Inlagt av Tobias Lund
Alfred Schütz, 2016. Werkausgabe VII: Schriften zur Musik. Gerd Sebald och Andreas Georg Stascheit, red. Konstanz och München: UVK Verlagsgesellschaft. 264 s. ISBN 978-3-89669-741-7
Det såg så lovande ut. Redan i mitten av 1940-talet skrev den fenomenologiske sociologen Alfred Schütz (1899–1959) i ett brev att han höll på att skriva en längre studie om den musikaliska upplevelsens fenomenologi. Tio år senare dyker samma formuleringar upp i en tidningsartikel om Schütz. Denna omfattande studie fullbordades aldrig. Kontrafaktiskt kan man fundera över vad som hade hänt om studien verkligen blivit klar och om musiken alltså kunnat få en motsvarighet till exempelvis Maurice Merleau-Pontys fenomenologiska undersökningar inom bildkonsten. Visst har andra musikvetare och filosofer (som Thomas Clifton, Joseph F. Smith och Roman Ingarden) svarat för centrala fenomenologiska arbeten inom musikens område, men onekligen saknas den avgörande impuls som kunnat ge stadga åt riktningen.
Efter många års utannonsering har Schütz samlade skrifter om musik kommit i den ännu pågående utgivningen av hans verk på tyska: Schriften zur Musik i Alfred Schütz Werkausgabe. Det rör sig om fyra texter samlade i en bok på drygt 250 sidor. Men det finns en inre problematik som gör att allt verkar bättre än det egentligen är. Schütz – som föddes in i en välbärgad judisk familj i Wien och som efter en påbörjad karriär som bankjurist flydde nationalsocialisterna 1938 vid Anschluss, först till Paris, sedan till New York – skrev nämligen tre av de fyra texterna på engelska och dessa tre presenteras genom översättares förmedling. Annars utgav han sina främsta verk, Der sinnhafte Aufbau der sozialen Welt och Strukturen der Lebenswelt (fullbordat av Thomas Luckmann), på tyska. Vi har alltså inte att göra med den rätt intrikata utgivningssituation som återfinns i Hannah Arendts texter, med flertalet huvudverk först utgivna av författaren på engelska och sedan med egenhändiga översättningar till tyska.
Som den ene av bokens redaktörer, Andreas Georg Stascheit, skriver i sin inledning hade Schütz en musikalisk erfarenhet som gjorde att han var väl skickad att närma sig musiken som fält för reflektion. Schütz spelade piano på en relativt hög amatörnivå, även om studierna i Wien hade skett för en musiker som satt med i en av Wiens orkestrar – en trumpetare som såg till att Schütz mer fick en blick för musikaliskt utförande än delgavs pianistisk teknik. Orkesterrepartoaren mötte han inte bara som lyssnare, utan också i fyrhändiga pianoarrangemang. Som pianist kom han så pass långt att han kunde Bachs ”Goldberg-variationer” utantill. Kammarmusiken fortsatte han med under hela sitt liv.
Just denna musikaliska erfarenhet ligger bakom den mest centrala av Schütz texter, ”Making music together: a study in social relationsship”, publicerad för första gången i Social research (1951). I den artikeln låter han inflöden från främst Edmund Husserl (inneres Zeitbewußtsein), Henri Bergson (durée) och William James (stream of consciousness) informera hans uppfattning om det han kallar för en tidslig flux: i musiken uppstår betingelserna för ett gemensamt tidsligt flöde som inte bara kännetecknar det kammarmusikaliska samspelet, utan också förenar tonsättare, musiker och åhörare. Att det finns problem ur en historisk synvinkel – Schütz skriver här förstås utom räckhåll för sentida tankegångar kring historiskt informerad praxis, men tycks även opåverkad av 1900-talshermeneutiken – kan först tyckas leda till avgörande invändningar, men om man för in en Hans Ulrich Gumbrechts sentida iakttagelser om det materiellas överskridande av historiska avstånd, blir ståndpunkten inte utan poänger.
Ändå ligger den teoretiska ansatsen någon annanstans: det är här Schütz utifrån musiken formulerar sig kring de mellanmänskliga förhållanden som annars upptar hans huvudsakliga intresse. Vi har att göra med en tuning-in relationship, eller Einstellungsbeziehung: ett upprättande av en relation där man befinner sig på samma våglängd. Det är en kroppsligt grundad samtidighet, som kommer före både språk och reflektion, en synkronisering som med en fenomenologisk term är ”förteoretisk”.
