Inlagt av Tobias Lund
Eva Öhrström, 2016. Adolf Fredrik Lindblad: en tonsättare och hans vänner. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag. ISBN 978-91-7217-109-1.
Lennart Hedwall, 2014. Tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist: en musikalisk -biografi. Hedemora: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-900-2
Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) och Adolf Fredrik Lindblad (1801–1878) var nära vänner och umgicks flitigt under en dryg tioårsperiod (ca 1828–1840). De var dessutom kolleger på Nya Elementarskolan under några år. Vänskapen tonade ner under 40-talet och upphörde helt efter Almqvists flykt till Amerika. De kan väl sägas ha en motsvarande (postum) status inom sina respektive konstområden. Almqvist var en av det svenska 1800-talets mest betydande författare, och Lindblads ställning som ledande tonsättare är fullt likvärdig. Att därför jämföra den forskning som svensk humaniora och samhället ägnat dem är talande (och skrämmande). En snabb sökning på Libris visar på 21 biografier om Almqvist, med lite olika inriktningar och fokus. En liknande sökning på Libris visar ett det bara finns två publicerade biografier om Lindblad, Nybloms lilla skrift från 1884 och den här recenserade boken. (Kerstin Linders licentiatavhandling från 1973 publicerades inte utan finns bara som stencilsamling.) Det var därför hög tid att någon tog sig an ämnet. Denna för musikforskningen besvärande situation gäller inte bara Lindblad, utan gäller i stort sett alla tonsättare från 1800-talet.
De här recenserade böckerna är väldigt olika. Lätt tillspetsat kan man säga att Hedwall har skrivit en bok om den musik en författare komponerade, medan Öhrström har skrivit en bok om en tonsättare utan att (mer ingående) behandla musiken. Det är två erfarna biografiförfattare som tar till orda. Lennart Hedwall har tidigare publicerat böcker om Alfvén, Geijer och Byström. Eva Öhrström har förutom en rad biografiska artiklar publicerat en biografi över Elfrida Andrée.
Adolf Fredrik Lindblad
Öhrströms bok är en klassisk biografi som bygger på omfattande källstudier, med primärkällor som bouppteckningar, mantalslängder, räkenskaper och inte minst privata brev, men också samtida tryck som tidningar och tidskrifter. Lindblads liv tecknas detaljerat från vaggan till graven. Tidigare biografisk litteratur, främst Linders arbeten, utnyttjas, men genom att den tidigare Lindbladforskningen är så liten, blir det väldigt lite av diskussion eller ifrågasättande av tidigare resultat eller tolkningar. (Märkligt nog refereras inte till Martin Tegens fylliga artikel i Musiken i Sverige, vol. III.) Det är ett enkelt och rakt berättande, utan några djupare psykologiserande ansatser. Lindblads liv placeras in i sitt svenska och stockholmska sociala sammanhang. Vänner och sociala nätverk skildras utförligt, liksom salongs- och konsertliv. Personliga och sociala konflikter och politiska förvecklingar beskrivs utifrån ett insiderperspektiv. Det är värdefulla inblickar i 1800-talets svenska kulturliv som ges, med särskilt en rad författare – Geijer, Atterbom, Almqvist, Fredrika Bremer – i vänkretsen. Lindblads särskilda, och på osäkert sätt intima och karriärsbefrämjande, relation till en rad kvinnor – Sophie Kernell, Malla Silfverstolpe, Jenny Lind, systrarna Wrangel – ges stort utrymme. Man kan bli nyfiken på arten av relationen mellan Lindblad och till exempel Malla Silfverstolpe. En annan intressant och känslig fråga som berörs är relationen mellan Lindblad och det professionella musiklivet, särskilt de ofta socialt exkluderade parialiknande yrkesmusikerna. Medan relationen till Foroni verkar ha varit mycket god, är Franz Berwalds plats i boken helt marginell. Bokens undertitel beskriver väl biografins fokus på Lindblads Wahlverwandtschaften.
