STM-Online
STM-Online vol. 10 (2007)
Tobias Pettersson

Gränsdragningar och strategier

Några tankar kring Mattias Lundbergs gökägg

Tobias Pettersson

I STM-Online 9 (2006) kastar Mattias Lundberg i debattartikeln Om tvärvetenskapliga gökägg ut en i positiv mening provokativ brandfackla till svenska musikforskare med ”glad förhoppning om svar”. Att jag uppfattar Lundbergs inlaga som positiv är att jag förstår honom som mer orolig än anklagande. Svensk musikforskning är för Lundberg lärkan som när samhällsvetenskapliga gökägg vid sin barm istället för att vara ett ämne som praktiserar ämnesegna metoder – varför skulle då de begränsade forskningsmedlen gå till musikvetare och inte till samhällsvetare? Det finns som jag ser det all anledning att ta Lundbergs oro på allvar. Det finns inga som helst garantier för att musik­vetenskap finns kvar som självständigt forsknings- och undervisningsområde om tio eller tjugo år. Hur kan vi arbeta – argumentera – för att musik­vetenskap skall vara en synlig och självskriven humanistisk disciplin?

Men om jag är ense med Lundberg med oron för ämnets framtid, så är jag inte ense med honom om hur problemet bör formuleras eller hur det bör lösas. Jag vill här ta upp en av de saker i Lundbergs argumentation som provocerat mig särskilt – hans ensidiga fokus på metoddimensionerna i vetenskaplig verksamhet och den uppställda motsättningen mellan musikanalys och socioanalys. Detta är förvisso en ofta förekommande motsättning i musik­vetenskaplig vetenskapsteoretisk diskussion, och mitt inlägg kan också ses som en positionering i relation till debatten i stort.[1] Jag har i nedanstående text dock valt att enbart utgå ifrån Lundbergs inlägg. Utifrån en tolkning av Lundberg har jag till den metodologiska dimensionen lagt en teoretisk diskussion med utgångspunkt ifrån musiketnologi och utifrån denna lyft fram vad jag ser som styrkor och svagheter i Lundbergs argumentationslinje.

Musikanalys vs Socioanalys

I sitt inlägg ställer Lundberg upp en motsättning mellan musikanalys och socioanalys. Han driver tesen att musikforskare primärt bör dra ”musikaliska slutsatser ur musikaliska forskningsobjekt”, en typ av forskning som enligt Lundberg idag tillhör ”musik­vetenskapens randområden”, i varje fall i Sverige. Svensk musik­vetenskaplig forskning kan, som Lundberg ser saken, istället antingen karakteriseras som ”sociocentrisk musik­vetenskap” eller som ”musicocentrisk samhällsvetenskap”. I den förstnämnda drar man musik­vetenskapliga slutsatser ur ett samhällsrelaterat forskningsobjekt, i den sistnämnda drar man samhällsvetenskapliga slutsatser ur ett musikaliskt forskningsobjekt. Dessa båda riktningar ser Lundberg som samhällsvetenskapliga gökägg i det musik­vetenskapliga området, och frågar sig varför någon skulle ge medel till ett forskningsområde som bara i liten utsträckning arbetar med en kombination av ämnesegna objekt, metoder och slutsatser.

I karakteriseringen av ”det ämnesegna” lyfter Lundberg i första hand fram metoddimensionerna och betecknar dessa som syntaktiska, formalistiska, estetiska och historiografiska.[2] Motsatsen till detta benämner Lundberg som textuell, kulturteoretisk och kultursociologisk analys. De sistnämnda är för Lundberg ”extramusikaliskt teoretiserade analysmodeller” och han ser dessa analysmetoder som musik­vetenskapligt perifera då de ”inte tar hänsyn till musikens själva beskaffenhet”. Lundberg efterlyser istället en ”kärnverksamhet” som kännetecknas av ”studiet av musiken på dess egna villkor” och en musik­vetenskap som praktiserar ”sina unika, idiomatiska metoder”. Vilka dessa skulle vara framgår inte i detalj, men med begreppet ”extramusikalisk” skymtar en teoretisk gränsdragning fram där Lundberg gör skillnad mellan (inom)musikaliskt och utommusikaliskt – en teoretisk skillnad som har sin metodologiska motsvarighet i skillnaden mellan musikanalys och socioanalys.

Som jag förstår Lundbergs argumentationslinje så återfinns där två sammanbakade teser: dels bör musik­vetenskaplig forskning utgå ifrån en föreställning om vilket slags fenomen musik är och dels bör denna föreställning inbegripa en gränsdragning mellan inommusikaliskt och utommusikaliskt som är apriorisk, dvs. som föregår varje empirisk undersökning. Ett tecken på det sistnämnda är just att Lundberg upprättar en skillnad på metodnivå utan att beröra frågan om ett sådant ställningstagande hjälper oss att förstå det studerade sammanhanget och i så fall på vilket sätt. Även om jag håller med Lundberg om att varje musik­vetenskaplig studie på något sätt bör beröra frågan om vad musik är för slags fenomen är jag mycket tveksam till strategin att göra aprioriska gränsdragningar på det sätt som Lundberg verkar förorda.

