Anders Edling, 2016. Gösta Nystroem. KMA:s skriftserie nr 138. Möklinta: Gidlunds förlag. 231 s. ISBN 978-91-7844-952-1.
Uppgiften att skriva en överskådlig och lättillgänglig biografi över Gösta Nystroem kan inte ha varit den enklaste, trots föremålets obestridligt centrala ställning i svensk 1900-talsmusik. Det finns överraskande många frågetecken redan i hans livshistoria, och om hans tidigare verk vet vi ibland ingenting. Hans egen memoarbok, Allt jag minns är lust och ljus, som utkom postumt 1968, är ytterst improvisatoriskt anlagd, och dess charmfulla levnadsbilder ger praktiskt taget inga kronologiska hållpunkter. Det finns dessutom redan en tämligen omfångsrik biografi över honom, Gerd och Lennart Reimers Gösta Nystroem Musikern – Målaren – Människan från 2000, som delvis bygger på författarnas personliga intervjuer med tonsättaren och hans närmaste. Men inte heller här ges klarhet över vad Nystroem egentligen komponerade under 1910- och 1920-talen utöver de relativt få och korta verk som offentliggjordes, bland dem orkesterstycket Ishavet, pianosviten Regrets och Lagerkvist-sångerna Ångest. Problematiken blir inte mindre av hans berättelse om en förlorad väska med manuskript på en Paris-perrong, en uppgift som nog får tolkas som en skröna. Först efter mötet med den ryske tonsättaren och läraren Leonid Sabanejev lossnade det runt 1930 med första stråkkonserten och Sinfonia breve.
Även i sin senare produktion kan Nystroem framstå som en gåta, eftersom såväl Tor Mann som Sixten Eckerberg vittnat om sina retuscher i partituren som inte bara gällde instrumentationen utan synbarligen också den formella helheten. Nystroem ville gärna förstärka sitt dynamiska tänkande genom att i satsens linjespel tillfoga instrument efter instrument, medan dirigenterna med viss rätt kunde hävda att orkestersatsen därigenom ofta blev otympligt tjock. Också ”förbättringar” i efterhand har gjorts, såvitt man kan förstå utan tonsättarens medgivande. Ett anmärkningsvärt exempel är införandet av pizzicato i kontrabasarna i Sinfonia espressivas passacaglia-sats.
Att Nystroem tillbringade åren 1916–1932 utomlands, först i Köpenhamn och från 1920 i Paris (efter ett havererat försök att studera i Berlin), främst för att komma vidare som både konstnär och tonsättare, gör knappast insynen i hans vardagstillvaro enklare, om han också ständigt var en flitig brevskrivare och därtill gifte sig 1921 med en konstnärskamrat, skulptrisen Gladys Heyman; deras tre döttrar föddes alla i Paris. Kombinationen av bohem- och familjeliv tycks inte ha medfört någon större stadga, men till skillnad från de flesta kolleger hade Nystroems tack vare hustruns förmögenhet inga större ekonomiska problem – hon hörde till den göteborgska societeten – fram till Kreugerkraschen må tillfogas.
Efter kontakten med Sabanejev övergav Nystroem de mera allvarliga konstnärsambitionerna, i sig märkliga redan genom att han föddes med syn bara på ena ögat. De får hos Edling klokt nog genomgående hamna i periferin, trots att både begåvningen fanns och en viss framgång kantade även den verksamheten. Väl hemma i Sverige igen, arbetade Nystroem bl.a. som intendent för Göteborgs Konsthall – och bodde i huset! – men framför allt gjorde han sig känd som musikanmälare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1932–47. Nu är källäget givetvis säkrare, men en del frågetecken kvarstår; det mest påtagliga gäller nog hans roll vid hustruns tragiska självmord 1946, då makarna visserligen hade levt åtskilda en tid.
Det bör ha varit en grannlaga uppgift att balansera de många detaljuppgifterna hos Reimers mot egna nya rön och ställningstaganden, men Anders Edling håller en påtaglig balans och lyckas också trots den föreskrivna avsaknaden av notexempel mestadels ge en god belysning av Nystroems kompositioner. Man är dessutom tacksam över att han inte fastnat för Reimers besynnerliga tanke om att alla nedåtgående små sekundintervall är ”suckar”, oavsett funktion eller sammanhang, och han har också funnit en och annan poäng som Reimers missat, t ex återkomsten av motiv ur musiken till filmen Leva på hoppet i pianokonserten Ricercante. Överhuvudtaget är Nystroems flitiga ”återbruk” av motiviska idéer ännu en gåta. Det präglar även de tre sista symfonierna, och det är dessvärre svårt att dela Edlings tro på deras framtida aktualitet, om också det främsta hindret må vara den ständigt växande repertoaren.
Anders Edling styr med andra ord varsamt förbi de flesta blindskär, utan att blunda för de många här antydda problemen. Hans framställning ger en klok och i huvudsak övertygande bild av tonsättaren Nystroem och betonar därmed utom symfonierna solo- och stråkkonserterna, första stråkkvartetten och sångerna. Särskilt gott handlag har han inte oväntat med de senare, och därför blir också hans presentation av Nystroems enda och verkligen hörvärda opera, Herr Arnes penningar efter Selma Lagerlöf, särskilt läsvärd. Även havsbesattheten och den centrala Sinfonia del mare får sin rätta belysning. Den humoristiska baletten Ungersvennen och de sex prinsessorna har däremot inte lockat till närmare granskning, och det kunde ha betonats att hans teatermusik och de sviter han sammanställde ur den var viktiga kontaktverk, då de kunde framföras även av SOR-orkestrar.
Ett perspektiv som varken Reimers eller Edling anlägger, är vilken betydelse det hade för Göteborg som musikstad att äga en ”stor” aktiv tonsättare inom sina råmärken. Man hade 1951 bildat en kammarmusikförening, Levande Musik, som småningom fick bilda en motsvarighet till både Fylkingen och Samtida Musik, och när eldsjälen Hilding Hallnäs fann Stockholmsdominansen för stor, initierade han 1957 en göteborgsk tonsättarförening som omfattade ett tiotal medlemmar och där bl a Sven-Eric Johanson kom att bli en välkänd profil. Nystroems närvaro i kretsen var viktig och uppskattad, och ännu i april 1965 gav tonsättarna en egen konsert i anslutning till konstutställningen ”Havet” på Röhsska museet med efterföljande supé på Valand, vilket kan intygas av en som också var med. Som ”gage” fick vi efteråt välja var sitt grafiskt konstverk. Tyvärr måste dock Nystroem samma höst på grund av sjukdom lämna återbud till ett intervjuprogram i min serie ”Möte med tonsättare”.
Till sist dock två plumpar. På det ofta reproducerade fotot med fem tonsättare från 1960 (s. 170) är mannen längst till vänster inte Ingvar Lidholm utan Sven-Erik Bäck, och: kunde man inte hittat en målning av Nystroem själv för bokens framsida!?
Lennart Hedwall