Inlagt av jacoder57
Andersson, Bengt (red.): Oss tonsättare emellan: Brevväxling 1913-1929 mellan Knut Håkanson och Josef Eriksson. Göteborg: Altfiol i väst, 2015. 348 s., CD. ISBN 978-91-63792-56-4
I Svensk tidskrift för musikforskning 2012 recenserade jag Bengt Anderssons utgåva av Knut Håkansons artiklar och recensioner i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1928-29, och nu har denne entusiastiske förkämpe för Håkansons musik sammanställt en bok med utdrag ur densammes brevväxling med Uppsalatonsättaren Josef Eriksson, uppskattad särskilt för sin fina och personliga romansproduktion. Det är en närmast unik brevskörd, inte bara genom sin kvantitet utan framför allt genom den inblick den ger i två tonsättartemperaments både konstnärliga och personliga värld. Brevsamlingen finns i Uppsala universitetsbibliotek, dit Eriksson skänkt den, och Andersson har haft sammanlagt 850 brev att välja bland, 545 från Håkanson och 305 från Eriksson.
De båda tonsättarna hör i dag tyvärr inte till våra mer kända och ofta framförda, och i min förra anmälan gjorde jag därför en kort presentation av Håkanson. Om Josef Eriksson (1872-1957) kan nu sägas att han kom från ett lärarhem i Söderfors men relativt sent kunde flytta hemifrån och börja ägna sig åt musik. I Uppsala tog han organist- och kyrkosångarexamen 1900 resp. 1901 och därefter musiklärarexamen vid konservatoriet 1906. Samtidigt studerade han komposition privat för Ruben Liljefors och Henning Mankell och piano för Lennart Lundberg. Eriksson stannade sedan i Uppsala, där han verkade som musiklärare vid folk- och småskollärarseminarierna, musikanmälare i tidningen Upsala och i olika omgångar som organist. Han levde av allt att döma i små och ofta betryckta omständigheter, och ett genomgående tema i hans brev är svårigheterna att få kompositionerna förlagda och få förläggarna att betala; han tvangs ofta att själv stå för sina utgåvor. Detta gäller ibland också Håkanson, men han som var fabrikörsson med sitt på det torra kunde till en början hjälpa Josef Eriksson ekonomiskt, och när denne gick miste om ett tonsättarstipendium 1914 ordnade Håkanson tillsammans med en god vän ett årligt ”anti-akademiskt” stipendium till honom. När de svåra åren efter första världskriget tunnade ut den Håkansonska förmögenheten, blev dock läget även för honom allt svårare. För att dryga ut inkomsterna gjorde de båda på var sitt håll tappra försök att anordna konserter, i första hand turnéer med sångare, men oftast gav sådana initiativ inget netto. Varje framförande av de egna styckena noteras annars med påtaglig tillfredsställelse, och när John Forsell sätter upp ett par av Erikssons sånger på sina program, blir det en stor händelse. När Håkanson under 1920-talet blir dirigent för Borås orkesterförening, löser det åtminstone en del av hans pengabekymmer, och här kan han också lansera vännens stycken. Överhuvud propagerar de ivrigt på var sitt håll för den andres verk, och exempelvis kan Håkanson under sin recensenttid i GHT få in en sång av Eriksson i tidningens påsknummer 1928.
Brevväxlingen inleddes av Håkanson som sände ett tack för noter han fått från Eriksson genom en god vän. Då, 1913, var Håkanson 26 år gammal och avslutade just sina studier vid Uppsala universitet och tog även han lektioner hos Ruben Liljefors. Åldersskillnaden på 15 år spelar en viss roll i de första breven, men snart blir de båda allt förtroligare och alltmer förbehållslösa och utbyter tankar om det mesta från högtflygande konstnärliga frågor till de mest triviala vardagligheter. De börjar också regelbundet sända varandra sina nya kompositioner för påseende och kritik, och de tar oftast varandras synpunkter ad notam. När det gäller instrumentala verk tycker sig Eriksson ibland ha hantverkstekniska problem, och han skickar bland annat flera versioner av sin stora pianosonat i G-dur för bedömning. När han arbetar med sin stråksvit Bukolika, får Håkanson länge efterlysa en finalsats som aldrig kommer, och till slut bestämmer sig Eriksson för att låta den marschartade inledningssatsen tjänstgöra också som final, en i och för sig inte helt tokig idé. Håkanson som behärskar instrumentation betydligt bättre än Eriksson hjälper dessutom denne när sånger eller andra verk behöver orkesterdräkt.