Artikeln är i föreliggande volym översatt till tyska under titeln ”Gemeinsam Musizieren: Eine Studie sozialer Beziehungen”, men denna recension ska inte komma in på språkfrågan (naturligtvis är det bara till fördel att läsa en text på originalspråk), utan snarare skjuta in sig på den ställning artikeln har i relation till Schütz övriga texter om musik. Intressant nog inleds boken med det som kan vara den första bevarade text Schütz skrev, en reflektion kring operan som konstform, för första gången publicerad 1981 i den postumt utgivna samlingsvolymen Theorie der Lebensformen, men antagligen skriven i mitten av 1920-talet som ett föredrag i det wienska sällskapet ”Geistkreis”. Här föreligger ett titelproblem. Textmanuskriptet saknar titel, men har i litteraturen omnämnts som ett föredrag kallat ”Sinn der Oper”. Valet av titel vid första publiceringen var ”Sinn einer Kunstform (Musik)”, vilket också är titeln i verkutgåvan. Men eftersom det är operan som ligger i centrum, satt i relation till drama och musik utifrån idén att skilda konstarter har skilda väsensdrag, borde det förstås vara konstarten opera som lyfts upp i titeln. Här dyker nästan alla de teman upp som längre fram kommer att sysselsätta Schütz i hans musikaliska reflektioner: musiken som bergsonsk durée, dess karakteristika i förhållande till språket, den möjliga ursprunglighet som finns i förhållande till reflektionen (här med Nietzsche som främsta exponent för ett språkkritiskt förhållningssätt).
Dessutom föregrep Schütz i sitt föredrag en långt senare artikel som handlar om Mozarts relation till filosofin. I föredraget spelade Schütz ut Mozart och Wagner mot varandra, båda med konceptioner av operan som sades svara mot konstformens egenart. I artikeln ”Mozart and the philosophers” (i boken översatt som ”Mozart und die Philosophen”), först publicerad i Social research 1956, dyker samma motsättning upp, men nu givetvis med fokus på Mozart. Medan Wagners musikdrama antas framställa ett inre tidsflöde som åskådaren sjunker ned i, sägs Mozart istället framställa en serie situationer där en rad karaktärer samspelar med varandra i ett återgivande av den sociala världens struktur. Det rör sig om de intersubjektiva relationer, präglade av samtidighet, som ligger bakom uppfattningen om ett gemensamt ”vi” – i vilket också publiken ingår.
Hur kan då musiken ha dessa speciella egenskaper (för det är musiken som gör denna samtidighet möjlig)? Den musikfilosofiska huvudtexten i Schütz produktion är de fragment som vid den postuma publiceringen 1976 kallades ”Fragments on the phenomenology of music” (i bokens översättning ”Fragmente zur Phänomenologie der Musik”). De är daterade till 1944 och svarar därför förmodligen mot Schütz egna kommentarer om arbetet på ett större musikfenomenologiskt verk. En huvudpunkt är Schütz antagande om att musiken är polytetisk till sin karaktär: den utvecklar sig steg för steg. Flertalet mänskliga erfarenheter är polytetiska, men det finns också monotetiska fenomen. Det tydligaste exemplet på det senare är matematik, där lösningen av ett matematiskt problem kan ske steg för steg, men senare också i ett enda steg. När man lär sig multiplikation i skolan sker det via adderingar, men snart löser man multiplikationer i en enda tankeakt. För att förstå musik-alisk mening är den gradvisa utvecklingen av ett stycke nödvändig att följa, menar Schütz. Det går inte att sammanfatta en fuga.
Fragmenten är betydligt rikare än så. Här diskuterar Schütz Husserls begrepp ”passiv syntes”, han försvarar en idé om musikens oförenlighet med rumslighet (i sig en tematik som kan utsättas för kritik) och framställer det musikaliska verket som ett idealt objekt. Även om dessa sidor är väsentliga inte minst inom den fenomenologiska forskningen, ligger Schütz mest produktiva insats i analysen av sociala relationer, där musiken blir en väg att förstå vår gemensamma värld – till och med förutsättningarna för att världen ska kunna bli en gemensam angelägenhet. Schriften zur Musik, med sin noggranna kritiska apparat, med sina kommentarer, med sitt informativa förord, blir en påminnelse om Schütz gärning och förhoppningsvis en impulsgivare till en reflektion som gör att musikens fenomenologi har mer att säga än vad den musikaliska erfarenheten innebär. Eller kanske snarare att den visar att den musikaliska erfarenheten och världen är oskiljaktiga.
Erik Wallrup
© STM–SJM och författaren