Svar på ’Vad gör vi med musikvetenskapen?’
Dan Olsson
Leo Tolstoj karaktäriserade en gång historiker som ”en samling dårar som babblar svar på frågor som ingen har ställt!” De senaste årens återkommande diskussioner om humanioras isolerade roll och eventuella brist på ”samhällsnytta” pekar mot att det kanske ligger ett litet korn av sanning i Tolstojs ironiska karaktäristik. Flera av de problem Lars Lilliestam (och före honom Henrik Karlsson) tar upp i sitt debattinlägg är inte isolerade till musikvetenskapen. Men problemen kan naturligtvis förefalla än värre om musikvetenskapen dessutom – som Lilliestam betonar – framstår som ”ett ganska obetydligt ämne i humanioras utkant”!
Yvigheten i Lars Lilliestams artikel gör den inte helt lätt att svara på; här rycks i många trådar, ställs många frågor och görs många påståenden, inte sällan i form av starka generaliseringar.
Jag skall inte snärja in mig i en massa detaljer, utan gå rakt på den grundläggande fråga som jag tycker ljuder som en bordun bakom hans mångstämmiga och dissonanskryddade resonemang: till vad och för vem är musikvetenskapen ägnad?
Låt oss omformulera frågan på följande sätt:
- vilka kan ha ett intresse av en fördjupad kunskap om musik?
- vilka kan ha någon form av nytta av denna fördjupade kunskap?
Det kan naturligtvis vara ganska många, men i första hand självfallet de som – i huvudsak professionellt – arbetar med musik: musiker, sångare, tonsättare (i bred bemärkelse), pedagoger, olika former av administratörer etc. Att musikvetenskapen inte i större utsträckning når och intresserar dessa är dess absolut största misslyckande. Det är t.ex. just dessa kategorier Lilliestam glömmer när han tar upp frågan om vilka som borde vara intresserade av musikvetenskapen. Och jag kan inte låta bli att fråga mig om detta verkligen bara är en olycklig lapsus eller ett utslag av ett musikvetarperspektiv som börjat hamna ”på sned”!
Vill musikvetenskapen i högre utsträckning nå utanför de egna leden måste den bli ett ämne i betydligt närmare interaktion med musiklivet och dess aktörer än vad som är fallet idag. Det är snarare här ämnet skall hämta sin livskraft än inom humaniora. Humaniora ger de vetenskapliga verktygen och möjligheterna att förstå musiken i vidare perspektiv.
Men en musikvetenskap som i första hand försöker bygga sin identitet på att vara ”ett humanistiskt ämne”, riskerar att förlora sig självt; det kan tappa viktiga band till musiklivet, åderlåtas på sina specifika ämnesteoretiska kunskaper och bli ett tillhåll för de ”ensamvargar” och akademiska karriärister som Lilliestam nämner. I disciplinens identitet måste det finnas en grundmurad känsla av att också vara ett musikaliskt ämne.
Den musikvetenskapliga forskningen måste till betydande del utgå från den musikaliska praktiken och de frågor och problem som uppstår där. Det kan vara allt från musikaliskt-konstnärliga frågor till sådana av pedagogisk, akustisk eller sociologisk art. Alltså inte enbart ”inommusikaliska” spörsmål. Men musikvetenskapen skall å andra sidan inte fly frågor av konstnärlig och estetisk art.
Det är därför aldrig en nackdel om en musikvetare har en gedigen erfarenhet av någon verksamhet ute i musiklivet. Och det behövs fler som kombinerar musikforskning med praktiskt musikaliskt eller pedagogiskt utövande (jag delar inte Lilliestams dubier i den frågan). Sådana ”görande musikvetare” får dessutom en viktig pedagogisk funktion, då de har möjlighet att föra ut musikvetenskaplig kunskap till fler (och därmed kanske också höja intresset för disciplinen).
Då har vi en musikforskare som inte är en ”ensamvarg” som sysslar med ”humanistiska individuella projekt” utan en som kan ”sätta in forskningen i ett större sammanhang”. Vi har en musikvetenskap som på olika sätt är kopplad till ”dagens verklighet”, som ”berör fler än musikvetarna” och som kan få en direkt praktisk betydelse – eller ”nytta” om man nu vill uttrycka det så.