Jag är tveksam av såväl vetenskapliga som forskningspolitiska skäl. Strategin att göra aprioriska skillnader mellan inommusikaliskt och utommusikaliskt sammanhänger ofta med en frånvarande diskussion kring under vilka förutsättningar, att vilka skäl och med vilka konsekvenser gränsdragningen görs. Gränsdragningen framstår därigenom som naturlig istället som för konstruerad. Denna strategi är relativt vanlig inom ämnet, i varje fall bland tongivande musikhistoriker.[3] Men som filosofen Lydia Goehr påpekat är alla gränsdragningar konstruktioner, gjorda av någon i något sammanhang.[4] När man naturaliserar en konstruktion döljer man de kunskapsteoretiska förutsättningarna istället för att förklara dem. Det förefaller som om Lundberg ingår i en sådan tradition, åtminstone vad gäller förutsättningar för och konsekvenser av gränsdragningen. När det gäller skälen till denna strategi är Lundberg däremot tydlig: han vill härigenom ge ämnet en tydlig kärna och retorisk styrka i relation till anslagsgivare, dvs. i ett forskningspolitiskt sammanhang. Om detta skulle öka möjligheterna att få forskningsmedel är dock oklart; Lundberg underbygger inte heller sitt resonemang med exempel på att så faktiskt har varit fallet, eller att det kommer att bli så.

Än mer tveksam är jag mot antagandet att denna naturaliserade, aprioriska gränsdragningsstrategi är en fruktbar väg för musikforskningen att gå, svensk eller annan. Jag skall inte sticka under stol med att min tveksamhet delvis har sin grund i det faktum att jag själv med en sådan definition nätt och jämt skulle kunna definieras som musikforskare. Men en sådan epistemologisk grundval skulle, som jag ser det, inte bara vara ett individuellt problem. Det skulle också vara ett strukturellt problem: Naturaliserade teoretiska grundvalar kräver kunskapsteoretisk tystnad – ja, till och med lydnad, för att vara verksamma, till priset av en levande vetenskaplig diskussion. Dessutom skulle en sådan vetenskaplig grund förenas med en effektiv vetenskaplig och social exkluderingsmekanism. Jag vet inte hur Lundberg tänker om man ställer upp problemet så, men jag är i varje fall inte beredd att betala ett sådant pris för vetenskapsteoretisk tydlighet och entydighet.

Utan att påstå att jag är bärare av ”den enda vägens politik”, så vill jag föreslå en annan epistemologisk utgångspunkt. Den är hämtad från Alan P Merriams The Anthropology of Music.[5] Hos Merriam finner man en utgångspunkt som börjar i, som Lundberg efterlyser, musikens egna villkor. Det är en teoretisk utgångspunkt som lätt kan omvandlas i tydliga musik­vetenskapliga, ”idiomatiska” metoder och som därigenom är användbar som utgångspunkt i formandet av ämnesegna grundvalar.

Musikanalys vs Socioanalys? Musiketnologi som en väg ut

Merriam definierar musik som ett mänskligt, socialt, inlärt, konceptuellt grundat beteende som resulterar i ljud (1964:6, 14, 27, 32f). Den antropologiska positioneringen till trots kan jag inte annat än uppfatta definitionen som musik­vetenskaplig. En fundamental dimension i Merriams definition är att musik är ljud – musik är ett akustiskt fenomen. Lika centralt i Merriams definition är inte alla ljud ”är” musik; ett ljud blir musik först när det konceptualiserats som musik. Definitionen bär härigenom underförstått också tesen musik är inte bara ljud: människan, hennes tänkande och handlande, är integrerad i själva definitionen av musik. Definitionen kan användas till att skapa en grundval för musik­vetenskap som forskningsområde och till att göra det en till del av ett samtida humanvetenskapligt fält. Detta är en definition som gör den uppställda skillnaden mellan musikaliskt och socialt meningslös.

En viktig konsekvens på metodnivå är att skillnaden mellan musikanalytisk metod och samhällsvetenskaplig metod försvinner – ja, till och med förändrar Merriams definition av musik själva innebörden av musikanalys i grunden. Ett sätt att utföra musikanalys inom ramen för definitionen är att ställa upp frågorna ”Vad betyder musik för aktörerna?” och ”Vad i musiken är det som är meningsbärande för dem?” (jfr Pettersson 2005). Kanske ställer aktörerna upp en sträng skillnad mellan inom- och utommusikaliskt, eller kanske inte. Hur som helst kan det inte avgöras på förhand; gränsdragningsproblematiken utgör inte själva grundvalen för kunskapsbildningen, utan blir en del av det studerade fältet.

Jag uppfattar Merriams definition som samtidigt riktningsgivande och öppen. Den är riktningsgivande då den definierar musik som resultatet av handling; den är öppen då den inte på förhand definierar vilka typer av handlingar som skall anses som musikaliska eller värderar mellan olika typer av handlingar, musikaliska eller andra. Den är riktningsgivande då den definierar den musikaliska handlingen som konceptuell; den är öppen då den inte på förhand avgör vad som är musik eller inte, eller hierarkiserar mellan olika typer av musikbegrepp. Den är riktningsgivande då den anger mänsklig tanke och handling som en förutsättning för studieområdet och då den på förhand definierar människan som en interagerande och lärande varelse. Den är öppen då den på förhand enbart anger att konceptet musik skall vara en del av de interaktioner eller läroprocesser som studeras.

