Inlagt av jacoder57
Jan Ling (1934-2013) in memoriam
Den senaste av de tre stora i svensk musikforskning – Jan Ling – avled i oktober 2013 vid 79 års ålder. Till de två tidigare räknar jag Carl-Allan Moberg, Jans lärare och ständige idol samt Ingemar Bengtsson. Jan var liksom sina två föregångare en ämnesförnyare och genuin inspiratör för många efterföljare. Vi är många studenter och forskare som startat våra karriärer vid Jans seminarier vid institutionen i Göteborg, där han var lektor från 1971 och professor 1977-1992. Därefter var han rektor för Göteborgs universitet fram till 1997.
Jan Ling började sin bana med pianostudier för Greta Eriksson vid Kungl. musikhögskolan 1955-58 och hans intresse för pianot och pianomusiken följde honom genom hela livet. En av hans sista böcker, från 2011, handlade om pianisten och kompositören Frans Liszts roll i det europeiska musiklivet.
Redan 1964 kom hans första bok Svensk folkmusik, ett ämne som många i första hand förknippar med Jans engagerade verksamhet och kritiska publikationer. Jans relation till folkmusiken speglade hans vanligtvis dualistiska förhållningssätt till sina forskningsobjekt. Han gjorde intervjuer med spelmän som vi fortfarande kan hitta i SVT:s öppna arkiv. Han hade en närhet till människorna och jag fick själv uppleva hans burleska sätt att introducera oss studenter i folkmusikens miljöer. I avhandlingen om nyckelharpan från 1967 förenade han olika discipliner till ett monumentalverk. Den påkostade bok som trycktes blev en bibel för många nyfrälsta entusiaster som började bygga egna instrument.
I bl.a. Folkmusikboken (1980) granskade Ling föreställningar om folkmusik sedan 1200-talet. Speciellt kritisk var han mot den konservativa och sverigetrogna ideologi som präglade 1800- och början av 1900-talen; en riktning som var motståndare till industrialismens masskultur och folkrörelsernas musik. Jan hade ju också ett hjärta i arbetarnas och arbetarrörelsens kultur. Trots kritiken av bl.a. Ungdomsringen blev Jan dyrkad av den breda folkmusikrörelse, som växte fram mot slutet av 1900-talet. Han hyllade dock denna modernare rörelse eftersom den byggde mer på dokumentation och förnyelse än på nationalism.
Vetenskaplig förnyelse skapade Jan genom att föra in musiksociologiska synsätt och att samtidigt bygga samarbeten med olika musikmiljöer i en rad forskningsprojekt. Göteborg, Halmstad, Stenungssund och framför allt Skaraborg blev föremål för ivriga studenters undersökningar. På västkusten växte därigenom den s.k. göteborgsskolan fram med en bred förankring i olika musikgenrer och lokala utövare. Forskning ägnades åt all den musik som fanns i människors vardag. Det handlade inte bara om sociologiska data, i stället dominerade fältstudier med antropologisk metod. Raden av uppsatser och avhandlingar kom att handla om t.ex. gatumusikanter, frikyrkomiljöer, kommunala musikskolor, borgerliga salonger och schlagermusik. Detta innebar en brytning med den historiskt och verkanalytiskt inriktade traditionella musikforskningen.
Jan Ling etablerade en öppen och fruktbar arbetsmiljö vid institutionen i Göteborg. Utbyte och samarbete mellan kollegor och det omgivande samhället var självklara vapen mot en protektionistisk kammarforskning. Inom ramen för Jans generösa handledning kunde väldigt olika forskartyper frodas. Jans framgångar kan också tillskrivas hans förmåga att samarbeta med sina fiender.
Jan Ling var förankrad i europeisk och rysk teoribildning inom musiksociologi: Boris Asafiev, Hans Eisler, Kurt Blaukopf, Doris och Erich Stockmann, Ernst Emsheimer och Tibor Kneif. Till detta kommer samarbetet med flera nordiska kollegor. Däremot var han kritisk mot Theodor W Adorno men vi studenter uppmanades att kritiskt granska hans och andras klassiska texter. Jan Ling själv byggde inga teoretiska monument; i stället hade han en pragmatisk syn på forskningens kedja av hypoteser och evidens. I sin undervisning och i sina texter gav han aldrig mer än allmänna beskrivningar av relationen mellan musik och samhälle. Ändå var hans slutsatser härledda från musikens förankring i den materiella basen. Vid musikhögskolorna i Sverige infördes ämnet ”musik och samhälle” som en konsekvens av Jans förnyade perspektiv.
