Inlagt av Tobias Lund
Susanne Ziegler, Ingrid Åkesson, Gerda Lechleitner och Susana Sardo, red. 2017. Historical sources of ethnomusicology in contemporary debate. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing. 271 s., ill. ISBN 1-4438-7326-8
Länge förknippades musikhistorisk forskning huvudsakligen med den musikvetenskapliga verksamhet som koncentrerade sig på västerländsk konstmusik. Under de senaste decennierna har intresset för musikhistoriografi dock vuxit också i forskning som fokuserats på andra musikgenrer. Inom musiketnologin grundade man redan 1967 i anknytning till den internationella takorganisationen International Council of Traditional Music (ICTM) en arbetsgrupp kallad Study Group on Historical Sources of Traditional Music. Målet för organisationen var ”att bidra till kunskapen om den gehörsförmedlade musikens historia”. Med facit på hand kan man säga att målsättningens avgränsning på gehörsförmedlad musik (”orally transmitted music”) egentligen inbegriper en paradox. Man intresserade sig nämligen huvudsakligen för historiska, arkiverade källor om europeisk traditionell musik, vilket i praktiken betydde nedtecknade former av musikframföranden och transkriberade fältinspelningar. De historiska dokumentens och arkivens materialitet innebar därmed ett brott mot gehörsförmedlingens grundtanke.
Med tiden har perspektiven utvidgats till att inbegripa även andra kulturella och geografiska områden, men också ett bredare materialurval. Viktigast är kanske ändå att man numera i allt högre grad ägnar sig åt disciplinär självreflexion om tidigare generationers dokumentationsverksamhet och dess följder för dagens historiska perspektiv. Det kan gälla diskussioner om hurudana ideologier som styrt verksamheten, vilka konkreta följder de olika tidernas normer haft för insamling, hur musikmaterial bearbetats under åren och, inte minst, hur vi i dag kan och bör förhålla oss till historiskt material och nyttja det i forskning.
Antologin Historical sources of ethnomusicology in contemporary debate berör frågor av det här slaget i aderton fallstudier, författade huvudsakligen av europeiska musiketnologer. Boken baserar sig på två konferenser som ICTM:s Study Group on Historical Sources of Traditional Music arrangerat: den första i Wien 2012 och den andra i Aveiro 2014. Bidragen representerar dagens bredd inom forskningsområdet i fråga om både empiri och teoretisk diskussion. För att disponera det brokiga materialet har redaktörerna grupperat artiklarna i tre huvudkapitel, som berör aktuella perspektiv på arkiven och deras digitalisering, olika typer av skrivna dokument och instrument som källmaterial och slutligen arkiveringspraktikernas roll som skapare av kollektiva ideal och kulturellt minne.
Det första huvudkapitlet tar avstamp i den för musikhistorieforskningen så centrala institutionen, nämligen arkivet. Med hjälp av en färgrik skara fallstudier beskrivs hur arkiven inte bara är något slags lager med materialiserad musik, utan i allt högre grad också kunskapscentra på vilka det ställs växande krav i fråga om bred analysförmåga, utvecklad förmedlingsteknologi och mångsidiga användargränssnitt. Arkiven processar ständigt kunskap inom institutionella ramar, som påverkas av omvärldens ideella föreställningar och förväntningar, men samtidigt bidrar arkivprocesserna till att förändra rådande uppfattningar om den musik som arkiverats. Länge omfattade verksamheten till exempel inte kommersiella fonogramutgåvor, men med åren har även dessa blivit intressant material, vilket i sin tur förändrat både arkivens funktioner och fonogrammens status. Kraven på tillgänglighet har dessutom ökat så att arkiven i dag hör till de centrala utvecklarna av idéer och metoder inom digital humaniora. Som exempel på den sistnämnda utvecklingen beskrivs i två artiklar hur man inom CNRS – Musée de l’hommes ljudarkiv i Frankrike – utvecklat metoderna för skapandet av metadata, indexering, sökfunktioner och publicering av det digitaliserade ljudmaterialet. Denna utveckling kan med fog sägas gynna musiklivet och musikforskningen långt utöver den praktiska arkivfunktionens gränser.