Här uppträder en intressant gränsdragningsproblematik: Vad händer om musikforskaren konceptualiserar ett ljud som musikaliskt, där de studerade aktörerna inte gör det? En viktig aspekt av denna problematik är att forskaren blir synlig; Merriams definition bär också på olika sätt en reflexiv potential.[6]

Denna reflexiva potential är en viktig och grundläggande skillnad mellan mig och Lundberg, om jag förstått Lundberg rätt(visande). Merriams utgångspunkter kan användas till att studera grundvalarna för musik­vetenskaplig kunskapsbildning. Denna reflexiva potential uppfattar jag som en fruktbarare musik­vetenskaplig väg att gå än den Lundberg föreslår och jag bär förhoppningen att det är en väg som ger legitimitet till musik­vetenskap som humanistiskt ämne; en viktig aspekt av denna legitimitet är förstås att den genererar forskningsmedel. Om detta har varit eller kommer att vara ett väl fungerande argument vet jag i skrivande stund ingenting om. Att detta är en utgångspunkt som är mer öppen och mindre exkluderande än den Lundberg föreslår står emellertid helt klart.

Avslutningsvis – och för tydlighetens skull: Jag menar inte att detta skulle vara det enda sättet att ställa upp ett musik­vetenskapligt problem. Det är naturligtvis fullt möjligt att utföra ”autonoma” musikanalyser på det ena eller det andra sättet, eller att ställa upp helt andra musik­vetenskapliga problemställningar. Jag menar dock att sådana musikanalyser inte kan ses som mer musik­vetenskapliga än andra problemställningar kring musik. Som exempel på konceptualiseringar av musik är sådana analyser fullt möjliga, och därmed både giltiga och intressanta, även med en ”merriamsk” utgångspunkt. (Vad betyder det när någon utför en sådan handling och hör musik på det sättet? Vad hör de som bärare av det inommusikaliska?) Men det är för mig ett orimligt och helt oacceptabelt påstående att musikanalys utifrån en apriorisk skillnad mellan inommusikaliskt och utommusikaliskt skulle utgöra den idiomatiska, musik­vetenskapliga epistemologiska grundvalen.



Notes

[1] Se exempelvis Peter J Martin, ”Music and the sociological gaze”, i Svensk tidskrift för musikforskning (2000), 41–56, Bo Marschner: ”‘Vaerk’ og ‘liv’ som (motstridende?) musikvidenskblige grundlag”, i Svensk tidskrift för musikforskning (2004), 11–25 och Olle Edström, ”Between Sociology and Aestheticism: Yet Another Attempt to Bridge Over Troubled Water”, i Dansk årbog for musikforskning 33 (2006), 31–57.

[2] Kopplingen mellan historiografi och de övriga begreppen/metoderna är traditionsenlig, särskilt om man preciserar formalism etc. i termer av verk- och stilanalys. Se exempelvis Glenn Stanleys artiklar över ”Historiography” och ”Musicology: II. Historical Method” i Grove music online (2007-03-12). Se också Tobias Pettersson, De bildade männens Beethoven: Musikhistorisk kunskap och social formering i Sverige mellan 1850 och 1940 (Skrifter från Institutionen för musik­vetenskap, nr 78, Göteborgs universitet, 2004) och ”Musikaliska och musik­vetenskapliga egenskaper: Tankar kring Lydia Goehr och musik­vetenskapen som ämne”, i Frispel: Festskrift till Olle Edström (red. Alf Björnberg et al) (Skrifter från Institutionen för musik­vetenskap, nr 80, 2005). Den diskussionen faller utanför denna debattartikel.

[3] Se Lydia Goehr, ”Writing Music History”, i History and Theory: Studies in the Philosophy of History, vol 21 (1992), 182–99 (Goehr, 1992a) och The Imaginary Museum of Musical Works: An Essay in the Philosophy of Music (Oxford: Clarendon Press, 1992) (Goehr 1992b). Se också Pettersson (2004).

[4] Goehr (1992a) och Goehr (1992b); jfr Pettersson (2005).

[5] Alan P Merriam, The Anthropoloy of Music (Northwestern University Press, 1964) .

[6] Ett begreppspar med reflexiv potential som återfinns i Merriam (1964) är Insider/Outsider ( 31f). Jfr Mats d Hermansson, From Icon To Identity: Scottish Piping and Drumming in Scandinavia (Skrifter från Institutionen för musik­vetenskap, nr 75, Göteborgs universitet, 2003). Jag fördjupar inte den diskussionen här, utan nöjer mig med den principiella positioneringen.

©Tobias Pettersson, 2007

STM-Online vol. 10 (2007)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_10

Webmaster: pbroman@bgsu.edu

ISSN: 1403-5715