Set Svanholm

Daniele D. Godor och Marie-Louise Rodén, 2015. Mästersångaren från Västerås: Set Svanholm. Stockholm: Atlantis. 370 s., ill. ISBN 978-91-7353-722-3

”Konst och politik höra icke samman” skrev Set Svanholm i maj 1938 från Prag till sin fru Ninni, två månader efter nationalsocialisternas faktiska annektering av Österrike. Uttalandet återges i Daniele D. Godors och Marie-Louise Rodéns biografi över Set Svanholm (s. 166), men de båda biografisternas inställning är att konst och politik bör betraktas och behandlas ihop. På drygt 370 sidor skriver de fram en kronologisk biografisk levnadsteckning över Svanholm (1904–1964) som är välfylld med personlig, yrkesrelaterad och politisk information. Relevanta originalkällor både från Svanholms och familjens efterlämnade papper – främst bevarade i familjearkivet i Västerås – har granskats för ändamålet, liksom samtida receptionsmedier som tidskrifter, tidningar och inspelningar. Drygt sextio fotografier reproduceras. Övrig litteratur – som inte tillåter en tydlig forskningspositionering – ryms på fyra sidor. Ett sakregister saknas.

Författarna har delat upp skrivandet, och Rodén står för översättningen av Godors tyska förlaga till svenska. Skrivattityden och perspektivet är främst inlevelsen i och tolkningen av Svanholms egen dokumentation av sitt liv. Det är därför i stor utsträckning hans egen agenda som skrivs fram. Detta medför att konstnärsperspektivet läggs till grund för en differentierad men efterhand ofärdig och ensidig berättelse om en dynamisk och politiskt omtumlande period i Europas kulturliv. Brev, fotomaterial och tidningsklipp utgör det huvudsakliga källmaterialet för biografin, dock saknas en närmare beskrivning av materialets karaktär och omfattning. Inte heller beskrivs författarnas urvalskriterier närmare, förutom att materialet ”var så omfattande” (s. 9) att arbetet behövde delas upp mellan dem. Biografin bygger inte minst på Svanholms ”pedantisk[a] bevarande av både mer eller mindre betydelsefulla handlingar” (s. 29) sedan barndomen. Detta ger färg åt framställningen. Men man ska också minnas att Svanholm eller hans familj censurerade materialet för åren 1938-1943 innan det lämnades över till arkivet (s. 235). Syftet var förmodligen att minska risken för att sångaren skulle förknippas med en nazistisk symbolvärld.

Detaljrika berättelser om Svanholms olika roller som son, make, sångare, entreprenör, karriärist och operachef med mera varvas med beskrivningar av hans utbildningsväg, institutionella förankring, internationella kontaktnät och av den politiska utvecklingen i Europa och USA under 1900-talets första hälft. Författarna försöker måla upp en differentierad och detaljrik bild av Set Svanholms liv och sångarkarriär, som utspelade sig främst i Sverige, Nazi-Tyskland, Österrike, Ungern, USA och Brasilien. Den kronologiska framställningen bäddar in sångaren i en samtidskontext som ger inblickar i 1900-talets internationella operavärld och de olika samhällsförhållanden som rådde. Att fördjupa sig i de olika spåren är inte författarnas avsikt. De försöker skriva välavvägt utan att relativisera, men de position-erar sig inte tydligt. Stora delar av biografin är forskningsmässigt gedigen och det finns få uppenbara feltolkningar. Ett undantag är när förkortningen ”B.P.” [sic!] i ett av Svanholms brev till sina föräldrar 1929 inte identifieras som syftande på Wilhelm Peterson-Berger (”P.B.” ska det säkert vara), vilket leder författarna till ett felresonemang om att det redan då i Svanholms ”umgängeskrets […] fanns personer som var tydligt antisemitiska, och att han samtidigt inte delade sådana uppfattningar” (s. 73).

