Jan H. Börjesson, 2019. Söderling – en västsvensk orgelbyggarfamilj. Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie, 101. Skara: Skara stiftshistoriska sällskap. 139 s. med CD. ISBN 978-91-8668-146-3.
I Sverige finns ett stort antal historiska och kulturhistoriskt värdefulla orglar, däribland flera mycket välbevarade. Dessa instrument är ett resultat av en orgelbyggarverksamhet som har blomstrat under lång tid men som för närvarande står inför en svår framtid. Om instrumentbeståndet och själva instrumenten har vi – allmänt sett – ganska god kunskap tack vare forskning och dokumentation, redovisad i en lång rad publikationer av olika slag, allt sedan Abraham Hülphers Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter från 1773 – världens första tryckta orgelinventering. Däremot har vi inte lika god kunskap om de orgelbyggare som har skapat alla dessa instrument. Till skillnad från i länder som Tyskland, Frankrike och Nederländerna har det i Sverige bara publicerats ett par vetenskapliga arbeten om orgelbyggare: Birger Olssons licentiatavhandling om Olof Hedlund (1996) och Axel Unnerbäcks biografi över Johan Niclas Cahman (i Unnerbäck 2016). Här kan även nämnas Dag W. Edholms bok om E.A. Setterquist & Son samt de artiklar om svenska orgelbyggare som under senare år har tryckts i tidskriften Orgelforum.
Författaren har gjort en mycket stor forskningsinsats för att samla in material om den Söderlingska familjens – Mårten Bernhard och sönerna Johan Niklas, Emanuel och Carl Fredrik – liv och verksamhet. Biografiska uppgifter varvas med information om orglarna som de byggde och utvecklingen av deras orgelbyggnadsstil. Här finns också intressanta uppgifter om bostäder och verkstadsbyggnader. Mångsysslaren Johan Niklas framträder som den centrala personen i skildringen, inte bara som firmans ledare utan också med tanke på hans stora samhällsengagemang (utifrån socialliberala principer), mångsidiga intressen och bildning. Johan Niklas hade en mängd förtroendeuppdrag och var under tre år kommunalpolitiker. Han var en begåvad talare och höll ofta föredrag i Göteborgs bildningscirkel (ett föredrag från 1853 återges i sin helhet på s. 48–52). Därtill var han en flitig skribent och nära vän till S. A. Hedlund och Viktor Rydberg.
Med boken får vi en översikt över en period av över 50 år (1819–1874) då drygt 180 instrument byggdes av två generationer Söderling. Musiken fanns inom familjen och Johan Niklas och Carl Fredrik verkade som organister. Johan Niklas gick i lära hos orgelbyggaren Petter Strömblad (son till Lars) i Göteborg som även var organist i Mariebergskyrkan i Majorna och möjligen Johan Niklas lärare i orgelspel. Förmodligen var det kontakterna mellan familjerna som drev fram orgelintresset hos far och söner Söderling. Johan Niklas blev organist i Fattighuskyrkan (nuvarande Mariakyrkan, Göteborg) omkring 1820 eller 1824 och tjänstgjorde där till åtminstone 1839. I denna kyrka byggde Pehr Zacharias Strand 1824 ett av sina första egna verk, ett instrument som skulle bli en viktig inspirationskälla för Johan Niklas. Emanuel gick i lära hos Pehr Zacharias Strand i Stockholm, medan Carl Fredrik studerade vid Chalmers slöjdskola och blev särskilt skicklig i linearritning. Under många år ritade han av orgelfasader i Sverige och ritade även fasader till firmans egna orglar. Hans drygt 70 orgelplanscher utgör en betydelsefull samling och finns sedan 1960-talet på Landsarkivet i Göteborg.
Omkring 1831 börjar faderns hälsa vackla och 1834 samlas bröderna för att bygga orglar tillsammans; firman tillhör då ännu Johan Niklas. 1850 tar Johan Niklas in sina bröder som bolagsmän, något som blir till gagn för firmans utveckling. Två viktiga källor till vår kännedom om firmans orgelbyggnadsstil utgörs av ”Anteckningsboken” som Johan Niklas påbörjade 1834 och ”Mensurer och Anteckningar till Orgelverk” som förmodligen påbörjades 1830. ”Anteckningsboken” finns numera i Magnussons orgelbyggeris arkiv på Landsarkivet i Göteborg, ”Mensurer…” finns i orgelbyggaren Leif Lindegrens ägo.