Jag tycker mig se vissa tendenser inom musikvetenskapen idag att snarare vilja orientera ämnet bort från den musikaliska praktiken och de specifika musikvetenskapliga kunskaperna i riktning mot något allmänt humanvetenskapligt, främst kultursociologiskt perspektiv. Musikvetaren blir snarare en ”kulturvetare” som bekräftar kulturteorier med hjälp av musik. Det är knappast rätt väg att gå.
Detta betyder nu inte en skepsis till tvärvetenskapliga projekt. Men en grundförutsättning för lyckad tvärvetenskap är just mötet mellan fördjupade perspektiv. Och det är musikvetaren som skall stå för det fördjupade musikaliska perspektivet.
Lars Lilliestam ger själv inget entydigt svar på frågan till vad och för vem musikvetenskapen egentligen är ägnad. Han verkar utgå från en övertygelse att mycket kommer att ordna sig bara forskningen blir mer samtidsinriktad; kanske främst genom studier av musikformer ”som har en stor och bred publik”, d.v.s. populärmusik. Då bör fler intressera sig för musikvetenskapen – eftersom man skriver om ”mångas” musik. Och genom att studera musiken i samhället som helhet och ”hitta förståelse för alla typer av kulturella yttringar”, så kan musikforskning också ligga till grund för ”en bra kulturpolitik”, ja, till och med ”göra livet bättre”! Musikvetaren som bär sin sten till det mångkulturella folkhemsbygget.
Riktigt så enkelt är det nog inte. Den samtidsinriktade musikforskningen Lilliestam efterlyser har ju trots allt inte saknats. (Jag är nog inte den enda som tycker att han överdriver lite väl mycket när han påstår att ämnet i hög grad vänder ryggen åt de senaste hundra årens musik och ”inte bryr sig särskilt om det som pågår i dagens musikliv.”)
Trots sin institutionella litenhet har ämnet – också här i Sverige – breddats enormt under de senaste trettio åren, och musikvetenskapliga arbeten som studerat ”musik som kultur” och ”populära” samtida musikaliska företeelser (schlager, melodifestival, rock, visor, Black Metal) etc. har inte saknats. Och mig veterligt har åtminstone fem av landets professorer i ämnet populärmusik som ett av sina huvudområden.
Denna breddning och förnyelse av ämnet verkar emellertid inte på samma övergripande sätt ha förändrat musikvetenskapens situation, varken i den akademiska världen eller i samhället i stort. Forskningen har inte blivit ”populär” trots att man forskat om populära företeelser.
Den samtidsrelaterade forskning Lars Lilliestam efterlyser garanterar m.a.o. ingen spikrak väg till en i grunden förändrad situation för ämnet. Risken finns att musikvetarna – trots sin samtidsanpassning – lik’ förbaskat står där och ”babblar svar på frågor som ingen har ställt”.
Det här innebär självfallet inte att samtidsforskning skulle vara fel, att musikvetenskapen inte skulle eftersträva någon form av ”samhällsnytta”, eller försöka nå ut till en bredare allmänhet.
Frågan är bara hur realistiska vi skall vara i frågorna och hur man bäst når dit. Genom vissa egna erfarenheter av t.ex. kulturpolitik och lobbyarbete är jag inte alltför optimistisk i frågan om en ”tillämpad musikvetenskaps” möjligheter. Än mindre tror jag att musikvetenskapen någonsin kommer att kunna vinna Christer Sjögren-älskarnas hjärtan – hur mycket det än forskas om honom och dem (därmed inte sagt att en sådan forskning skulle vara onödig).
Skall ambitionen om samhällsnytta ändå vara kvar, är frågan vilken väg som är den bästa. Själv tror jag att möjligheterna skulle vara bättre i den mer praktiskt förankrade musikvetenskapen jag funderade över ovan.
En av musikvetenskapens viktigaste uppgifter – om än inte den enda
– är att arbeta för musiklivet och dess aktörer. Har
ämnet nytta för musiklivet, har den också nytta för
samhället.