Boken liknar en bra dokumentär, där ett tydligt (icke-metaforiskt) bildspråk varvas med intressanta berättelser och detaljerade närbilder. Områdena som behandlas är många. Det är allt från familjefrågor, frikyrkligt inflytande, personligt ordningssinne, arbetsamhet, hälsoproblem och ekonomiskt vinststrävande till Wagnerrepertoaren, inspelningshistoriens utveckling, europeisk kulturhistoria och avnazifiering (för att nämna några få områden). Det musikaliska står oftast inte i centrum, men belyses med delvis detaljerade beskrivningar och diskussioner av främst sångteknik, röstfack, utbildnings- och uppförandeinstitutioner, repertoar och inspelningar. Svanholms röstläge och klangfärg diskuteras utifrån fysiologiska, psykologiska, utbildningspedagogiska (John Forsell, Paul Bruns med flera) och receptionsperspektiv. Ett ”Efterord för sångintresserade” innehåller en sångteknisk diskussion som framför allt fokuserar på frågor om röstklang och rösthälsa samt på röstfacken med utgångspunkt i Svanholms utveckling från baryton till tenor. När samtidens idealbilder, förebilder, smakvarianter och referensramar behandlas lyser sångröstens relativa och kulturellt konstruerade karaktär igenom, så att säga i förbifarten.

Det kan konstateras att ingen övergripande forskningsfråga läggs till grund för boken. Detta är nog heller inget krav för en biografi om en internationellt verksam sångare, och det belyser snarare det faktum, att boken är av mer positivistisk än kritiskt reflekterande art, även om den försöker skriva in sångaren i en föränderlig samhällskontext. Den beskriver och benämner mer än den kritiserar och diskuterar – det senare överlämnas åt läsaren. Men som litteraturvetaren Bernhard Fetz har påpekat bestäms en biografis agenda redan av valet av vilket levnadsöde som framställs som ett väsentligt bidrag till den europeiska musik- och kulturhistorien: "Mehr denn je geht es um die Frage, wer denn aus der Masse der Vielen hervorgehoben werden soll, wer denn aus welchen Gründen zum Gegenstand biographischen Interesses wird." (Fetz, 2009, s. 29) 

”Set Svanholm hade all anledning att glädja sig åt att han var svensk” (s. 181), då han började göra sin internationella sångarkarriär just 1938, när det fanns plats för svenska och ”nordiska” sångare i Nazi-Tyskland. Och detta på bekostnad av tyskar, som på grund av en judisk eller annan oönskad tillskrivning blev tvungna att lämna sina musikerposter. På ett övergripande plan grävs i denna biografi inte efter ”verstummte Stimmen” (jfr Heer, Kesting och Schmidt, 2012) eller ”orchestrierter Vertreibung” (jfr Mayrhofer och Trümpi, 2014). Här sätts inte de i fokus, som hade kunnat lämna ett musikhistoriskt avtryck, om omständigheterna i Nazi-Tyskland hade tillåtit det efter 1931, och om de inte hade fördrivits eller mördats. Men i boken nämns åtminstone en del av dem vid namn (se till exempel s. 152), vilket är förtjänstfullt med tanke på en alltför utbredd tendens till anonymiserande kollektivisering av ”judarna”. 

Boken är lättläst på så sätt att det går att följa författarnas upplägg utan problem. Den blandar däremot världshistoria och individhistoria utan att presentera en genomtänkt agenda för hur och på vilket sätt detta samband har relevans. 

