Inlagt av Tobias Lund
Jens Henrik Koudal, 2016. Skæbnesymfoni og krokodillepolka: musikkulturen på en stor gård mellem 1880 og 1960. Köpenhamn: Historika. 239 s., ill., notex. ISBN 978-87-93229-68-6
Vill du göra en tidsresa till en fascinerande musikmiljö i ett svunnet Danmark? Läs Jens Henrik Koudals bok om den musicerande släkten på storgården Torpelund i nordvästra Själland, inte långt från staden Kalundborg vars mellanvågssändare stod angiven på alla gamla radiomottagare. Koudals skildring är strikt vetenskaplig, men har klar skönlitterär prägel och är därför mycket medryckande. Med andra ord: ur bokuppslagen stiger skickligt framförd musik från mangårdsbyggnadens øverstestue, ömsom arrangerad lokal dansmusik, ömsom pärlor ur den klassiska repertoaren. Läsaren sällar sig därigenom till den begränsade krets som samlades vid familjens musikstunder.
Jens Henrik Koudal är seniorforskare vid Dansk folkemindesamling som ingår i Det Kongelige Bibliotek (som av någon outgrundlig anledning nyligen döpts om till det profana Nationalbiblioteket). Bakom sig har han en lång rad historiskt inriktade studier om folkligt musicerande, framför allt av instrumentalmusik – hans magistrala doktorsavhandling om stadsmusikantväsendet i Danmark är en klassiker. Dansk folkemindesamling förvarar det mycket omfattande arkiv från gården Torpelund som Koudal bygger den här aktuella undersökningen på. Arkivet innehåller musikalier i tryck och handskrift, brev, dagböcker, fotografier, m.m., vilka möjliggjort för Koudal att i detalj följa den musicerande släktens förehavanden.
Koudal karakteriserar sin studie som musiketnologisk. Följdriktigt utgör hans egentliga studieobjekt den musikkultur som fanns på gården under nästan hundra år. Med stöd av Alan Merriams klassiska analysperspektiv – musiken i sig, musiska handlingar och föreställningar om musik – undersöker Koudal helheten i det musikliv som flera generationer på gården upprätthöll. Han benämner ägarfamiljen Olsen proprietærer och talar därför om en proprietærkultur (s. 15). Begreppet proprietær har ingen direkt motsvarighet på svenska. Koudal skriver att det efter ca 1850 avsåg ”en ikke-adelig besidder af et større landbrug, oftest på 120–200 tønder land, dvs. et areal der var større end en bondegård og mindre end et gods” (s. 36).
Lantbrukets storlek, rätteligen gårdens överskott, gav möjlighet för flera i ägarfamiljen att ägna sig helhjärtat åt musik. Och detta byggde i sin tur upp en stark identitet som bildade musikmänniskor hos dessa personer, vilket framgår klart av Koudals släktkrönika. I liknande sammanhang används begreppet conspicuous consumption om detta slags satsningar som upplevdes som avvikande med omgivningens ögon sett.
Ett annat begrepp som ligger nära till hands är bildningskapital. Den musicerande lantbrukarsläkten Olsen strävade uttryckligen efter att vara bildade på musikens område. Detta förenade medlemmarna så mycket att de talade om ”vor kreds”, och markerade därmed en gräns gentemot de allra flesta i grannskapet. Författaren hävdar att Olsens inte syftade till att bli ”anerkendte medlemmer af samfundet i bredere forstand, men for at blive del af en musikkultur, hvis værdier til syvende og sidst var definieret af gården, slægten og egnen” (s. 211). Den inre sammanhållningen, medlemmarnas personliga identitet och släktens ställning var således viktigast, inte att höja sig socialt. Men resultatet blev ändå att familjen och gården utmanade de adliga godsen i kulturell rang.
Till det fängslande med denna inblick i en dansk släkts musikhistoria hör den repertoar som man ägnade sig åt – som både utövare och lyssnare. Den bestod alltså av två delar. Man odlade med stort engagemang den lokala dansmusiken: ”menuet, kehraus, engelskdans, turdans, reel, march, vals, hamborger, polka, mazurka og galop” (s. 119). Detta var släktens egen musik, en uppfattning som förstärktes när folkmusiken uppmärksammades allmänt som kulturarv och några familjemedlemmar tog initiativ till att publicera delar av familjekunskapen i arrangerad form. Även om danslåtarna uppfattades som familjens egendom, förband denna musik familjen med dess omgivning. När dansmodena så småningom förändrades, innebar vården av de egna danslåtarnas fortbestånd att familjens medlemmar blev alltmer främmande för nymodigheter.
Den andra och större delen av repertoaren utgjordes således av den klassiska musiken – i boktiteln symboliserad av Beethovens ”Ödessymfoni” (Skæbnesymfoni). Koudal förtecknar i en bilaga innehållet i de bevarade musikalierna. Man ser där att Olsens framförde verk som var väl spridda i många länders borgerliga miljöer. Någon dansk eller nordisk prägel på det som lät fanns knappast. En del framfördes i originalsättning, det mesta dock i arrangemang för de instrument och röster som fanns till hands. ”Værket, som det foreligger fra komponistens hånd, er ikke helligt, vigtigare er det, at det kan bringes til at klinge på Torpelund i små besætninger” (s. 146). Också denna hållning överensstämmer med samtida borgerligt musicerande långt utanför Danmarks gränser.
Jens Henrik Koudals slutsats är att musikkulturen på Torpelund kännetecknades av konservatism, privathet och exklusivitet (s. 211). Den var konservativ, eftersom den grundades på uppfattningen om att musicerandet kunde bevara familjens betydelse. Musikkulturen var privat ”for den dyrkede hjemmet og familjekredsen på en måde, der var osynlig for andre” (s. 212). Och den var exklusiv, då den strävade efter att upprätthålla en skillnad gentemot omgivningens bildningsnivå. Som läsare är man böjd att instämma i Koudals konklusioner.
Bokens disposition fordrar en kommentar. I inledningen deklarerar författaren i ganska korta ordalag sin vetenskapliga utgångspunkt. De beskrivande kapitlen är som nämns mycket levande, men stöds bara undantagsvis av forskningsbaserad litteratur. De teoretiska resonemangen är förlagda till bokens två avslutande kapitel. Där anknyts studien till relevant litteratur, där lanseras några begrepp till hjälp för läsarens förståelse av det skildrade. Detta ovanliga dispositionstänkande motiveras inte, vilket förbryllar.
Det är hur som helst ljuvligt att som läsare delta i släkten Olsens musikcentrerade umgänge, i regel kombinerat med goda middagar baserade på gårdens produkter. Jens Henrik Koudal har skrivit ett äreminne inte bara över en märkvärdig släkt, utan minst lika mycket över de många, många människor som genom historien brunnit för musik och med sitt musicerande fört lågan vidare till nya generationer.
Gunnar Ternhag
© STM–SJM och författaren