Maria Schildt, Mattias Lundberg och Jonas Lundblad, red., 2019. Celebrating Lutheran music: scholarly perspectives at the quincentenary. Uppsala: Uppsala universitet. 415 s. ISBN 978-91-513-0809-8.
Martin Luther (1483–1546), en komplex, genial, tidvis gladlynt, ofta ångestfylld personlighet. Martin Luther, den mångtydige, ständigt kämpande, växlande mellan ljus och mörker, oscillerande från en ståndpunkt till en annan och ibland tillbaka igen. I ena stunden ställer han sig med drastiska formuleringar på påvens sida mot ”entusiasterna”; det handlar då om eukaristins realpresens. I det andra ögonblicket markerar han distans till Traditionens förståelse av exempelvis både prästämbete och eukaristi när han kommer de böhmiska protestanterna till undsättning.
Kanske är det så att den mångskiktade Martin, mitt i sin inre kamp, själv förmodligen aldrig ens kan ana vidden av de krafter han bidrar till att släppa lös. Den personliga processen samspelar dessutom med ett förvirrat förändringsskede i Västerlandets historia. Och även om han någon gång anar vartåt det bär hän – har han i så fall verktygen tillgängliga? Förstår han att det omvälvande samspel mellan tron, idévärlden, kyrkolivet och samhället som präglar samtiden senare kommer att förses med en rad definierande etiketter som fortfarande utgör referenspunkter: reformation, renässans, humanism, språkmaterialism, nyttokataloger...? Förstår Martin samtidigt vidden av de såväl dynamiska som destruktiva tolkningsmöjligheter och tolkningsfriheter som nu tillhandahålls – och att han själv erbjuder generöst med material och möjligheter åt traditioner vi brukar betrakta som mer eller mindre oförenliga? Vem åberopar sig inte på Luther? Var finner man inte hänvisningar till den Reformator som ibland närmast får drag av Übermensch, också i sammanhang där en sådan term annars skulle väcka avsky? Och vilka skilda ställningstaganden inspireras inte av den nya Tradition som utgår från Wittenberg, det må nu handla om väckelsekristendom (”Min Frälsare lever, jag vet att han lever”) eller sekulariseringsteologi (”Gud är död”), om Rosenius eller Nietzsche, om Schartau eller Wingren!
Ett sätt att hantera utmaningarna är att på allvar närma sig anknytningspunkterna, men också att ta sig an de inbyggda spänningarna, kontrasterna mellan realismens kosmiskt förankrade livs- och troshållning respektive antirealismens eller nominalismens ofta oreflekterade nyttobestämda segertåg. Utmaningen kan förenklat illustreras med vägskyltar som antyder de båda vägarnas i praktiken ofta divergerande riktningar: väsen eller verkan, intelligibel eller sinnlig, ande eller materia, tro eller förnuft, kyrka eller individ. Eller med realismens transcendentalier sanning, godhet, enhet och skönhet som kontrast till nominalismens och modernitetens begreppstriangel: förnuft, teknologi och nytta.
Apropå utmaningen för oss modernitetens människor – och för forskningen – att göra också den realistiska världen full rättvisa, är det i vilket fall nyttigt, förmodligen även livsavgörande, att påminna sig det perspektiv som romanisten Ernst Robert Curtius (1886–1956) formulerat på följande sätt: ”Den moderna människan övervärderar bortom alla gränser konsten, därför att hon har förlorat sitt sinne för den skönhet som grundad i det som är bortom sinnena [...] Här handlar det om en skönhet om vilken estetiken inte har en aning” (citerat efter Eco, 1970 / 2010 , s. 22).
Umberto Eco, modernisten, framhåller i detta sammanhang: ”Paradoxalt nog är det inte medeltiden som inte äger en estetik: det är den moderna världen som har en torftig eller otillräcklig bild av estetiken” (ibid.).
På annan plats sammanfattar Eco konfrontationen mellan realism och modernitet, det vill säga den vägkorsning kring vilken Martin Luthers livsdrabbning utspelas. Luthers egen teologiska och trosmässiga utveckling kan ju inte skiljas från reformatorns pastorala insatser eller musikaliskt-estetiska bedömningsgrunder. Eco framhåller: ”Den estetiska njutningen hos den medeltida människan består därför inte i en fixering vid autonomin i det artistiska resultatet eller i naturens realitet, utan i att sammanföra alla översinnliga samband mellan objektet och kosmos, att i själva det konkreta objektet uppfatta ett ontologiskt återsken av den kraft som äger delaktighet i Gud själv” (Eco, 1987 / 2009, s. 22 f).
Utifrån sådana reflektioner väcker en antologi som Celebrating Lutheran Music betydande förväntningar. Volymen redovisar en del av skörden från jubileumskonferensen Lutheran Music Culture Conference, organiserad 2017 av Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. En andra volym är också aviserad.
