Korrespondensen mellan Jean Sibelius och Adolf Paul

Fabian Dahlström, utg. 2016. Din tillgifvne ovän: korrespondensen mellan Jean Sibelius och Adolf Paul 1889–1943. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet. 583 s., ill. ISBN 978-951-583-345-7

Fabian Dahlström har gjort ett storverk för Sibeliusminnet och för alla dem som vill fördjupa sig i tonsättarens liv och musik. Med ofattbar möda har han publicerat volym efter volym med Sibeliana – alla separata artiklar i ämnet icke att förglömma. Hans tematiskt-bibliografiska förteckning över Sibelius verk lade en minst sagt gedigen grund (2003). ”Med sin tyngd överträffar den alla andra verkförteckningar”, skrev Jan Olof Rudén i sin anmälan i STM 2004. Därefter gav Dahlström ut Sibelius dagbok från åren 1909–44 (2005). Dahlströms utförliga anmärkningar ”förklarar namn och relationer, brev och recensioner som föranlett Sibelius utbrott, översätter och kommenterar i ett slags anakronistisk dialog mellan tonsättare och forskare”, berömde Henrik Karlsson i STM 2007. Nästa tegelsten i Fabian Dahlströms Sibeliusbygge var utgivningen av den hyperintressanta korrespondensen mellan Sibelius och Axel Carpelan (2010) – ”en brevväxling som för Carpelan blev ett dominerande livsinnehåll och för Sibelius syns ha varit omistlig”, som Dahlström själv skriver (2010, s. 37).

Fabian Dahlströms senaste volym i denna oöverträffade svit innehåller brevväxlingen mellan Sibelius och Adolf Paul. De båda träffades 1886 som elever vid Martin Wegelius musikinstitut i Helsingfors. Adolf Paul (1863–1943) var född i Sverige, men flyttade med sina föräldrar till Finland 1872. Hans avsikt var att bli musiker – vid musikinstitutet studerade han piano för Ferruccio Busoni. Men livet tog honom en annan väg. Adolf Paul blev i stället författare, dramatiker och senare verksam i den tidiga filmindustrin. 1889 följde han sin pianolärare i spåren och bosatte sig i Berlin, där han levde resten av sitt liv. Svensk medborgare förblev han livet ut. Adolf Pauls författarskap är mycket stort: mängder av artiklar, recensioner i dagspress, romaner i vitt skilda ämnen, novellsamlingar, minnesskildringar, dramatik, libretton och filmmanuskript. Han skrev på både tyska och svenska. Han är ett känt namn i Strindbergsforskningen, eftersom han redan 1915 gav ut en bok om sin vän August, men också bidrog till att lansera Strindberg i Tyskland. 

Vännernas konstnärliga samarbete var, trots den nära relationen, inte så omfattande. Störst framgång hade skådespelet Kung Kristian (1899), till vilket Sibelius skrev musiken. Mindre framgång hade Die Sprache der Vögel (1922), också med Sibelius skådespelsmusik.

Jean Sibelius och Adolf Paul bevarade sin relation, trots att de tidigt kom att leva i skilda länder. Det långa avståndet mellan vännerna ledde till den brevväxling som nu finns i bokform. Det ska genast sägas att utgåvan uppfyller de högsta kraven på en vetenskaplig edition. Återgivningen av breven lämnar inga undringar till läsaren – Dahlström anger tydligt och systematiskt alla tolknings-problem. Svårförståeliga ord förklaras i registerdelen. Förekommande namn och vissa händelser introduceras i fotnoter. Sibeliusverk som nämns i breven anges med opusnummer eller JS-nummer inom hakparenteser. En rejäl introduktion till korrespondensen och utgåvan inleder boken. Adolfs Pauls författarskap beskrivs också (av bokens redaktör Hedvig Rask), liksom hans litterära verk förtecknas. 

All korrespondens mellan Sibelius och Paul finns givetvis inte bevarad – av skilda skäl är de bevarade breven spridda på flera arkiv i Sverige och Finland. Brev från Paul dominerar. För att komplettera breven har Dahlström valt att då och då lägga in korta citat ur korrespondens mellan Jean och Aino Sibelius (som mestadels är på finska) samt ur Jean Sibelius dagbok. Dessa stöd för kronologins begriplighet fungerar alldeles utmärkt. 