Till det intressantaste i boken är de inblickar i tidens musikundervisning och pedagogik som ges. Lindblads eget pianoinstitut, med gruppundervisning, gehörsträning och improvisation grundat på Logiers metoder skildras utförligt, liksom diskussionerna kring utformningen av KMA:s musikundervisning. Vad Öhrström inte gör, är att placera in de svenska musikförhållandena i ett vidare europeiskt perspektiv. Den omfattande internationella forskningen i ämnet lyser nästan helt med sin frånvaro. Även ett komparativt perspektiv, med andra samtida svenska, nordiska eller kontinentala tonsättares bakgrund, liv och verk, hade kunnat vara berikande.
Musikens roll i tonsättarbiografin är minimal, det är inte en klassisk studie typ Life & Works. Det lilla som finns har mer begränsat värde. Sångernas texter och deras relation till Lindblads liv kopplat med allmänna beskrivningar av den musikaliska gestaltningen är det mest värdefulla. Men mer samlad musikanalytisk genomgång av verken, vokalmusik och särskilt instrumentalmusik, saknas. Även en mer samlad diskussion av Lindblads estetiska position hade varit intressant. Centrala studier av Lindblads musik och estetik, som Hedwall (1983), Ander (2000 och 2011), eller mer allmänna genreinriktade studier som Helmer (1972), Wallner (1979) och artiklarna i Musiken i Sverige, vol. III, berörs väldigt lite. Hedwall och Helmer nämns inte ens i litteraturlistan. Den delen av tonsättarbiografin återstår helt klart att skrivas. Problemen med dateringen av en rad instrumentalverk har Öhrström tyvärr inte lyckats lösa. Förmodligen är de olösliga. Hon kommenterar inte -heller de olika alternativa numreringarna av stråkkvartetterna.
Boken med sina 478 sidor är fint utformad, med väl valda illustrationer. (Här hade det varit intressant med lite mer kommentarer. Hur många autentiska porträtt finns det till exempel av Lindblad?) Några enstaka notexempel ges även. (För oss som kan läsa noter ville man gärna ha fler exempel; även tydligare exempel på Lindblads piktur hade varit intressant.) Alla påståenden beläggs med ett notsystem med källor och referenser. Tyska texter skrivs på svenska i texten, men originalet återges i noten. Längst bak finns referenser/noter, verkförteckning, källförteckning, och litteraturförteckning. En avslutande personförteckning är tyvärr inte kopplad till ett personregister, vilket hade ökat användbarheten av boken. Synd att förlaget inte kostade på en extra noggrann redaktionell läsning av texten. Det finns ett litet antal irriterande fel och brister i text och litteraturlista. Vissa löst hängande meningar (man gissar rester av digitala klipp) blir obegripliga, och stör den annars så fint flytande texten.
Det är en välskriven, läsvärd och som sagt efterlängtad biografi om Adolf Fredrik Lindblad som Eva Öhrström skrivit. Den fyller ett stort tomrum. En del av de invändningar mot boken som ovan anförts är utifrån en professionell musikvetenskaplig synpunkt. Det är naturligtvis inte alltid förlagens eller de potentiella läsarnas synpunkter. Häri ligger ett dilemma och utmaning för musikforskaren som skriver på ett litet språk som svenska och som är beroende av kommersiella förlag och att boken säljer. Boken är värd all framgång.
Carl Jonas Love Almqvist
Lennart Hedwall har en lång rad tidigare publikationer tillägnade Almqvist, såväl artiklar som cd-produktioner. Publikationerna har utkommit från 1966 till 2014, ett tidsspann på närmare 50 år, till vilket kommer Hedwalls egna konstnärliga verksamhet med framföranden av Almqvists musik som pianist. Biografin är på över 700 sidor. Den är inte att se som en sammanfattande introduktion, utan är en ytterst detaljerad och uttömmande studie. Boken tar upp en rad olika aspekter på musik och Almqvist. För det första behandlar den musikens roll i Almqvists liv, vilken musik han hörde, offentligt och privat, och den knepiga frågan vilka instrument han spelade (klaver, fiol). Som en bakgrund tecknas musiklivet i Stockholm. (En parallell till detta finns i den relativt rikhaltiga litteraturen om till exempel musikens roll i Strindbergs liv.)