Tre huvudavsnitt utgör utgåvans struktur:
Strömningar under 1500-talet. Esther Criscuola de Laix redogör på ett förträffligt sätt för frågan om relationen mellan latin och folkspråk i de lutherska psalmböckerna och den roll som latinet spelade i ”less educated classes”. Martin Berntsons viktiga forskning om de tidvis ganska pragmatiska förändringsprocesserna under svenskt 1500-tal kommer till uttryck i hans redogörelse för sociala konflikter och användningen av folkspråk i svensk reformatorisk liturgi. Luthersk påverkan i olika avseenden kring liturgi och liturgisk sång på Island samt i Finland/Sverige, Livland och Böhmen behandlas därpå av respektive Árni Heimir Ingólfsson, Erkki Tuppurainen, Anne Heminger och Eliška Bat'ová. I avsnittets näst sista kapitel behandlar Teresia Derlén den för reformationstiden centrala frågan om hur man skulle kunna ”tränas att bli lutheran genom att sjunga”. Författaren utgår ifrån psalmen ”Jesus Kristus är vår hälsa” som ett exempel på hur denna psalm blev till ett i praktiken nationellt program för att främja en luthersk sakraments- och kyrkosyn. Slutligen redogör Otfried Czaika för frågor kring svenska psalmböcker och psalmbokstryck under 1500-talet.
Musiken inom den konsoliderade lutherdomen för handlingen vidare. Olga Gero redogör för katolsk andaktsmusik hos Buxtehude i det protestantiska Lübeck. Hon konstaterar att ”luthersk kyrkomusik” i Lübeck mellan omkring 1650 och 1710 hade en utpräglad, i någon mening överkonfessionell natur, något som främjades av de allt starkare influenserna från Italien men också från konfessionsöverskridande andaktslitteratur. Daniel Johansson bidrar med en noggrann utredning kring Bachs Actus tragicus (Kantat nr 106). Han hävdar att Bach genom musiken och sammanställningen av texter hade som målsättning att genom kontrasten mellan lag och evangelium skapa ett tröstens verk i medeltida tradition. Anders Jarlert behandlar i sin uppsats den roll som de gammaltestamentliga deuterokanoniska skrifterna (apokryferna) hade i den tidigmoderna lutherska musikkulturen. Stannar i sitt hemland USA gör Kim-Eric Williams. Han behandlar det dynamiska skedet när ett svenskt missionsprojekt med sin hymnodi växte fram i Delaware, New Sweden, där Andreas Rudman (1668–1708) gjorde banbrytande hymnologiska insatser. Eva Heleniuslyfter fram J.H. Romans verk Te Deum och Jubilate som framfördes ffg med anledning av det stort uppslagna svenska 200-årsfirandet av det protestantiska märkesåret 1530. Christina Ekström och Joel Speerstra utforskar repertoaren för soloröst och klavikord med särskilt fokus på de herrnhutiska kretsarna. Hanna Drakengren behandlar orgelns effekt på psalmsång med referens till Överselö kyrka 1754 medan Samuli Korkalainen diskuterar rollen för musiken och den lutherska kyrkan i Ingermanland, i samband med att en nationell stolthet hos de ingermanländska finnarna växer fram. Avslutningsvis tar Anders Dillmar upp Luthers betydelse för de svenska koralboksredaktörerna J. C. F. Haeffner och Harald Göransson. Dillmar gör en mycket intressant jämförelse under tre rubriker där han jämför de båda koralboksgiganterna: En jämförelse med fem likheter mellan de båda, därefter tre utvecklingsperspektiv och slutligen sju olikheter med bäring på Haeffners respektive Göranssons insatser.
Systematiska och nutida perspektiv är temat för volymens tredje del. Torbjörn Johansson skriver i sin essä om att lyssna på lutherskt sätt genom att ge teologiska perspektiv på psalmens utveckling, och att söka besvara frågan ”varför psalmen utvecklades och blomstrade inom den lutherska traditionen”. Tomas Appelqvist reflekterar över hur dynamiken mellan elementen i det reformatoriska begreppsparet sacramentum och sacrificium i liturgin kan levandegöra reformatorernas förståelse av lag och evangelium. Sam Eatherton ger ett barn- och ungdomsperspektiv på kyrkomusiken utifrån en studie relaterad till lutherska kretsar i Dallas. Ryoto Akiyama beskriver hur brassensembler kan fungera som community building med referens till den tyska traditionen med Posaunenchöre. Theo van Wykhar sitt sammanhang i den lutherska traditionen sådan den kommer till uttryck i Sydafrika; han diskuterar dess inflytande på den sydafrikanska liturgiska orgelmusiken. Martin V. Clarke och Marcell SilvaSteuernagel avrundar avsnittet med att behandla lutherska influenser på global hymnodi respektive hur en i någon mening luthersk tradition kan prägla brasilianskt kyrkoliv.
