Om tvärvetenskapliga gökägg

(I glad förhoppning om svar från svenska musikforskare)

Mattias Lundberg

[1] Norlind är inte fadern - möjligen sonen. Själva är vi oäkta barnbarn.

Den svenska musikvetenskapen har genom sin starka, och till synes medvetna, fokusering på musikens sociologiska aspekter utvecklat en stark nationell särprägel. Modernismens och postmodernismens strömningar förefaller ha efterlämnat en studie- och forskningsmiljö som förutsätter omfattande kunskaper inom sekundär vetenskapsteori och sociologiska processer medan en fullödig bildning inom den egna disciplinen ej längre förväntas av studenter, eller ens av forskare.

Stundom stöter man på det märkliga påståendet att musikvetenskapen utgör en förhållandevis ung disciplin. Med detta avses då, får man förmoda, "den svenska musikvetenskapen", till vilken Tobias Norlind anses vara fader, och vilken förvisso rent organisationsmässigt är yngre än många andra humanistiska fackområden. Detta beror ju nu på att själva begreppet "nationella skolor" inte varit centralt för musikvetenskapens fackområde förrän under sen tid, då de moderna staterna på politiska grunder försökte driva fram sin egen vetenskapliga särart. Musikvetenskap, i formen musica speculativa utgjorde en av beståndsdelarna i quadrivium såsom detta undervisades vid alla europeiska institutioner under många hundra år.[1] Fackområdet, kompletterat med musica practica och således ungefär jämnårigt med det europeiska universitetet som organisation, var som sådant helt uniformt, även under perioder då den samtida repertoaren uppvisade tydliga nationella särdrag.[2] Vid sidan av det för denna diskussion viktiga faktum att musikvetenskapen organisationsmässigt således är betydligt äldre än t. ex. institutionerna i filologi, historia och moderna språk (den moderna litteraturvetenskapen, däremot, skulle möjligen med visst fog kunna hävda sitt ursprung ända från Lyceum) kan man framhålla att även under tiden från tillbakagången av musica speculativa-traditionen fram till och med Norlinds gärning, bedrevs mycken god musikvetenskaplig forskning vid våra teologiska institutioner - det torde vara välkänt att Uppsala tidigt hade en stol för professor poeteos et musices. Däremellan finner vi givetvis på det paneuropeiska planet även Fransesco Vallotti, Roger North, Johann Christoph Pepusch, Martin Gerbert, Giovanni Battista "Padre" Martini, Johann Mattheson, Charles Burney, François-Joseph Fétis, Felipe Pedrell, Charles-Edmond-Henri de Coussemaker et multi alii, vilka alla förmedlar analys med distinkt kritiska metoder. På samma sätt som betydligt mer musik bevarats från tiden före 1900 än under senare perioder, är troligen den samlade musikvetenskapliga litteraturen från tiden före Norlinds disputation långt större än den från den moderna musikvetenskapen.[3] Om man tar ovanstående auktoriteter i beaktning så finner man att de representerar inte bara en sammanhängande tradition utan också ett gemensamt vetenskapligt fokus, helt oavsett ur vilken synvinkel musiken i olika fall studerats. Den metod, som var den självklara även under första halvan av nittonhundratalet, skulle med stort fog kunna kallas "traditionell musikvetenskap". Detta begrepp omfattar således de disciplinens aspekter som vi skulle kalla "syntaktisk", "formalistisk", "estetisk" och "historiografisk" analys, snarare än de starkt teoretiserande vetenskapsmetoderna "textuell", "kulturteoretisk" eller "sociokulturell" analys.

[2] Tvärvetenskaplighet på enskilda discipliners bekostnad
En närmare undersökning av de forskningsprojekt som genomförts vid svenska institutioner under de senaste decennierna visar att lejonparten vid sidan av musikvetenskap omfattar även minst en annan akademisk disciplin. Här har vi inte räknat med fältets naturliga förankringar, med uppenbar relevans inom närliggande discipliner, utan avser endast fall där ett starkt strukturellt beroende av en (enligt nuvarande universitetsorganisation) separat disciplin bidragit till forskningsresultaten i sådan utsträckning att den musikvetenskapliga metoden endast utgör en begränsad, och i bland även underordnad, aspekt av forskningsarbetet. Den punkt på vilken denna svenska vetenskapsmodell främst skiljer sig från den ovan definierade traditionen är nämligen inte själva forskningsfältet (vilket av naturliga skäl hela tiden utökas) utan metoden. I regel omfattar stöddisciplinerna extramusikaliskt teoretiserade analysmodeller, alltså sådana som inte tar hänsyn till musikens själva beskaffenhet. Påfallande ofta förutsätter analysmodellen ett givet sociologiskt, eller rent av politiskt, perspektiv. Sådan tvärvetenskaplighet är säkerligen både fruktsam och intressant men man måste vara fullständigt klar över att om forskningsmedel nominellt tilldelas en musikvetenskaplig institution medan endast en ringa del av forskningsresultaten är av musikvetenskapligt allmänintresse så utarmas den här beskrivna traditionella musikvetenskapen som disciplin, med påföljden att det ständigt blir gradvis svårare att motivera anslag till musikvetenskapliga projekt över huvud taget.

