Recension
Dorschel, Andreas (red): Gemurmel unterhalb des Rauschens: Theodor W. Adorno und Richard Strauss (Wien, Universal Edition 2004)
Erik Olsson
Om Adorno ofta får tjänstgöra som sinnebilden för teoretikern som med hjälp av negativt definierade begrepp målar en förmörkad bild av en kallnad värld genomsyrad av varurelationer kan man lugnt säga att Richard Strauss i sammanhanget får stå för något av det motsatta - en pragmatiker som struntade i substansmetafysiskt tal om "det musikaliska materialets immanenta rörelselagar" och återanvände ett för Adorno och samtidens avantgarde regressivt och uttömt musikaliskt material, verkade i nazityskland och uppenbarligen höll fast vid det konstens "promesse de bonheur" som Adorno dialektiskt vände på och förklarade vara hopplöst falskt. Eller? Givetvis är de grundläggande dragen i detta spänningsfulla förhållande givna på förhand (Adorno ägnade återkommande Strauss en kritisk behandling, Strauss ansåg Schönberg skriva "strunt"), men om man får tro Adornos egna förfaringssätt så är det på den minsta formella nivån vi måste lägga oss för att ha en chans att komma nära problemet. Med positivistiskt formulerade begreppsliga storsläggor är vi chanslösa.
Den här antologin ingår i en serie kallad Studien zur Wertungsforschung, som ges ut av värdeforskningsinstitutet i Graz. Redaktören Andreas Dorschel är sedan 2002 professor vid detta institut och hans bibliografi omfattar arbeten på framför allt etikens, värdeteorins och musikfilosofins områden. Över huvud är medarbetarna i den här volymen inte enbart specialiserade musikvetare eller estetiker, utan verksamma i ett flertal närliggande ämnen.
Av Adornos mycket omfångsrika produktion ägnades Strauss odelad uppmärksamhet i endast två essäer, skrivna till 60- respektive den postuma 100-årsdagen. Det är i princip dessa som antologins medarbetare utgår ifrån, även om Strauss tas upp mer flyktigt i ett flertal andra texter. Den återkommande grundkritiken av Strauss är att han inte lodar tillräckligt djup som konstnär. Istället för att penetrera modernitetens i vardaglig mening negativa erfarenheter eller livets djupare dimensioner är hans konst ett exempel på "der schöne Schein", musiken är överdragen av ett glänsande, närmast vällustigt klanghölje som, vilket är viktigt utifrån Adornos historiemetafysiska premisser, döljer den riktiga autentiska världen och den sanna konsten. Den här tanken är alltså en mycket nyanserad funktion av det kulturindustrins massbedrägeri som behandlas mer direkt i t.ex. Dialektik der Aufklärung. Ett mycket karakteristiskt citat lyder "det osanna hos Richard Strauss är sanningen om vår epok".
Vi kan säga att Adornos estetiska kritik av Strauss har två dimensioner; dels en teknisk som i viss mån kan frikopplas från hans extramusikaliska analys och dels en metafysisk som är mer spekulativ och förutsätter att man accepterar att musikaliskt material är sedimenterad Geist, dvs. har en kulturell och samhällelig laddning som ställer "objektiva" fordringar på kompositör och lyssnare.
1. Teknik och formbehandling. Det är i konstverkens struktur, på det formella planet, som deras metafysiska, sociokulturella natur visar sig. Inte i att kompositören bekänner sig till en viss ståndpunkt eller att verket utges för att vara något specifikt. I Ästhetische Theorie heter det "Vieles spricht dafür, daß in den Kunstwerken das metaphysisch Unwahre sich indiziert als technisch Mißratenes".
Liksom sin lärare Alban Berg var Adorno till en början imponerad av Strauss' teknik, men kom ganska snart att ifrågasätta hur utvecklad den egentligen var. Även Schönberg, Adornos musikestetiska fixstjärna framför andra, sade sig också "gudskelov" ha glömt det han lärt sig genom Strauss. Förvisso medger Adorno att flera Straussverk är mästerligt instrumenterade, men detta spär samtidigt bara på omdömet om hans musik som ett slags bländverk, där en "musikalisk organisation åtföljs av en kompositorisk desorganisation". Formell koherens offras för en vacker yta. Exempelvis visar Walter Werbecks bidrag bl.a. att att Strauss inte förmådde genomföra egentlig tematisk utveckling i långsamma tempi (cf t.ex. Mahler), utan att höja det.
I sina operor är Strauss alltför programmatiskt bunden till sin text och därmed blir den musikaliska formen lidande; påklistrad och oorganisk. Rebekka Fritz försvarar här Strauss och menar att Adorno applicerar absolutmusikaliska kriterier på en ickeabsolut musik och missar en del mer djupliggande storformer, även om hennes analys av stråksextetten i Capriccio känns som ett något ansträngt försök att pressa in verket i en sonatform. andra sidan beror det förstås på hur man använder formbegreppet. Form är, som David Lewin skriver, inte "en form". Utifrån kanoniserade ideal så är det klart att Strauss ofta brister, men det yttersta kriteriet torde vara om formen blir meningsfull eller inte. Här har, säg Allen Fortes Sacre-analys kunnat visa på strukturer som Adornos till del hypostaserade formideal missar, men i fallet Strauss är jag även efter att ha läst argument i den här antologin imponerad av träffsäkerheten i Adornos analys. Detta är inte helt överraskande, eftersom Strauss - till skillnad från Stravinsky - tillhörde Adornos musikaliska hemvist, traditionsmässigt.