Det måste dock sägas att bokens undertitel inte är helt korrekt. Boken innehåller också ett mindre antal brev mellan Jean Sibelius och Pauls hustru Natalie (Tali) Paul, författade efter Adolf Pauls bortgång 1943. Sista publicerade brevet avsändes från Järvenpää 1954.

Breven mellan Sibelius och Paul kan nästan kallas en affärskorrespondens. I varje fall handlar de till övervägande del om brevskrivarnas professionella verksamheter. Hustrur och barn skymtar nästan bara i obligatoriska hälsningsfraser. Av yttre händelser i Finland och Tyskland under den långa perioden finns märkligt nog få spår. 

Yrkesverksamheten, däremot, är rikt skildrad. Lansering av uppslag, skildringar av pågående arbeten, kommentarer till recensioner, diskussioner om samarbeten, synpunkter på förlagskontakter, bedömning av en och annan kollega, allt som dessa idogt skapande personer hade anledning att berätta för varandra fyllde brevarken. Det allra vanligaste ämnet är dock – pengar. I en nästan tröttande utsträckning får den sentida läsaren ta del av alla resonemang om privatekonomin, vilka i regel skrevs i panikens tecken. ”Tratta” (trasserad växel) och ”björn” (långivare) är återkommande slangord. Som bakgrund finns förstås att den moderna upphovsrätten ännu inte var etablerad. Men båda brevskrivarna hade också konstnärliga ambitioner som inte omedelbart kunde lösas in i reda pengar. Hos båda fanns dessutom en ekonomisk äregirighet som mätte framgång i mark (som de dåtida valutorna hette i båda länderna). På ett ställe hävdar Adolf Paul att Sibelius ”kommersiella talang är större än min hvilket ej vill säga litet” (s. 263).

Tonen mellan dem är – för att använda en klyscha – hjärtlig men rå. Många formu-leringar är uppriktiga, men å andra sidan finns åtskilliga passager som vittnar om skilda uppfattningar i många frågor. I sin dagbok karakteriserar Sibelius inte utan anledning sin vän som ”den gamle stridskamraten och ’räfven’” (s. 304). Bokens huvudtitel är därför välvald. 

Det finns förstås flera sätt att ta till sig läsningen av de många breven. Ett handlar om det språkliga. Vännerna skriver på svenska, men blandar flitigt in tyska ord och fraser. Något brev från Paul är helt på tyska. Danska ord stoppas också in. Slangorden är många, och har rötter i flera språk. Någon enstaka gång syns en kort fras på finska som ju var Sibelius språk med sin hustru. Den språkliga blandningen speglar den kosmopolitism som båda skrivarna tillhörde och som var förutsättningen för deras rika konstnärliga utveckling. 

I ett annat ljus går breven att avläsa som vittnesmål om kroppslighet, särskilt manlig sådan. De båda brevskrivarnas kroppar är mer eller mindre ständigt närvarande i texten. Båda sticker in ideliga ömkanden om olika kroppsliga tillstånd – hos Adolf Paul leder ofta kroppsliga känningar till förutsägelser om snar död. Till kroppstemat hör också att äta och särskilt att dricka – berättelser om rus kan man uppfatta som meriter. Men det finns också annat kroppsligt: vid ett tillfälle meddelar Sibelius måttet på sin k*k.

Musikhistoriskt intressantast i breven är, enligt anmälarens uppfattning, Adolf Pauls enorma ansträngningar för att få vännens musik spelad i Tyskland och för att få verk kontrakterade av tyska förlag. Han lyckades, som eftervärlden vet. Adolf Paul var långa tider något av en agent för sin vän, en drivande mellanhand eller till och med en affärspartner. Det syns ingenstans vad det var som fick honom att arbeta för sin väns framgång. Den drivkraften får bokens läsare undra över. 

Läsning från pärm till pärm av en brevutgåva på nästan 600 sidor är kanske inte att rekommendera. En recensent måste genomföradet provet som i och för sig har sina fördelar.Den vanligaste användaren av Fabian Dahlströms aktuella volym i Sibeliusserien kommer att läsa fläckvis, men framför allt leta personer, verk, citat och andra uppgifter i det rika källmaterialet. Man frågar sig ivrigt efter att ha slagit igen denna till det yttre mycket vackra bok: vilken blir nästa utgåva i denna mäktiga svit?

Gunnar Ternhag

© STM–SJM och författaren