Invändningen mot den process som för närvarande behärskar den svenska musikvetenskapen är alltså inte främst av akademisk, utan av organisatorisk, natur: varför är vi så snara att "ta ombord" tvärvetenskapliga aspekter på våra musikvetenskapliga institutioner? Varför ska ett forskningsprojekt som behandlar ett musikaliskt objekt från en sociologisk horisont självklart bedrivas i musikvetenskapens namn? Mycket skulle å musikvetenskapen uppnås om ett sådant projekt kunde bedrivas på en historisk eller samhällsvetenskaplig institution:

1. Disseminationen av forskningsresultaten skulle effektiviseras då de sociologiska aspekterna av forskningen lättare skulle komma respektive samhällsvetenskapliga fackområde tillhanda med ty åtföljande förbättring av tvärvetenskapligt utbyte.
2. Vetenskapsråd, fakultetsstyrelser och externa bidragsgivare skulle få en klar uppfattning om vad ett givet stycke svensk forskning egentligen handlar om. För närvarande verkar viss förvirring råda vad beträffar förhållandet mellan metod och forskningsobjekt.
3. Medel skulle frigöras till forskningsprojekt som behandlar musiken utifrån sina egna premisser (den ovan definierade "traditionella" musikvetenskapen).

[3] En vanlig fråga angående "den svenska musikvetenskapen"
Varför väljer vi att vara lärkan som ruvar det tvärvetenskapliga gökägget i stället för att själva smyga in samma ägg (forskningsprojektet kan vara identiskt både till omfattning och genomförande) på en annan institution? På internationella konferenser och vid gästföreläsningar vid olika Europeiska institutioner ställs undertecknad, i egenskap av svensk medborgare, väldigt ofta inför frågan: "Varför arbetar den svenska musikvetenskapen i så ringa utsträckning med musikvetenskapliga metoder?" Frågan är svår att svara på, dels därför att det faktiskt finns svenska forskare som arbetar med det som här menas med "musikvetenskapliga metoder" (återigen avses det som vi definierat som "traditionell musikvetenskap") men också därför att frågeställaren ofta är omedveten om sin egen förankring i en nationell vetenskapstradition av annan art. Medan frågan är lätt att undvika för den som inte själv verkar vid en svensk institution har jag emellertid själv kommit att ställa mig den allt oftare. (Sedan detta skrevs har textförfattaren tillträtt en tjänst vid Statens Musiksamlingar och står således numera även själv till svars för den svenska traditionen.) Därför vidarebefordrar jag den nu till alla medlemmar i svenska samfundet för musikforskning och till alla andra svenska musikvetare. En utmärkt artikel av Lars Berglund och Eyolf Østrem,[4] berör denna fråga på flera sätt, men jag skulle vilja höra synpunkter också från de forskare vilka själva bedriver mer sociologiskt orienterad forskning och från de institutioner där sådan forskning helt dominerar.[5] Man skulle med generationen född under sextio- och sjuttiotalen kunna notera en viss återkoppling till förutvarande "klassiska" vetenskapstradition, med Berglunds och Østrems forskning som goda exempel.

Ingen institution ska växa på andra institutioners bekostnad och därför bör man söka få till stånd en balans när det gäller var de tvärvetenskapliga forskningsprojekten ska bedrivas och med vilka medel de ska bekostas. Det verkar finnas en klar uppfattning om vad som utgör respektive institutions lämpliga forskningsobjekt; däremot förväntas den vetenskapliga metoden vara densamma inom hela humaniorablocket - detta är, internationellt och historiskt sett, högst kontroversiellt. Musikvetenskapen, liksom alla andra fackområden, är beroende av sina unika, idiomatiska metoder. När det gäller så små ämnesområden som musikvetenskap bör man nog dessutom i allmänhet vara försiktig i usurpationen av samtida allmänvetenskapliga strömningar. Inom de större, och organisatoriskt äldre, forskarsamhällen som utgörs exempelvis av de Tyska, Brittiska och Nordamerikanska musikvetenskapstraditionerna har alla vågor av musiksociologi, "new musicology" och postmodernism utgjort en frisk fläkt, just därför att kärnverksamheten funnits kvar som en akademisk klippa. I mindre forskarsamhällen, såsom det svenska och det finska, tenderar däremot samma vågor att sopa bort kärnverksamheten - d. v. s. studiet av musiken på dess egna villkor - i Sveriges fall kanske därför att denna verksamhet aldrig riktigt förankrats. Institutionerna i Lund och Uppsala har en traditionell framtoning, men skiljer sig inte i någon större utsträckning från de yngre institutionerna vad beträffar förhållningssättet till rådande tidsströmningar.