2. Musikens metafysiska laddning. Om de nära besläktade frågorna om teknik och form är jämförelsevis konkreta att diskutera så är tal om att det finns en hegelsk geist sedimenterad i musikaliskt material vid en viss historisk tidpunkt som därmed visar om musiken är sann eller inte alltmer svår att acceptera i en deavantgardiserad värld. Det känns också som ett tydligt tecken i tiden att de flesta bidrag här fokuserar mer på aspekter av den tekniska kritiken än på den metafysiska. Susanne Kogler påpekar t.ex. att i samband med den entydiga modernismens bortfall har historien ändrats. Man betraktar inte längre Elektra som Strauss mest radikala verk utan snarare den tidigare som närmast reaktionär betraktade Rosenkavaljeren. I inledningen anser Dorschel dessutom att Adornos egen musik har något nostalgiskt över sig, och därför alltså inte lever upp till kravet på att vara mer eller mindre radikalt samtida.[1] En åsikt som även Dieter Schnebel fört fram för övrigt.
God konst för Adorno ska också förhålla sig antitetiskt till samhället - åtminstone till ett ickeutopiskt kapitalistiskt sådant. I sitt eget intressanta bidrag ställer Dorschel frågan vad som är dåligt med njutning ur moraliskt och estetiskt hänseende. För Adorno står njutningen i motsats till transcendensen och i sin Mahlerbok använder han Strauss' musik som en motsats till Mahlers. Till skillnad mot Mahler, vars musik vi alltså sett även tekniskt stod över Strauss', avnjuts Strauss musik passivt, lyssnaren förenar social status och bildning med en för Adorno primitiv hedonism. Här menar Dorschel dels att man med Nietzsche kan ifrågasätta transcendensens ständiga sökande efter ett bortom och dels använder han en analys som stilistiskt ligger mycket nära Adornos för att bestrida att Strauss' musik manar till passivitet. I det senare är han som framgångsrikast. Genom att visa att det med en motsvarande social analys av musiken, dvs att utifrån vissa tämligen godtyckligt valda formella aspekter göra paralleller till den ickemusikaliska världen, få fram helt andra resultat visar indirekt på detta förfarandes godtycklighet. Att med Nietzsche förespråka bejakandet av ett här och nu i samband med en tonsättare som fann sig tämligen väl till rätta under Hitler känns inte lika övertygande .
En röd tråd genom bidragen är att de tar tema på ovanligt konkreta aspekter av Adorno och Strauss, främst musikaliska. Man tycks ha skyggat lite för att gå för långt ner i det begreppsliga mörkret, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur många Adornotexter som har gått vilse där. Men inte desto mindre hade jag gärna sett en tematisering av den fyrtioåriga tidsskillnaden mellan Adornos båda Strausstexter. Det är en ansenlig period, och i ett så här jämförelsevis smalt ämne erbjuds en lockande möjlighet att jämföra förhållningssätten. För att korta nämna något om detta så är texterna förvånansvärt homogena i attityden till Strauss. Den tidigare texten är exempelvis mer psykologiserande, men generellt är Adornos konsekvens påfallande. Hans inställning är inte nämnbart påverkad av yttre omständigheter av det slag jag nämnde inledningsvis, och på sätt och vis är det en framgång för Adornos sociala analys att den hedonistiska kortsiktigheten han fann tecken på i musiken i någon mån bekräftas av Strauss faktiska liv.
Synen på det motsägelsefulla i Adornos Strausskritik, framför allt över tid, hade också varit ett tänkbart och relativt tacksamt ämne. Som redan nämnts tillhörde Strauss Adornos intellektuella och musikaliska hemvist och Dorschel har en stark poäng i att det finns ett stråk av sympati som inte förstörs av vare sig andra wienskolan eller marxismen. I ljuset av likheten mellan Adornos kritik av Strauss' borgerligt maskerade hedonism och omdömen om Adorno själv som manierad estet[2] kan jag inte låta bli att önska mig ett uppslag som analyserar Strauss' funktion som Adornos dåliga samvete.
Fotnoter
[1] Det är viktigt att klargöra att även om Adorno höll fast vid ett slags substansmetafysisk syn på konstens utveckling var han samtidigt extremt kritisk till konst som aktivt försökte driva fram utvecklingen (t.ex. totaliserad serialism, 60-talets teatraliska dimensioner etc.). Radikalism separerad från en skolad kompositörs techne är bara skenbar och falsk. Jag tolkar Dorschels och Schnebels ord här som att Adornos musik så att säga omedvetet, immanent, bär på ett bejakande av "tidigare" musikhistoriska förutsättningar, även om den på ytan kan beskrivas med även dåförtiden radikala eller kyliga termer som "fritt atonal" eller "saklig och sparsam" (Rene Leibowitz: "Der Komponist Theodor W Adorno", i Frankfurter Adorno Blätter VII, 2001).
[2] Alfred Ayer citeras i Milton Babbitt, "On having been and still being an American composer" i The collected essays of Milton Babbitt (Princeton, 2003). Ett antal personliga hänvisningar återfinns i antologin Zeit gegen den Zeitgeist. Erinnern an Adorno (Frankfurt, 2001). Adornos ambivalenta inställning till snobbism behandlas i Dolf Oehler, "Charisma des Nicht-Identischen, Ohnmacht des Aparten. Adorno und Benjamin als Literaturkritiker: am Beispiel Proust" i Text + Kritik Sonderband Theodor W Adorno (München, 1977).