I början orienterade man sig mot Pehr Zacharias Strands byggnadsstil men kontakten med verk av Marcussen (bl a i Göteborgs domkyrka, 1849) kom snart attinfluera den söderlingska stilen; exempelvis börjar man i slutet av 1850-talet att använda expressionsstämslitsar.Orgelbyggeriet expanderar, och så småningom sätter medarbetare som Carl Elfström, Gustav Erikson och framförallt Salomon Molander alltmer sin prägel på arbetena.I avsyningsprotokollet för orgeln i Carl Johans kyrka i Göteborg (1863, deras största instrument), som återges i sin helhet på s. 60–63, kan vi bl a läsa att svällskåpets funktion är att åstadkomma ett ”diminuendo-perdendosi”. På 1870-talet sker en nyorientering, och senromantiska element införlivas mer och mer i orglarna. 1874 tar Molander och Erikson över firman.
Vid sidan av huvudtexten innehåller boken en komplett förteckning över alla firmans orglar, med originaldispositioner. Dessutom finns presentationer av de bevarade orglarna efter beprövad förebild i Ericis Orgelinventarium – med ursprunglig samt nuvarande disposition, kortfattad historisk och teknisk information, extra detaljinformation i noter samt en bild på instrumentet – vidare översikter över bevarat och magasinerat pipmaterial. Avslutningsvis finns ett register över kyrkor med orglar av Söderling och ett register över orgelbyggare, som dock endast inkluderar dem som nämns i biografidelen. En annan brist är att det inte finns ett samlat register över alla orglar. Med hjälp av förkortningar (eller symboler) hade man i ett sådant register kunna ange om orgeln är byggd av Söderling, om den är ett senare instrument med bevarat pipmaterial av Söderling eller om det handlar om en magasinerad orgel. Varför instrumenten i Göteborg hamnar under kyrkans namn i det alfabetiska registret medan alla andra är listade under ortens namn är oklart.
Det hade varit bra med ett släktträd (inkl. datum för födelse, giftermål, död), åtminstone för huvudpersonerna. Om man vill veta levnadsåren för orgelbyggarna Söderling, behöver man bläddra fram till de sidor där uppgifterna finns.
På den medföljande CD:n presenterar Jan H. Börjesson på ett utmärkt sätt fem av de c:a 25 bevarade instrumenten: Skummeslöv (1846), Gårdsby (1852), Väse (1858), Värmdö (1860) och Svanshals (1865). Repertoaren är mycket väl vald och alla registreringar är noga angivna.
Några detaljkommentarer: På s. 23 behandlas det privilegiebrev som behövdes för att kunna bedriva näringsverksamhet. Karakteriseringen av privilegiebrevet som ”ett slags dåtida F-skattsedel” känns märklig eftersom den sistnämnda varken avser ”att trygga kvaliteten på hantverket” eller ”att undvika utländsk import”, vilket enligt författaren var privilegiebrevets syfte. I samband med Johan Niklas orgelbyggarexamen hos KMA 1840 diskuteras hur en sådan examen gick till. Inte mycket är känt om det, i varje fall inte från 1800-talets praxis, och därför hänvisar Börjesson till en examen som avlades 1771 vid KMA. Här hade en referens till Eva Helenius-Öbergs artikel (1996) om en examination från ungefär samma tid (1763) kunnat vara till gagn.