[4] Den taxonomiska skillnaden mellan humaniora och samhällsvetenskap
Sociologiska perspektiv inom humaniora var under vissa perioder en naturlig del i den internationella lärdomstradition vi spårat i denna inlaga. När den tillämpade samhällsvetenskapen sedan gradvis kom att förflyttas från den publika till den akademiska sfären (frågor rörande hur denna transformation tillgått och till vilken grad samhällsvetenskapen fortfarande är politisk till sin essens ligger utanför ramen för denna diskussion) så uppstod, oberoende av denna tidigare tradition, en ny humanistisk forskningsmetod som främst erkände forskningsobjektet som en samhällelig tendens. För att belysa skillnaden kan vi för denna diskussions vidkommande möjligen använda oss av begreppen "sociocentrisk musikvetenskap" och "musicocentrisk samhällsvetenskap". Tre exempel inom den förra kategorin kan vara studiet av hur den allmänna kulturmiljön reflekterar valet av repertoire vid en europeisk operainstitution, musikens folkloristiska betydelse i Västafrika eller den borgerliga receptionen av populärmusik under nittonhundrasjuttiotalet. Dessa projekt är musicocentriska eftersom de utgår från musikobjektet och de hör taxonomiskt till samhällsvetenskapen eftersom de drar samhällsvetenskapliga slutsatser. Tre exempel på sociocentrisk musikvetenskap skulle omvänt kunna vara härledandet av naivistisk melodik från sjuttonhundratalets filosofiska ideal, heroiskt ethos i totalitära staters musikyttringar eller quasi-ecklesiastisk stilistik i den nuvarande ungdomskultur som stundom benämns "gotisk".[6] Här dras omvänt musikvetenskapliga slutsatser från samhällsrelaterade forskningsobjekt.

[5] Nutid och framtid
I skuggan av (ej i mitten av, utan närmast avskild från) dessa två musikvetenskapens randområden lever ännu den musikvetenskap som drar musikaliska slutsatser ur musikaliska forskningsobjekt. Denna röner på uppenbar men, kan tyckas, orättfärdig grund endast begränsat intresse hos fakultets- och universitetsövergripande beslutsfattare och anses på det politiska planet helt oanvändbar, ja t.o.m. olämplig för den så kallade "tredje uppgiften". Anser svenska musikvetare att det är önskvärt att återknyta till den vetenskapliga tradition som föregick det moderna (politiska) universitetet? Att det är möjligt måste betraktas som självklart; även om forskningens frihet är begränsad så utgör forskarsamhället endast summan av dess forskare. Dessutom bedriver många yngre forskare i Skandinavien genom eget eller andras val forskning av yttersta internationella kvalitet även utanför universitets- och högskoleinstitutionerna, ofta på grund av att deras forskningsintressen är "alltför musikvetenskapliga", i essentiell mening, för att beviljas anslag. Vill man återskapa en förlorad humanistisk tradition från grunden är man vid det moderna universitet oerhört beroende av omvärldens välvilja. Om därför den "klassiska" vetenskapstraditionen nu skulle bli så svag att den helt ebbar ut så skulle den bara kunna uppstå i en form som är lika politisk som den öppet "samhällsfrämjande" forskningen. En vetenskaplig tradition bör enligt författaren endast brytas med öppna ögon och full medvetenhet om konsekvenserna.

Har svenska musikvetare större solidaritet med samtiden än med traditionen; vill man främst förankra sitt ämne i vår tid och så öka allmänintresset för forskningen eller ser man sig själv som förvaltare av en vetenskapstradition?[7] I det senare fallet måste vi upprätthålla ett långsiktigt perspektiv och acceptera att musikvetenskap kanske inte är föremål för brett intresse hos allmänheten just i vår tid - vår uppgift ligger då inte i att göra musikvetenskapen känd, utan att bedriva god forskning så att framtida musikvetare är rustade för en tid då musikvetenskapen kanske röner ett sådant intresse. Om samtidens intresse skulle väckas, varför skulle intresset då riktas mot vår tids musikvetenskap? "God humaniora åldras inte", brukar man säga vid ett av de högst aktade Centraleuropeiska universiteten. Finns det vid de svenska universiteten omvänt en evolutionär uppfattning där vår tids forskning förutsätts äga både relevans och kvalitet endast på rent kronologisk grundval?

---

Fotnoter

©Mattias Lundberg, 2006

STM-Online vol. 9 (2006)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_9

Webmaster: webmaster@musikforskning.se

ISSN: 1403-5715