Svar på ’Vad gör vi med musikvetenskapen?’
Alf Arvidsson
Lars Lilliestam har formulerat många av de dilemman och utmaningar
musikvetenskapen står inför i dagens samhälle. Jag
känner igen mig i
hans oro och vill utveckla några tankar, delvis utifrån mina
erfarenheter med att försöka få utrymme för
musikstudier inom ämnet etnologi.
Till att börja med, för att understryka det tråkiga. I mycket är det samma dilemma för alla humanistiska ämnen; alla måste kunna motivera sin existens. Universiteten är inne i en omvandlingsfas där inga gamla strukturer längre är självskrivna. På grundutbildningsnivå har vi ett resurstilldelningssystem som gör det tvunget att tala om att vi måste locka studenter. Kan vi inte locka tillräckligt med studenter läggs kurser ned och tjänster dras in. För forskarutbildningen kan vi räkna med att resurserna i högre grad än tidigare kommer att styras till de ämnen som bäst kan motivera sin existens. För forskningen har vi redan, genom forskningsrådens stora betydelse, en situation där det gäller att tävla, både mellan ämnen och mellan studieobjekt. De resurser som är knutna till ”gamla professurer” är beroende av att universitets- och fakultetsledningar verkligen vill återbesätta professurerna inom samma ämne. Kort sagt – musikvetenskapen, i de institutionella former den huvudsakligen existerar i idag, har ingen självklar existens utan måste kontinuerligt motivera den inför andra. Men hur ska vi argumentera?
Till skillnad från många andra ämnen har faktiskt musikvetenskap ett gynnsamt utgångsläge. Det finns en utveckling i samhället som talar för en musikvetenskaplig expansion. Om vi jämför med hur samhället såg ut för ca 50 år sedan så kan vi se hur musik har en mycket mer framträdande roll idag. Vardagen och dess miljöer är numera musiklagd. Musik är en av de viktigaste produkterna för konsumtion på individnivå eller annorlunda uttryckt, att vara en individ i dagens samhälle förutsätter att man har en personlig musiksmak. Sociala grupper i samhället inte bara använder sig av musik i sin samvaro och för att skapa en hörbar symbol för sin existens, de kan rent av konstitueras kring en musikstil. Andelen musikrelaterade yrkesroller och yrkesverksamma på arbetsmarknaden har kraftigt ökat.
Hur ska behovet av kunskap för att förstå denna samhällssituation fyllas? Till att börja med så finns det en stor del av vetenskapligt allmängods inom humaniora och kvalitativt inriktad samhällsvetenskap: modernitetsteori, identitetsteori, diskursanalys, etnografisk metod, som bör finnas med för att kunna skapa en fullödig analys. Det gör att viktiga utsagor om musik i dagens samhälle kommer att ställas av sociologer, pedagoger, etnologer, genusteoretiker etc. Vad musikvetenskapen kan göra i en sådan konkurrenssituation är dels att också behärska allmän kulturteori för att kunna delta i vidare vetenskapliga samtal (och kanske till och med inta en mer ledande ställning), dels att göra analyser som faktiskt kopplar samman sociala och kulturella skeenden med konkreta musikaliska uttryck.
Det finns alltså utrymme för musikvetenskap som ger kunskap om dagens samhälle. Nu handlar det inte enbart om vad som är opportunt för tillfället; det handlar också om att min vetenskapsteoretiska position är att musik måste förstås utifrån sina kulturella, sociala och historiska sammanhang. Och – dagens historiska sammanhang, som dagens studenter har att relatera sig själva till, är att vi sen ca 50 år befinner oss i ett senmodernt massmediadominerat samhälle (där äldre musikformer har försvunnit eller fått helt nya existensformer, t ex medeltidsmusik, barock). Här infinner sig behovet av omprövning, som Lasse talar om. Vad är poängen med den grundläggande undervisningen? Europa i historisk tid är en av många möjliga miljöer som kan vara av allmänt intresse – men ”musikhistoria” är något som måste problematiseras, inte framställas som den hemliga förklaringen till dagens musikliv. ”Utvecklingen” som en självklar process utanför människors och samhällens påverkan är en tankefigur som hör hemma i 1800-talets vetenskap. Gunno Klingfors bok retro.nu kan vara bra att börja med just för att problematisera musikhistoria – och sedan kan studenterna få specialisera sig på medeltid, barock, klassisk/romantisk musik, modernism, jazz, svensk folkmusik, arabisk konstmusik, hellre än att veta halvmycket om en lång musikhistoria som ändå exkluderat alltför många former.
Men, viktigare än att producera genreexperter är att producera experter på genredynamik. Varför får en viss genre uppsving i en bestämd situation? Hur skapas och omförhandlas gränser mellan konst-, populär- och folkmusik? Hur omvandlas sociala gränser till musikaliska gränser, och vice versa? Här finns Lundberg/Malm/Ronströms bok Musik, medier, mångkultur som utmärkt introduktion, med lättfattliga och användbara modeller och typundersökningar. Det är över huvud taget en pedagogisk poäng att låta studenterna få ta del av aktuell forskning redan på grundnivå!
Som sagt, utgångsläget är faktiskt ljust för musikvetenskapen, men det gäller då att ha något att bidra med i samhället: att kunna ge perspektiv på musik och hur den fungerar för människor.