Artiklarna i bokens andra huvudkapitel beskriver med hjälp av två olika materialkategorier – handskrivna sångböcker och instrument – hur olika typer av materiella kvarlevor kan studeras för att vidga våra vyer på musiklivet och musicerandet. Arvet efter folkmusikforskningen och den tidiga musiketnologin riktade länge forskarnas intresse mot gehörsförmedlad musik, vilket kunde leda till att sådana musikaliska manifestationer som inbegripit medieförmedling och skrivna dokument hamnade i offside. Personliga handskrivna sångböcker är exempel på en sådan tradition. Ändå kan de erbjuda inblickar i enskilda individers förhållande till musik och därmed också till deras sociokulturella kontext. I jämförelse med dessa artefakter är instrumenten väletablerade som källmaterial. Under senaste år har nya morfologiska metoder ökat insikterna om instrumentens ljudalstrande funktioner, men studier i instrumentens kulturella roll kan också erbjuda allmänna iakttagelser om samhällets kulturarvsprocesser. Genom att till exempel studera hur man inom musikmuseer valt att ställa ut instrumenten kan man se hur kulturellt minne manifesteras i materiell form.
I det sista huvudkapitlet utvecklas tankarna om kulturellt minne i artiklar som berör bland annat arkivens roll som skapare och manifestationer av kulturarv. Med exempel hämtade från Sverige och Finland diskuteras här kritiskt hur forskare och olika aktörer inom folkmusikfältet på 1800- och 1900-talen samlade in, bearbetade och tillämpade musiken utgående från sina föreställningar och ideal. Med stöd av teorier om kulturellt minne, musikalisk tradering och literalitet förmår författarna visa hur distansen mellan dem som en gång skapat musiken och dem som, i all välmening, senare intresserar sig för den och nyttjar den i nya sammanhang, i regel skapar en diskrepans mellan de olika parternas estetiska normer. Dessa motsättningar avslöjar i sin tur större skillnader i kulturella värderingar och målsättningar. I sista hand rör det sig om senare tiders behov av att konstruera nya kulturidentiteter, vilket oundvikligt också skapar nya diskurser om det förflutna.
Sammantaget är antologin en aktuell och mångsidig återspegling av det växande musiketnologiska intresset för musikhistoriografi. Flera av bidragen är ytterst intressanta och förmår koppla samman mindre material-samlingar med relevanta kulturteorier till ett resonemang som erbjuder nya insikter i vårt sätt att dagligen återskapa det förflutna med hjälp av musik. Dessa diskussioner erbjuder också aha-upplevelser långt utöver utpräglat musiketnologiska frågeställningar och ”den gehörförmedlade musikens” gränser. Dessvärre lider antologin också till vissa delar av en brokighet som är typisk för sammanställningar av det här slaget. En del av bidragen är småskaligare deskriptiva fallstudier utan generella reflexioner eller djupare teoretisk diskussion, vilket gör att deras slutsatser också får en mindre spännvidd. Överlag är läsupplevelsen dock givande och, som alla intressanta böcker, förmår också den här väcka nyfikenhet utöver det lästa. Man frågar sig till exempel hur det kommer sig att det finns så lite musiketnologisk diskussion om det fältarbete som görs i dag för att utreda det förgångna (jfr oral history-traditionen inom historievetenskaperna) och framför allt om hur dagens digitala, intermediala och multimodala musikvärld påverkat arkiveringen och analysen av musikmaterial. Antologin kan med andra ord också ses som en inspirerande spelöppning för kommande arbete inom musiketnologisk musikhistoriografi.
Johannes Brusila
© STM–SJM och författaren