Efter en intensiv period med arbete i en sociologisk inriktning betonade Jan Ling alltmer betydelsen av historia. Två stora volymer om Europas musikhistoria, som kom ut 1983 och 1989, speglar hans samhällssyn. Jan inleder med tydliga beskrivningar av samhällsklassernas villkor och har detta som utgångspunkt för sitt sätt att nalkas ämnet. I följe av hans intresse för instrument hittar man fylliga framställningar av musikens praktik, och inte minst är den första boken rik på musikexempel som gjorts spelbara genom noggranna instruktioner. Jan Ling gjorde senare flera resor i Europa för att fördjupa kontakten med den borgerliga musiken, bl.a. genom att följa i fotspåren efter pionjären Charles Burney, som på 1700-talet skrev en tidig musikhistoria om Europa. 2004 kom Jans bok som fyller ut Burneys krönika med detaljrika ögonblicksbilder från den tid då musik som lyssnandets konst formuleras i ett europeiskt projekt.
Jan Ling arbetade med pedagogik i olika former. Via Utbildningsradion publicerade han nya material, vid SÄMUS (Särskild Ämnesutbildning i Musik) i Göteborg utvecklade han nya idéer för en reformerad musiklärarutbildning utifrån konceptet Musik, Människa och Samhälle. Vid Musikvetenskapliga institutionen inrättade han den konstnärligt kreativa forskarutbildningen, som var startskottet för den akademiska konstnärliga forskningen i Sverige. Han var samtidigt en aktiv skribent i 70-talets debattböcker och fullgjorde alltså ambitiöst universitetets tredje uppgift.
Som pensionär fortsatte Jan regelbundet tillsammans med sin vän och kollega Sven-Eric Liedman ge föreläsningar. Jan hade en förmåga att efter en snabb blick på publiken improvisera fram det föredrag som stämde bäst i stunden. I fördjupad form blev materialet underlag för hans sista böcker, bl.a. Musiken som tidsspegel: tolv essäer om musiken kring sekelskiftet 1900(2013).
Lings betydande nyskapande av svensk musikforskning har varit avgörande för ämnet i Sverige och Norden. Jag kan konstatera att vi kanske saknar direkta musiksociologiska efterföljare i dag. Ämnet har i gengäld breddats och Jan har otvetydigt inspirerat många att studera samtidens musikliv med de metoder och perspektiv som göteborgsskolan etablerade.
Folkmusikforskare, pianist eller musiksociolog? Jans verksamhet och skrivande var präglat av olika roller och motsägelsefulla attityder. Hans ambivalenta syn på folkmusiken följde honom genom alla år. Den musikaliska starten på pianopallen dök ständigt upp i form av önskan att få spela mer. Mot slutet av sin forskningsbana var inte ”klassmusiken” längre det stora forskningsobjektet. I stället inriktade han sig på att lyfta fram konstmusiken från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Liszts och Chopins dueller i Paris salonger hamnade i fokus. Han var på väg att skriva om Sjostakovitj och jag undrar om han inte då behövt koppla tillbaka till sin tidiga samhällsanalys.
Stig-Magnus Thorsén
Gunnar Larsson (1926-2014) in memoriam
Den 6 januari 2014 avled förre musikmuseichefen Gunnar Larsson, Stockholm, i en ålder av 88 år.
Gunnar Larsson föddes den 8 september 1926 i Stockholm och var en framstående forskare och administratör. Han studerade för professor Carl-Allan Moberg vid Uppsala universitet och avlade filosofie licentiatexamen 1961 med avhandlingen Studier i Rigas musikhistoria under polska tiden (1582-1621). Baltisk musikhistoria förblev fortsatt ett intresse, som bl.a. manifesterade sig i en artikel om Eduard Tubins pianosonat i akademiens utgåva av dennes pianomusik (1986). Larsson forskade även om svensk musik, särskilt från 1500- och 1600-talen, redovisat i en rad uppsatser.
Bland Gunnar Larssons många uppdrag kan nämnas sekretare i föreningen Fylkingen för ny musik 1953-58, musikkonsulent inom ABF 1958-63, lärare vid institutionen för musikvetemskap vid Uppsala universitet 1963-66 och på Birkagårdens folkhögskola 1960-65. Han utnämndes till ständig sekreterare vid Kungl. Musikaliska akademien 1964. Under Larssons tid som chef för Musikmuseet 1973-81 skedde flytten till gamla Kronobageriet. Han kom åter till akademien som firskningssekretare 1982-1990. Han hade ledande funktioner i bl.a. Comité International des musées et collections d'instruments de musique från 1974, som vice ordförande i Baltiska institutets styrelse från 1974, som styrelseledamot i Nordiska samfundet för campanologi, som ledamot av Stockholms kulturnämnd, styrelsemedlem i Stockholms kommunala musikskolor och i Stockholms konserthusstiftelse.