Den som vill få en överblick över Svanholms uppträdanden som solist har behållning av en utförlig repertoarlista på 21 sidor och en konsertkalender på 39 sidor. Repertoarlistan är i alfabetisk ordning efter tonsättare och tar delvis också upp antalet uppträdanden totalt. Därför är det möjligt att skapa sig en snabb överblick över vilka roller Svanholm spelade, mest mellan 1937 och 1963. Siegmund gjorde han 109 gånger, Don José 94, Lohengrin 93, Tannhäuser 90, Walther von Stolzing 87, Tristan 85, Radamès 78 och Siegfried 65. Konsertkalendern förtecknar drygt 2600 konserter mellan 1925 och 1963, och i personregistret ingår nära 600 namn, varav följande (utöver familjemedlemmarna) genererar flest träffar och visar, i vilket musikpolitiskt fält Svanholms sångargärning inordnas mellan 1920- och 1960-talen: Joel Berglund, Jussi Björling, Leo Blech, Kirsten Flagstad, John Forsell, Wilhelm Furtwängler, Adolf Hitler, Hans Knappertsbusch, Lauritz Melchior, Helge Rosvaenge, Wilhelm Stein, Richard Strauss, Heinz Tietjen, Arturo Toscanini, Guiseppe Verdi, Richard Wagner och Bruno Walter. 

Den bifogade diskografin på nio sidor introduceras som ”en förkortad version av en utförlig diskografi, tillgänglig på www.atlantisbok.se” (s. 314). Denna korta referens gör knappast Godors diskografi ”Set Svanholm on sound recordings” på 133 sidor rättvisa. Den som har ett inspelningshistoriskt intresse bör söka sig till denna engelskspråkiga och i viss mån annoterade diskografi. Med sin huvudsakligen kronologisk-systematiska uppställning utgör den ett utmärkt komplement till bokens alfabetiska register efter tonsättarnas efternamn, och förmår samtidigt ge en inblick i inspelningarnas internationella kontext. Något olyckligt är det att Godor väljer att endast använda Svanholms initialer i denna uppställning, vilket i sammanhanget ger helt andra associationer än den avsedda.

Godors och Rodéns biografi är ingen moraliserande bok. Den höjer inte pekfingret mot Svanholm, som bland annat byggde sin internationella karriär på regelbundna och välbetalda engagemang på kontinenten efter 1938 och under krigsåren fram till 1943. Men den drar sig heller inte för att skriva fram obekväma sanningar och frågor, som den om ”hur Set Svanholm kunde rationalisera det faktum att han lade grunden till en privat förmögenhet genom sina framträdanden i Hitlers Tyskland och Österrike, medan judiska kollegor fördrevs från scenerna och tvingades gå i exil” (s. 352). Boken innehåller inte hela sanningen om Svanholms liv, och den som förväntar sig en djupgående diskussion av problematiken som sambandet mellan konstnärskap och politik har inneburit under stora delar av det europeiska 1900-talet blir möjligtvis besviken, även om det politiska skrivs in i texten i viss omfattning. Men biografin är läsvärd inte minst eftersom den aktualiserar frågor om hur det sociologiska, psykologiska, ekonomiska och kulturhistoriska över huvud tagit kan skrivas in i det konstnärligt-individuella (och vice versa). Fördjupningen lämnas åt läsaren, som tas med på en intressant resa i en svensk sångares fotspår genom 1900-talets kulturhistoria.

Ursula Geisler

© STM–SJM och författaren

Referenser

Fetz, B., 2009. ”Die vielen Leben der Biographie.” I: B. Fetz, red. Die Biographie: Zur Grundlegung ihrer Theorie. Berlin/New York: Walter de Gruyter.

Heer, H., Kesting, J. och Schmidt, P., 2012. Verstummte Stimmen: Die Bayreuther Festspiele und die „Juden“ 1876 bis 1945. Eine Ausstellung [Festspielpark Bayreuth und Ausstellungshalle Neues Rathaus Bayreuth, 22. Juli bis 14. Oktober 2012].
2 uppl. Berlin: Metropol.

Mayrhofer, B. och Trümpi, F., 2014. Orchestrierte Vertreibung: Unerwünschte Wiener Phil-harmoniker. Verfolgung, Ermordung und Exil. Wien: Mandelbaum Verlag.