En andra aspekt är musikens roll i Almqvists texter. Här förekommer såväl ett vanligt förekommande romantiskt bildspråk med musikassociationer, som kompositoriskt-tekniska paralleller, t.ex. problemen kring ”fugatekniken” och vad den skulle kunna tänkas innebära för Almqvists textgestaltning och formskapande. (Den litteraturvetenskapliga litteraturen på detta område är naturligtvis gigantisk.) Hedwall berör också förekomsten av musikskildringar i texternas ”verklighet”, mer eller mindre realistiskt skildrat. Även generella aspekter på det romantiska skapandet, av texter och musik, och en fördjupad skildring av Almqvists estetik genomsyrar biografin. Ett kapitel betitlat ”Konturer till en musikestetik” behandlar dessutom ämnet mer utförligt. Frågor som behandlas är relationerna mellan olika konstarter och genrer, och frågor om det naturliga, naiva, ursprungliga, okonstlade, amatöristiska, dilettantiska kontra det tekniskt skolade och professionella. Hedwall har ofta skarpa kritiska synpunkter på tidigare (litteraturvetenskaplig) forskning. Som musikforskare överlämnar jag med varm hand till dessa specialister ”med trampade tår” att svara för sig själv. Jag kan bara tillägga att Hedwalls akribi och argumentation förefaller vara utomordentligt solid. Starka och övertygande och kontrollerbara skäl ges hela tiden. Rätt skall vara rätt verkar Hedwall tycka. Man kan inte annat än hålla med.
Lejonparten av boken, sidorna 365–712, behandlar utförligt Almqvists egen kompositoriska produktion, i form av såväl vokal- som instrumentalmusik. (Även här finns en omfattande internationell och nationell forskning med jämförbara fall, som komponerande skriftställare som Nietzsche eller Adorno, i Sverige Bellman, Geijer eller Wennerberg. Det omvända förhållandet med skrivande/diktande tonsättare som Reichardt, Berlioz, Schumann eller Wagner, för att nu inte tala om Bob Dylan, är också väl utforskat.) Hedwall uppträder här i en rad olika roller: som musikanalytiker (med beskrivningar och analyser av kompositionernas melodik, satsteknik, harmonik och form), som den kritiske utgivaren (med detaljerade genomgångar av de många problem som finns i notbilden och jämförelser mellan olika versioner, handskrifter och tryck), som pedagogen och utövaren (med diskussioner om problem och möjligheter vid framförandet av kompositionerna, gestaltning, dynamik, tempi o.s.v.), och som initierad kritiker (dels av Almqvists kompositioner, dels av alla de arrangemang och bearbetningar som har publicerats). Bakom dessa kapitel ligger vad man förstår decennier av såväl vetenskapligt som konstnärligt arbete med Almqvists kompositioner. För den som bara vill få en överblick upplevs de säkert som tröttande i sin detaljrikedom. Men för den som till exempel funderar på att själv framföra musiken är de inte bara synnerligen intressanta utan närmast oumbärliga.
Det är lite synd att det inte finns en bifogad förteckning över musikalier till boken, med vokalkompositioner, instrumentalkompositioner och bearbetningar. Som det nu är hittar man kompositionerna dels i litteraturförteckningen under Tryckta arbeten (under Almqvist), dels i löpande text i kapitlet ”De musikaliska källorna.” Det hade varit underlättande och klargörande med en separat verkförteckning. Däremot finns det en fonogramförteckning med inspelningar producerade från 1967 och framåt. (Finns det inga äldre inspelningar?) Boken innehåller inga illustrationer utöver värdefulla notexempel i såväl autografer som avskrifter och nottryck.
Hedwalls bok är utomordentligt gedigen, med en som det verkar full kontroll på tidigare forskning, och med en levande kritisk skildring av Almqvists liv som tondiktare. Diskussionerna om Almqvists förhållande till den romantiska estetiken diskuteras på ett insiktsfullt och givande sätt. Dessutom skapar de detaljerade genomgångarna som sagt ett närmast oumbärligt redskap för den som själv vill framföra Almqvists musik. Ambitionen är mycket hög, och det är min bestämda uppfattning att den uppfyller förväntningarna. All framtida forskning på området kommer att utgå från Hedwalls bok.
Owe Ander
© STM–SJM och författaren