Volymen Celebrating Lutheran music – som med rätta kan kallas guldgruva – vittnar om såväl forskarmässig akribi som välkommen bredd gestaltad i författarförteckningen. De många frågeställningar som här presenterats är förstås inte uttömda utan inbjuder till fortsatt fördjupning, samtidigt som de aktualiserar en rad andra utmaningar. Därför kommer här några frågeställningar som gärna får uppfattas som inspel inför framtiden:
– Vad betyder det för Lutherforskningen att det ekumeniska fältet ändrats mycket snabbt, att relationen till andra kyrkotraditioner rimligen också måste inkludera de många ortodoxa och orientaliska kyrkofamiljernas – men inte bara dessas ! – intåg, inte minst i Sverige? På svensk mark har nu etablerats två radikalt skilda sätt att uppfatta liturgins ontologi och firande. Ett exempel: Inom Svenska kyrkan finns en långvarig förtrogenhet med både sång och instrumentalmusik i liturgin – en lutherskt inspirerad koppling som dessutom inte sällan presenteras som en nära nog kanonisk sanning. De ortodoxa traditionerna vilar däremot på en realistisk världsbild som erbjuder ett minst lika genomarbetat tänkande som det lutherska och med betydligt längre historia. Bland de ortodoxa är som bekant (enbart) sången den mänskliga och tillika gudomliga klingande röst som förenar kyrkan, församlingen och den enskilde med hela tillvaron, både den synliga och den osynliga.
– Vad betyder det vidare för Lutherforskningen att det ekumeniska samtalsklimatet förändrats och att en del kontroversfrågor mellan lutheraner och katoliker har, om inte alltid lösts, så dock förts undan? Finns det någon risk för att äldre (tyskinfluerad) Lutherforskning i behov av att skapa demarkationslinjer till katolska sammanhang resulterat i preciseringar som drar åt reformert håll? Finns det i så fall en omvänd risk för missförstånd när det handlar om bilden av studieobjektet Luther, utifrån starka icke-lutherska forskarmiljöer i vissa delar av den anglosachsiska världen?
– Hur kan man utifrån ett forskarperspektiv reflektera kring det spridda fenomenet att applicera ”lutherska” aspekter på sång och (instrumental)musik inom traditioner som inte sällan medvetet markerar distans till luthersk reformation? Här skulle man i samtiden ibland önska sig en mer kritisk diskussion.
– Sist men inte minst: Såvitt undertecknad kan bedöma är de idéhistoriska aspekterna på Luthers teologi och de musikalisk-liturgiska konsekvenserna han drar därav något av ett svart hål i Lutherforskningen. Jo, det har som sagt gjorts vissa försök i den riktningen inom anglosachsiskt område och antytts i vissa grundläggande tyska bidrag, men i det förra fallet uppenbarligen utifrån otillräckliga egna erfarenheter av Luther och ”lutherskt”.
Robin Leaver (2007) hör till dem som hävdar en sådan tendens. Han menar att utifrån en reformert tradition tenderar musiken i gudstjänsten att bedömas som ett tillägg till det verkligt väsentliga, med följd att den teologiska betydelsen av gudstjänstmusiken i luthersk tappning kommit i bakgrunden eller negligerats.
Men Leavers kritik drabbar i så fall också den egna luthertraditionens studier som (fortfarande) präglas av en allt mer besvärande brist på genomreflekterade idéhistoriska fundament. Den utmaningen tar Leaver inte heller upp i sin i övrigt utmärkta studie Luther’s liturgical music, inte heller i sin redogörelse för i hans mening negligerade forskningsområden. Det handlar enligt min mening närmare bestämt om att man i Lutherforskningen knappast alls har fäst uppmärksamhet vid den betydelse för Luthers musik- och gudstjänstskapande som hans brottning i skärningspunkten mellan en realistisk respektive en antirealistisk/nominalistisk förståelse uppvisar. Luthers betonande (överbetonande?) av nyttoaspekten i anslutning till och delvis beroende av medeltida antirealistiska gestalter som Gerson, Tinctoris, Biel eller Ockham ställer också till det för honom själv. Exempelvis när han vill hävda realpresensen som realistisk inkarnatorisk verklighet i nattvarden men med nominalistiska verktyg, eller hur musikens verkan på människan (accidensen) på ett trovärdigt sätt skall kunna harmoniera med en realistisk förståelse av dess väsen (substans). För att inte tala om konflikten mellan Jaget och Kyrkan (och därmed exempelvis texterna i de reformatoriska hymnerna) i Luthers egen brottning. Detta bara för att antyda några aspekter som skulle kräva omfattande precisering i annat sammanhang.
Och nu väntar vi med stort intresse på den andra volymen!
Henrik Tobin
Referenser:
Eco, U., 1970/2010. Il problema estetico in Tommaso d’Aquino. Milano: Bompiani.
Eco, U., 1987/2009. Arte e bellezza nell’estetica medievale. Milano: Bompiani.
Leaver, R., 2007. Luther’s liturgical music. Principles and implications. Grand Rapids, MI: W. B. Eerdmans.