År 1851 besöker Carl Fredrik världsutställningen i London (s. 52–53), där han tillbringar två veckor. Jag har svårt att föreställa mig att det verkligen kan ha varit så att – som författaren förmodar – ”en orgelbyggare från det fjärran Göteborg knappast hade möjlighet att komma orglarna nära eller att träffa dess upphovsmän.” Även om vi antar att han inte haft möjlighet att inspektera instrumenten så måste han åtminstone ha hört de orglar som demonstrerades vid vissa tidpunkter. Han bör också ha upplevt klangen av ett svällverk: flera engelska orglar och det franska instrumentet var utrustade med ett crescendoskåp. Detta skulle också kunna besvara frågan varifrån Söderling kan ha fått idén om svällverk (s. 44–45: orgeln i Väse kyrka från 1858 med Sveriges första svällverk).
Hanteringen av referenser, källor och bildtexter väcker ett antal frågor. Det handlar inte om allvarliga fel eller problem men det hade varit bra om deras hantering hade kunnat visa samma professionalitet som bokens text. Vilket system man än väljer, är det viktigaste att man sedan hanterar det konsekvent och att alla viktiga (standard)uppgifter finns med i varje referens. Referenser till tryckta källor saknar i några fall utgivningsort och -år, och det händer att referenser till samma bok eller samma bibliotek ser olika ut (jfr fn 69 och 74 resp. 89 och 95). I förteckningen över tryckta källor saknas tidningen Göthen och i den över otryckta källor bröderna Mobergs arkiv. Det hade varit bra om alla hänvisningar till källmaterial i arkiv hade lagts upp på samma sätt: stadens namn, arkivets namn och sedan källans signatur. Hänvisningar till webbsidor saknar url. Även källhänvisningar till bildmaterial är inkonsekvent utformade. Av de två belopp i dagens värde som nämns på s. 80 måste åtminstone ett vara felaktigt. Antal tryckfel är minimalt och boken har fått en fin layout och har utgetts med stor omsorg. Sett till helheten är mina kommentarer och anmärkningar ringa och de minskar inte bokens värde.
En viktig förtjänst hos boken är att den fäster uppmärksamheten vid att det, utöver de inom orgelforskningen etablerade ”skolorna” med hemvist i Stockholm respektive Linköping, även finns en västsvensk orgelbyggartradition, baserad i Göteborg. Författaren har uppnått sin målsättning att ”sätta in den söderlingska firman i dess politiska, ekonomiska, sociala och orgelhistoriska sammanhang” (s. 6). Till bokens bästa delar hör beskrivningen av den söderlingska orgelbyggnadsstilen och dess utveckling över tid. Även beskrivningarna av enskilda instrument är mycket väl utformade, särskilt när det gäller klangliga aspekter. Här märker man att författaren behärskar sitt ämne fullt ut och kan placera upphovsmännen och instrumenten i deras samtid på ett föredömligt sätt. Med denna mycket väl dokumenterade och rikt illustrerade orgelbyggarmonografi har Jan H. Börjesson gett ett viktigt tillskott till denna gren av organologin. Förhoppningsvis kommer han att fortsätta med flera verk i samma genre.
Paul Peeters
Referenser:
Erici, Einar, 1965. Inventarium över bevarade äldre kyrkorglar i Sverige, tillkomna före mitten av 1800-talet några ock mellan åren 1850 och 1865 och ett par ännu senare, men dock stilistiskt sammanhörande med de äldre. Stockholm: Kyrkomusikernas Riksförbund. Nyutgåva 1988: Einar Erici / R Axel Unnerbäck, Orgelinventarium. Bevarade klassiska kyrkorglar i Sverige. Stockholm: Proprius.
Helenius-Öberg, Eva, 1996. ”’Hwilka frågor till ingen del blifwit besvarade...’ Kring en orgelbyggarexamen 1763”. Orgelforum, 17 (2), s. 38–56.
Hülphers, Abraham Abrahams Son, 1773. Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter särdeles om Orgwerks Inrättningen i Allmänhet, jemte Kort Beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige. Westerås: J.L. Horrn.
Olsson, Birger, 1998. Olof Hedlund, orgelbyggare. Levnad, verksamhet, orgelverkens öden. Skrifter från Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet, 55. Göteborg: GOArt.
Unnerbäck, Axel, 2016. Johan Niclas Cahman och orgeln i Leufsta bruk. Leufsta bruk: Föreningen Leufsta & Cahmanorgelns Vänner.