Inlagt av Tobias Lund
Ann-Marie Nilsson, 2017. Musik till vatten och punsch: kring svenska blåsoktetter vid brunnar, bad och beväringsmöten. Möklinta: Gidlunds förlag. 608 s., ill., notex., cd-skiva. ISBN 978-91-7844-963-7
Ann-Marie Nilsson har visserligen disputerat och forskat vidare inom gregorianik och medeltida hymner, men det är tydligt att den stora passionen har varit omkring mässingsmusiken, framför allt inom Sverige men även internationellt. Det är ett omfattande forskningsarbete som här redovisas i en smakfullt redigerad bok. Fokus ligger framför allt på musiken/repertoaren, instrumentutveckling, militärmusik (signal- respektive underhållningsmusik), musikers arbets- och levnadsförhållanden m.m. Ytterligare områden är av etnologisk karaktär runt kurorternas och badorternas sociala strukturer och kulturer. Hela tiden finns kopplingen och relevansen till den svenska blåsoktetten. Genomgående är presentationerna ambitiösa och med hänvisningar till speciallitteratur inom varje enskilt område.
Författaren berättar inledningsvis om ett treårigt forskningsprojekt finansierat av Riksbankens jubileumsfond: Blåsmusik i 1800-talets Sverige: professionella blåsoktetter (c:a 1860–1910), deras musik och dess betydelse i svenskt musikliv. Därmed är också tidsperioden för bokens undersökning satt, även om utvikningar görs, till och med hundratals år bakåt, för att få sammanhangen iordning.
Boken är strukturerad i fem delar. Den har rikligt med underrubriker, vilket ger ett luftigt intryck i en annars omfattande och faktaspäckad bok. Till detta har boken notexempel och generöst med kommenterade illustrationer samt en cd-bilaga med hänvisningar till de delar i boken som har relevans för varje enskilt spår, och omvänt. Vidare presenterar författaren utvikningar, fördjupningar, förtydliganden etcetera som särskilda faktarutor, som kan läsas separat. Ett omfattande personregister gör boken användbar långt efteråt. En förklarande ordlista med musik-, instrument-, militärtekniska termer m.m. underlättar läsningen. Författaren poängterar i förordet att boken inte är ämnad att läsas från pärm till pärm utan istället med urval av olika delar.
Framställningen är personligt skriven och ofta berättade i jag-form. Författaren inleder med hur det hela började med det egna musicerandet och intresset för blåsmusik och hur hon i ett antikvariat på 1960-talet kommer över en unik samling musikalier som sedan följer henne genom livet och kommer att utgöra både karta och kompass i hennes forskariver att tränga längre in i blåsmusikens värld.
Centralt för framställningen är militären och framför allt militärmusiken. Nästintill helt avvecklad idag, utgjorde militärmusiken under 1800-talet den största offentliga musikresursen och ett levande inslag i samhället. Den marscherade regelbundet genom stadens gator med en svans av barn efter sig. Den utgjorde stommen till många ensembler, exempelvis sådana som behövdes i teatersammanhang när gästande skådespelarensembler kom på turnébesök och behövde mellanaktsmusik eller ackompanjemang till vaudeviller och kupletter. Den utförde underhållningsmusik i stadens parker sommartid m.m. Därmed utgör militärmusikerna bokens huvudpersoner.
Av bokens fem delar ger den första delen, ”Bakgrund: blåsmusikens longue durée”, en historisk bakgrund. Det handlar om hovmusikens och militärmusikens nära kopplingar till varandra och framväxten av militärmusikkårer. Här är harmonimusik ett centralt begrepp med rötter i 1700-talet, och som innebär blåsmusik och blåsmusikkår i allmänhet. I svenska dagstidningar under 1800-talet kunde man genomgående under sommarhalvåret läsa annonser om harmonimusik som utfördes i till exempel stadsparken, vilket innebar att en blåsmusikensemble framförde underhållnings-musik i form av potpurrier, marscher och annat ute i det fria.
I bokens andra del, ”Kurortsmusik: kuliss eller kulturdistribution?”, förs läsaren in i såväl de egentliga musikmiljöerna runt brunnen som i oktettens värld. Och brunnen framför andra ligger i Ronneby, en kurort som mot slutet av 1800-talet var landets mest besökta. Lyckligtvis är arkivmaterialet för Ronneby väl bevarat, till skillnad från många andra kurorter. Även några andra orter besöks (Medevi, Söderköping, Ramlösa) och därtill några badorter (bland annat Gustafsberg), som även de var spelplatser för blåsoktetter.
