Inlagt av jacoder57
Johansson, Linus: Taking it as a Man?: Music, Youth, and Gender, Outside and Within Mainstream Media Cultures. Diss., inst. för musikvetenskap, Uppsala universitet, 2015. 348 s., notex.
Under 2000-talet har musikartister i ökande omfattning börjat använda sig av digitala medier för att sprida och marknadsföra sin musik, samt för att upprätta kontakt med sina fans. Internet är det centrala mediet för spridning och marknadsföring av musik idag, även om musikbruk också involverar andra medier, i till exempel konserter och andra liveupplevelser, eller hemmalyssnande i ljudanläggningar. Internets betydelse är också giltigt över genregränser, både för mainstream, klassisk musik och för avantgardet. I Linus Johanssons avhandling som lades fram mars 2015 undersöks artisten Le Bombe och rockgruppen Sahara Hotnights utifrån deras musik och dess spridning online, främst på hemsidor. Det är två ganska olika musikprojekt som författaren gett sig på att analysera i två fallstudier, men de har också gemensamma nämnare: båda materialen öppnar för analyser av genus, medier och ideologi. Medan Sahara Hotnights var kända för en stor publik vid millennieskiftet är Le Bombe ett mer okänt artistskap. Varken Le Bombe eller Sahara Hotnights är verksamma som artister idag vilket ger fördelen att författaren kan titta tillbaka på hela deras karriärer och se förändringar, utveckling likväl som mönster och konstanter.
Det är ett stort empiriskt och teoretiskt arbete som avhandlingen grundas på, ett arbete som sträckt sig över en längre tid, har en teoretisk spännvidd, ett stort material och som använder sig av flera metoder. I sin forskning analyserar Johansson tematiker som medier/teknik, genus/maskulinitet och ideologi/diskurs utifrån de två aktuella fallstudierna. Delvis beror nog omfattningen av arbetet på att avhandlingsarbetet också har pågått under en lång tid, en del av materialet är från 2001, men mångfalden av teoretiska perspektiv, forskningsfält och begrepp kan också tänkas vara en konsekvens av ämnet: det finns många perspektiv som kan användas för att belysa frågor om musik på internet, medier, genus och teknik. Författaren har valt att ta med så många teorier och resonemang han får plats med och avhandlingen präglas av eklektiska och originella förhållningssätt till samtida humanistisk forskning och teori.
Ett av avhandlingens mer konkreta bidrag till musikforskningen är en insiktsfull diskussion om begreppet mainstream utifrån tidigare forskning. Författaren definierar mainstream i musik som lättillgängligt, återkommande i offentligheten och bärare av konsensusinriktade budskap efter en diskussion om hur begreppet ofta töms på mening. Han menar även att mainstream-kultur är sådan kultur som är ständigt närvarande i samtidens medier och som präglas av intertextualitet. I förhållande till Sahara Hotnights framgångar blir begreppet särskilt intressant, som unga kvinnor och rockmusiker med rykte om sig att vara ett utmärkt liveband var de en mainstreamens paradox. En framgångsrik sådan, kanske just därför att deras artistskap och musik re-positionerade samtida rockmusik under en tidsperiod där kommodifiering av feministiska budskap var vanlig. Mainstream är med andra ord också potentiellt musik som utmanar konsensus lagom mycket, både politiskt och estetiskt. Le Bombes artistskap analyseras istället som ett uttryck för avantgarde och motstånd mot konsensus. Fallstudierna i avhandlingen är ett välkommet bidrag till samtida svensk musikforskning där artistskap idag sällan analyseras så här noga. Linus Johansson genomför både välgrundade musikanalyser och förmår kombinera dessa med diskussioner om låttexter, mediering via hemsidor samt genom att kontextualisera sina analyser.
Taking it as a man? är en avhandling med ett antal ambitioner. Många teoretiska fält diskuteras, många syften och frågor ställs upp och samtidigt som framställningen och mångfalden gör arbetet originellt ligger också avhandlingens svaghet i spretigheten och förmedlingen av mångfalden. De teoretiska diskussionerna håller ibland inte ihop och strukturen på texten är framtung och svårgenomtränglig. Till exempel utger sig författaren för att täcka in (bland annat) marxistisk ideologiteori, feministisk teori, forskning om teknik och medier, hermeneutik, diskursteori och hegemoni, ungdomsforskning, samt maskulinitetsforskning. Det är svårt att ge en rättvisande bild av så olika och omfattande forskningsfält i en och samma avhandling, att kombinera dem på ett produktivt sätt och dessutom lyckas få användning för dem alla i själva analyserna. Det lyckas heller inte författaren med. Arbetets vetenskapliga stringens skulle tjänat på ett tydligare ställningstagande: för vissa teoretiska perspektiv framför andra, för ett tydligt syfte och sammanhängande presentation av arbetets slutsatser. Men säkert skulle då en del av charmen och originaliteten i avhandlingen ha gått förlorad.