Jag har haft glädjen att samverka med Gunnar Larsson i en lång rad år och i flera sammanhang, främst vid Kungl. musikaliska akademien. En varm vänskap innebar att vi efter vår pensionering träffades flitigt. I mina små fickdagböcker från åren 1997 till 2012 noteras omkring 150 möten med Gunnar Larsson, vid olika tillfällen och på olika platser.
Gunnar Larsson var en storslagen musikforskare och en sant levande människa.
Hans Åstrand, professor
Anna Lena Holm (1941-2014) in memoriam
Kungliga musikaliska akademiens och Statens musiksamlingars raritetsbibliotekarie Anna Lena Holm gick ur tiden 14 januari 2014.
Holm var född i Gävle, men familjen flyttade under hennes barndom till Stockholm. Redan som elev vid Adolf Fredriks skolas körklasser grundlades ett intensivt och outsläckligt musikintresse, vilket ledde till att hon efter studentexamen sökte sig till Uppsala universitet för studier i humaniora, med musikvetenskap under professor Ingmar Bengtssons ledning som huvudämne.
Efter sin fil. kand-examen engagerades Anna Lena som assistent inom den svenska sektionen av projektet Répertoire international des sources musicales (RISM) – ett mycket omfattande internationellt forsknings- och katalogiseringsprojekt, vilket syftar till identifiering, katalogisering och vetenskaplig beskrivning av musikkällor i tryck och handskrift före c.1800. Projektet har kallats ett av de största sammanhängande humanistiska forskningsprojekten någonsin. Bland initiativtagarna fanns den framstående svenska musikbibliografen docent Cari Johanson, som även blev Anna Lenas mentor på området. Den svenska sektionens del av arbetet var förlagd till Musikaliska akademiens bibliotek (numera en del av Statens musikverk), vilket också kom att förbli Anna Lenas arbetsplats fram till pensionen: först inom det av Knut och Alice Wallenbergs fond finansierade RISM-projektet, sedan som Cari Johansons efterträdare som Förste bibliotekarie på handskrifts- och raritetsavdelningen. Hon anlitades därtill ofta av olika arkiv, bibliotek och muséer i landet för att bedöma, leda och själv utföra katalogiseringen av deras samlingar.
De musikskatter som Anna Lena under fyrtio års tid (fram till pension 2007) kom att förvalta, vårda och utforska hör till de större samlingarna av äldre musik i norra Europa och världen över huvud taget. De innehåller bl.a. autografer från många av de största tonsättarna, specialsamlingar från 1700-talets holländska musiktryck samt huvudparten av de bevarade musikalier från vilka den svenska musikhistorien kan tecknas, från medeltiden till vår egen tid. Anna Lenas breda kunskaper på alla berörda musikhistoriska områden, hennes kännedom om varje vrå av samlingarna och av för övriga forskare okända aspekter på individuella källors tillkomsthistoria, var till lika stora delar ett resultat av hennes skarpsinne som av hennes flit och nyfikenhet under den vetenskapliga bearbetningen av samlingarna. Därtill kom hennes receptivitet för traderad kunskap – kunskaper och erfarenheter som inte kan inhämtas från publicerad forskning eller uppnås genom egna analyser av materialet, utan som man fick lära sig av Anna Lena personligen. Det torde inte ha publicerats många avhandlingar eller böcker rörande svensk musikhistoria som inte i förordet tackar för Anna Lenas generösa understöd i källfrågor.
En central del av Anna Lenas verksamhet var under många år genomgången av Johan Helmich Romans musik. Av ”den svenska musikens fader” fanns då – och finns fortfarande – ytterst få verk tillgängliga i notutgåvor. Med sin viktiga avhandling hade Ingmar Bengtsson genomgripande klarlagt Romans instrumentala produktion. Hans planer var att efter pensioneringen publicera ett motsvarande verk om Romans vokalmusik, något som han dessvärre inte hann med före sin alltför tidiga bortgång. För slutförandet av arbetet med den volymen var Anna Lena självskriven. Från början var utgåvan tänkt mera som en renskrift av Bengtssons manusutkast. Men Anna Lena gjorde själv en minutiös genomgång av hela källmaterialet och den tungt vägande volymen är i allt väsentligt hennes verk.
Så kom Anna Lena att ägna all sin verksamma tid åt vårt musikarv – att lyfta fram och tillgängliggöra den musikens rikedom, som legat svåråtkomlig och ofta okänd i skilda arkiv och samlingar. Man skulle önska att hon fått uppleva det projekt som Kungl. musikaliska akademien nu driver: ”Levande musikarv”. Det var ju dit hon så helhjärtat och verkningsfullt strävade – att göra det möjligt att åter låta källorna klinga.
Veslemöy Heintz, Anna Ivarsdotter och Mattias Lundberg