Recension
Claus Steffen Mahnkopf, Frank Cox, and Wolfgang Schurig (eds.): Polyphony & Complexity, Hofheim: Wolke Verlag, 2002
Erik Olsson
Erfarenheterna från efterkrigstidens serialism har faktiskt inte helt ersatts eller förträngts av ett amorft transkulturellt monster, för vilket den s.k. New York-skolan utgör primär referenspunkt till den traditionella konstmusiken. Den intellektuella kompositionsmetodik för vilken Darmstadt utgjorde något slags fixstjärna har i det dolda fortsatt att fungera som ett vitalt element för de mycket individuella kompositoriska projekt som man nu emellanåt sammanfattar som "den andra moderniteten" och liknande. Denna "zweite Moderne" manifesteras i föreliggande antologi som en generation komponister huvudsakligen födda på 60-talet och senare. Ett flertal har studerat för namn som Ferneyhough och Lachenmann, vilket pekar hän mot en karakteristiskt hög teorimedvetenhetsnivå i vilken inte bara Adorno utan även Deleuze utgör någon form av ramverk. En gemensam referenspunkt för den här gruppen av komponister är alltså den musikaliska tendens som runt 1986 fick beteckningen "new complexity" och den här antologin kan betraktas som en belysning av hur arvet från denna idag förvaltas. Den här typen av dekonstruerad modernism har främst varit känd i Sverige genom nämnde Ferneyhoughs föreläsningar på 80-talet och den tidige Lützow-Holm, men element finns sedan hos Christer Lindwall och i dag kanske framför allt i Fredrik Eds musik.
Det är, som de teoretiska influenserna röjer, fråga om en extremt utforskande musik som kämpar mot varje normalisering och nivellering och begreppssubsumering. Härmed menas kanske mest att den undflyr även musikaliskt avancerade analyser för att få näring i teori. Det är Lachenmanns akustiska musique concrete driven in absurdum. En genuint barock musik, överlastad och samtidigt nyanserad och spröd, dialektiska omslag sida vid sida med rent pragmatiskt alstrade energiflöden utan riktning…
Boken har två delar, teori och komposition. Teoridelen utgör ungefär en tredjedel av boken och innehåller bl.a. tre texter av den mycket produktive kompositören/teoretikern Claus-Steffen Mahnkopf och en kort reminiscens om den nya komplexitetens uppkomst av musikvetaren Richard Toop (för övrigt den ende icke-kompositören bland skribenterna). Mahnkopfs texter visar i sina imponerande begreppsutredande ansatser på neokomplexitetens och neomodernismens janusansikte med ett språk som utgör en pendang till den musik det beskriver; passager av intrikat genomtänkthet och lyhördhet som med en stor mängd neologismer ringar in utvidgningen av antologins två huvudbegrepp bryts emellanåt av ett förvånande simpelt insisterande på utvecklingstankens primat. Inte desto mindre är det Mahnkopf och Frank Cox som bidrar med de för mig rikaste och mest spännande texterna.
Toop får i teoridelens avslutning med en viktig fråga när han problematiserar konserthusens lättlyssnadhetsideal och dess enorma effekt på traditionell kanons skenbara kvalitetsförankring: om detta ideal gick att sätta inom parentes skulle mycket väl historiskt komplexa kompositörer som Josquin och Ockeghem kunna framstå som den västerländska musikens höjdpunkter vid sidan om Bach och Beethoven.
I den stora analysdelen ges flera unga komponister utrymme att presentera sig själva med analyser och kommentarer av främst egna verk. Det är få texter som har samma uttalade programkaraktär som Mahnkopfs, vilket kanske också är ett tecken på att det är individer mer än en enhetlig skola som här kommer till tals. I de fall där analyserna primärt beskriver kompositionens huvuddrag eller uppkomst mer än diskuterar den komplexa/polyfona musikens speciella problematik kan det utan vare sig partitur eller fonogram emellanåt uppstå en påtaglig känsla av monotoni. Inte desto mindre är det allmänna intrycket att det i den här formen av intellektualiserad experimentlust finns ett för musiklivet vitaliserande nytänkande som, även om man tror på dess status som avant-garde eller inte, förtjänar uppmärksamhet.