struntar i pålagor och regler, kan visa sig hos lärarna. Genom att mejsla fram dessa olika roller och hur de tampas om utrymmet inom en och samma person blir det belyst hur komplext musikläraryrket är – för musiklärare finns det i studiens resultatbeskrivningar troligen en hög grad av igenkännande. Liksom i övriga artiklar lyfter och problematiserar Kuuse den svaga kopplingen mellan musikundervisningens innehåll och social rättvisa, vilket hon menar framkommit ur studiens resultat.
I avhandlingens övergripande diskussion resonerar Kuuse om hur de undersökta praktikernas ramfaktorer, instruktionsinriktade metodik och brist på relevanta verktyg för reflektion skapar strukturella hinder för inkluderande och socialt rättvisa musikundervisningsmiljöer. Här pekar Kuuse också på den övertro hon menar lärarna har på musikundervisning som medel för social utveckling. Hon efterlyser ett kritiskt förhållningssätt till hur praktikerna iscensätts och därmed till såväl elevernas som lärarnas handlingsmöjligheter. Vad som hade kunnat berika den diskussionen, inte minst med tanke på studiens teoretiska ansats, är ett historiskt perspektiv. El Sistemas syn på musik som medel, hur praktiken som redovisas i studien utformats och de intervjuade lärarnas retorik hade med fördel kunnat relateras till hur musikutbildning i historiska, sociala och kulturella sammanhang har använts som medel för att ge människor möjligheter att skapa sig ett bättre liv och/eller för att gagna samhällsnyttan. Det historiska arvet är inte ovidkommande för att kunna förstå och kritiskt granska hur ämneskonceptioner i musik konstrueras och upprätthålls.
Övergripande är avhandlingen väl sammanhållen vilket inte alltid är fallet med sammanläggningsavhandlingar. Mängden empiri i relation till vad som faktiskt redovisas är något obalanserad mellan de olika delstudierna. Studien som redovisas i den andra artikeln där faktisk undervisning har observerats hade med fördel kunnat få betydligt större plats i avhandlingen, inte minst med tanke på den omfattande mängd data som studien bygger på. Kuuse lyfter själv upp delstudien som ett viktigt bidrag till förståelsen av hur multimodala diskursiva ansatser kan bidra till att synliggöra elevers kommunikativa handlingar och hur detta synliggörande i sin tur kan bidra till kunskap om hur elever skapar/kan skapa handlingsutrymme. Det finns en tid efter avhandlingen också, varför förhoppningsvis fler artiklar baserade på den empirin kommer.
Annika Falthin
Referenser:
Goffman, E., 2014/1959. Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. Lund: Studentlitteratur.
Karlsen, S., 2011. Using musical agency as a lens. Researching music education from the angle of experience. Research Studies in Music Education, 33 (2), s. 107–121. doi:10.1177/1321103X11422005.