Svar på ’Vad gör vi med musikvetenskapen?’
Holger Larsen
Lars Lilliestams debattinlägg tar sin utgångspunkt i ett påstående. ”Musikvetenskap framstår idag som ett ganska obetydligt ämne i humanioras utkant, ett ämne som i alltför hög grad vänder ryggen åt samtiden (≈ de senaste 100 årens musik), som vänder sig inåt och bakåt och som inte bryr sig särskilt mycket om det som pågår runt om i dagens musikliv.”
Då denna tolkning (”framstår”) tjänar som initialläge för artikelns resonemang i flera hänseenden bör den besiktigas. Det är inte klart om den avser ämnet i ett nationellt perspektiv. Det är inte heller klart om det är musikvetenskaplig forskning som avses, eller om undervisning på grundnivå likaså inberäknas. Senare i artikeln visar det sig att det handlar om båda och därtill om diverse saker; populärvetenskap, pedagogik, genreval, förkunskaper m.m. Jag tolkar det därför så att det rör sig om musikvetenskap i ganska vid mening, men det är som sagt olovligt vagt.
Jag vill bara göra ett kort inpass till det som uppges om ämnets genre- och epokinriktning (”vänder ryggen åt de senaste 100 årens musik”). Jag har klurat lite på detta och kommer fram till att vid Göteborgs universitet finns åtminstone tre professorer i musikvetenskap, samtliga specialiserade på modern populärmusik (Alf Björnberg, Olle Edström och Lars Lilliestam). Senast antagna forskarassistent i Göteborg (Ulrik Volgsten) skrev sin avhandling om Frank Zappas musik.
Uppsala universitets professor Erik Kjellberg är auktoritet vad gäller svensk jazz. I Stockholm sysslar såväl undertecknad som docent Per Erik Brolinson sedan trettio år med populärmusikforskning – i samarbete och inte som ”ensamvargar.” I Lund disputerade nyligen Frans Mossberg på avhandlingen om Olle Adolphsons visgestaltning, Professor Johan Fornäs skrev sin senaste bok om svensk populärmusik.
När det gäller modern folkmusikforskning också med samtidsperspektiv företräds den av forskare i Umeå (prof. Alf Arwidsson), svenskt visarkiv (prof. Dan Lundberg) och i Falun (prof. Gunnar Ternhag), inte heller dessa har arbetat som ensamvargar. Arwidsson har initierat forskningsprojekt kring proggen. Chefen för Statens musiksamlingar (Krister Malm) är tillika forskare inom populär- och masskultur.
Konstmusikens aktörer i Sverige har lyfts fram i avhandlingar från senare år; Lidholm, Blomdahl, Hambræus, Pettersson, Rosenberg, Fernström. Inom snar framtid färdigställda avhandlingar vid min egen institution märks studier kring Povel Ramel, Ulf Björlin, 60-tals happening, 70-talets proggrörelsen m.fl.
Utanför den akademiska sfären pågår musikforskning med inriktning på moderna tillika breda genrer vid institutioner som svenskt visarkiv, svenskt jazzarkiv, svenskt rockarkiv och SLBA. Musikmuseet med musiketnologiskt chefsskap (Stefan Bohman) har profilerat utställnings- och forskningsambitionen mer åt samtiden, bl.a. i samarbetet med SKAP och med en elgitarrutställning. Just nu pågår en föreläsningsserie på museet där bl.a. Lill Lindfors och Lasse Holm talar om sitt förhållande till s.k. klassisk musik. Till detta kommer så nystartade arkiv och forskningar i Hultsfred (rock) och Visstaden Västervik (visa).
Vad jag har anfört gäller ”de senaste 100 årens musik” och lejonparten rör genrer och stilar som fallit i god jord hos breda lyssnargrupper. Det finns alltså fara i att man som debattör, med lovvärd nitälskan att förbättra, delvis går i strid mot väderkvarnar.