Bengt Andersson kan sannerligen inte ha haft lätt att välja i den omfångsrika brevhögen. Han drar sig inte för att exponera både jordnära ting och mycket personliga utsagor, men det är tydligt att han har fäst sig särskilt vid brev som direkt handlar om de bådas egen musik. Han har därmed kunnat ge en viss bakgrund till många enskilda stycken och deras inspirationskällor. Åtskilligt sägs också om deras musikaliska smak, särskilt när andra tonsättares nyheter kommer på tal, och i allmänhet tycks de vara ganska eniga om vilken musik som – för dem – är viktig och betydande. Josef Eriksson berättar dessutom om sin närvaro, när tonsättarföreningen bildas 1918 och gör en snabbkarakteristik av kollegerna. Om P.-B. tycker de båda inte, och Håkanson är rädd för repressalier, när han i en artikel i den danska musiktidskriften Musik 1920 om Erikssons Karlfeldt-sånger skrivit: ”hvilken välgörande kontrast till Peterson-Bergers ”folkliga” varietékostymering af samme diktargestalt!”. Men när P.-B. ger konsert i Uppsala och Josef Eriksson med fru blir bjudna på den efterföljande supén, blir denne förvånad över hur ”intressant, slagfärdig, fint bildad och oerhört beläst” det giftiga DN-märket är: ”P.-B. är en fullkomligt olika typ mot t.ex. Stenhammar. Stenhammar verkar ju i högsta grad tillgjord, överlägsen, talar som ett orakel o.s.v. P.-B. är som en vanlig människa, utan några upphöjda eller tillgjorda later.”
Det är ändå uppenbart att Andersson haft sitt Håkanson-intresse som utgångspunkt, ty citaten ur hans brev är påtagligt fylligare än ur Erikssons och det beror inte bara på att många av den sistnämndes förkommit. Bilden av Håkanson får successivt en allt tydligare skärpa, och man får flera nycklar till hans stilförändring från efterromantik till ny saklighet i den folkmusikpräglade och kontrapunktiskt inriktade produktionen från 1920-talet. Den ibland alltför lojalt vänliga tonen växer till dramatik, när han sedan berättar om sina olycksöden, förlusten av den gracilt vackra hustrun Omon till den plötsliga rivalen Ture Rangström och njurlidandet som till slut inte går att hejda; ett par av de gripande breven från de sista dagarna på sjukhuset publicerade Eriksson i sin minnesartikel över vännen i Folke Törnbloms antologi Musikmänniskor 1943. Kontrasten är minst sagt stor mellan Håkansons tidigare uppskattande ord om kollegan Rangström, vars enda egentliga svaghet är att han alltid vill sitta uppe så länge på kvällarna, och ilskan över hans och hustruns svek.
Utgivaren har onekligen haft en grannlaga uppgift, som han i det stora hela skött med heder – det är en positiv värdering om jag upprepar min synpunkt från förra boken att hans kommentarer gärna hade fått vara ännu fylligare än de är. Men det måste anmärkas att Andersson inte uppmärksammat att brevväxlingen tidigare använts av Ola Nordenfors i hans avhandling Känslans kontrapunkt 1992, där han också ger ett inträngande porträtt av romanstonsättaren Eriksson och belyser den romansdebatt som denne 1921 deltog i; Andersson har endast stannat för Håkansons reaktioner på Erikssons inlägg. Nordenfors bok finns inte med i den korta litteraturförteckningen och inte heller Erikssons nämnda minnesartikel om Håkanson eller William Seymers (med många motsvarande brevutdrag) i samma antologi. Smått förvånande är förresten att Andersson ibland inte har valt de citat som där förekommer hos Eriksson, då de ju är prov på vad denne uppfattat som viktigt i kollegans brev. Genom sina urvalskriterier har Andersson fäst sig vid andra uppgifter än de Nordenfors tagit fasta på, och detta har medfört att läsaren i ett par fall kan få en fullständigare bild av originaltexterna genom att kombinera Anderssons och Nordenfors citat!
Utgåvan hade nog också vunnit på att några av vännernas artiklar hade fått vara med, särskilt den nämnda Håkanson-texten i danska Musik men också hans två senare Josef Eriksson-artiklar i Ares och Vår Sång och även Erikssons 50-årshyllning till Ruben Liljefors i Musikern 1921, den som börjar: ”Finns det något jäkligare än att vara född till tonsättare i Sverige?”. Men åtminstone Håkanson-artiklarna har måhända Bengt Andersson sparat till en kommande bok?
Den CD som medföljer boken och även finns separat utgiven ger en välkommen och sympatisk presentation av de två vännernas musik från de brevaktuella åren, och där samsas sånger av de båda, stråkkvartettstyckena Bukolika och Ad tenebras av Josef Eriksson samt Elegi och Romans i folkton för violin och piano av Knut Håkanson. Medverkande är barytonsångaren Gabriel Suovanen, pianisten Solveig Wikman, den göteborgska Klarakvartetten och Göteborgsoperans konsertmästare Dieter Schöning.