Författarens ambitioner är att ge både inommusikaliska och utommusikaliska framställningar. Till de senare hör allt ifrån hur musikerna upphandlas, avlönas och inhyses, till de rikare brunnsbesökarnas umgängesceremonier. När det gäller den rent musikaliska framställningen handlar det inte minst om instrumentutvecklingen i ett svenskt och internationellt perspektiv, vilket också medförde regionala skillnader. Publiken lärde sig att uppskatta den svenska runda mjuka klangen och framförde klagomål om brunnsledningen engagerade tyska eller danska musiker, där den sistnämndas mässingsmusik beskrevs som ”tunn och smattrande”. Men framför allt handlar den andra delen av boken om hur musiken organiserades vid de olika orterna för varje år. Detta är mycket detaljerat återgivet.
I tredje delen, ”Vad blåste blåsoktetten?”, går författaren in i musiken och väljer särskilt ut tre oktettgenrer för granskning: potpurrier, marscher och polonäser. Genrerna granskas historiskt med avseende på de sammanhang där de har uppstått och använts. Deras musikaliska form analyseras också och deras särskilda kännetecken beskrivs. Denna del är kärnan av tredje delen och mycket innehållsrik. Här hade man kunnat önska en enhetlig struktur av kapitlen: avsnittet om potpurri får en sammanfattning med syntetisering av den tidigare framställningen, vilket också hade varit önskvärt avseende marsch- och polonäsavsnitten.
I bokens fjärde del, ”Musik i galleri och paviljong”, presenteras många av huvudrollsinnehavarna. De musiker som tidigare i boken har passerat revy kartläggs och beskrivs avseende utbildning och yrkesutveckling, och inte så sällan även avseende delar av deras privatliv. Ett stort avsnitt handlar om instrumentens utveckling både i allmänhet och med särskild hänsyn tagen till svenska förhållanden. Framställningen behandlar även svensk tillverkning och handel av musikinstrument, och några av de största tillverkarna och handlarna får sina egna presentationer.
Författaren visar genomgående i boken stor musikalisk förtrogenhet. Detta gäller både repertoaren som sådan och musiken i förhållande till de olika instrumentens kvaliteter. Ett avsnitt av bokens fjärde del behandlar instrumentation, arrangemang och bearbetningar av annan originalmusik för att bli spelbar för blåsoktett. Det kan gälla manskörsånger, visor eller fullödiga romantiska operor. Framställningen, exempelvis i hur en opera reduceras till blåsoktettformat, är musikaliskt och instrumentmässigt mycket initierad, och det är en mycket givande framställning.
Bokens femte och sista del, ”Att ’betjena helsobrunnen med musique’, några reflektioner”, är just reflektioner över den tidigare framställningen med avslutande förhoppningar om hur detta kulturarv kan bevaras.
Här och var skulle framställningen i boken kunnat lättas upp. Till exempel kan citat på både tyska, franska och dessutom latin få stå oöversatta. Här och var översätts också en svensk formulering efteråt till latin. Det normala är att ett eventuellt främmande uttryck i en text ges en svensk förklaring efteråt, men här görs det omvända, vilket inte underlättar läsningen och läsaren undrar varför.
Vidare förstår man att författaren har blivit så engagerad av sitt material att hon har gått in i 1800-talets värld och därigenom övertagit språkbruk och ord som för en nutida läsare kan te sig lite främmande. På ett ställe diskuterar hon kostnaderna för att ”bestrida” musikframförandet. När det gäller avsnittet om instrumenthandeln refererar hon genomgående till priskuranterna istället för till prislistorna, och även i övrigt finns liknande historiseringar i språkbruket, vilket kan bli lite tungläst. Vidare kan ibland för mycket text läggas på författarens mödosamma väg att finna ett arkiv, som till exempel med Söderköpings brunns arkiv. Som läsare vill jag få veta arkivets innehåll, inte den mödosamma vägen dit.
Som har framgått av beskrivningen ovan, är det ett imponerande arbete Ann-Marie Nilsson har publicerat. Källförteckningen redovisar ett stort antal arkiv som är genomgångna. Detta har ofta även fört författaren ut i landet där arkiven bevaras, och där hon också har besökt spelplatserna och byggnaderna med särskilda musikläktare (i den mån de fortfarande står kvar). Hon har också intervjuat efterlevande till musiker och andra aktörer. Författarens ambition, som hon också har lyckats med, har varit att beskriva alla aspekter som går att beskriva avseende blåsoktettens värld. Boken kommer med all säkerhet att utgöra ett standardverk att både hämta kunskap ur och referera till i vidare forskning.
Anders Carlsson
© STM–SJM och författaren