STM-Online vol. 7 (2004)
Anders Carlsson

”Vad är detta för en kurre?”

Om attribueringen av J. Palms musiklexikon på Statens musikbibliotek

Anders Carlsson

[1]

I cirka hundra år har på Musikaliska akademiens bibliotek (MAB) resp. Statens musikbibliotek (SMB) funnits ett handskrivet musiklexikon som består av flera olika delar och häften. Lexikonet har tillskrivits den för sina Göteborgsforskningar kände amatörhistorikern Wilhelm Berg (1839–1915). Orsaken till attribueringen tycks ha varit att musiklexikonet är försett med Bergs exlibris. Ingen har ifrågasatt attribueringen, och referenser till ”Bergs handskrivna musiklexikon” i Musikaliska akademiens bibliotek ges till exempel av Norlind i en artikel om violinisten C. M. Lundholm (Norlind 1925, s. 1). Artikeln ”Wilhelm Berg” i Svenska män och kvinnor uppger på samma sätt att Berg har efterlämnat ett ”musiklexikon i manuskript i nio delar”.[1] Däremot omnämns inte detta arbete i den omfattande artikeln om Berg i Svenskt biografiskt lexikon.[2]

Det är osäkert när och hur det handskrivna musiklexikonet kom i MAB:s ägo och tillskrevs Wilhelm Berg. Ett antagande kan vara att materialet anlände till Stockholm i samband med Bergs bortgång år 1915. Dock är det känt att Berg gav bort åtskilligt av sitt material redan under sin levnad,[3] vilket möjliggör antagandet att materialet kan ha donerats under ett tidigare skede. Ett tredje antagande kan vara att Berg hade kvar materialet till och med publiceringen av sin göteborgska musikhistoria, 1914.

Om det således inte går att bestämma när musiklexikonet kom i MAB:s ägo, vet vi med större säkerhet att den nya tillskrivningen till J. Palm gjordes så sent som år 1996 i samband med att de olika delarna mikrofilmades på SMB. Mikrofilmningen genomfördes av bevarandeskäl och för att öka tillgängligheten. Det papper som manuskriptet är skrivet på hade åldrats och var av ytterst skör kvalitet.

Tillskrivningen av lexikonet till Berg har, förutom Bergs exlibris, sin förklaring i att Berg under hela sin levnad samlade material av en så stor omfattning, att han mycket väl också kunde ha efterlämnat ett opublicerat musiklexikon. En jämförelse av handstilen med andra säkra Bergmanuskript skulle emellertid omedelbart ha givit till resultat att manuskriptet ej kunde härröra från Berg.

Nyattribueringen till J. Palm gav upphov till en annan värdering av lexikonets källvärde. Om Wilhelm Berg visste man att han var en synnerligen kompetent och respektingivande amatörforskare. Men kunskapen om J. Palm var ytterst knapphändig. Dock visste man genom Otto Waldes Katalog över gods- och släktarkiv att J. Palm efterlämnade flera egna, lexikala, handskrivna arbeten som handlade om konst, konstnärer, musiker etc. Walde kom inte speciellt långt i sina efterforskningar och avslutade därför katalogkortet över J. Palm med kommentaren ”Vad är detta för en kurre?”[4]

I Wilhelm Bergs papper på Göteborgs universitetsbibliotek (framgent kallat ”Bergs papper”) finns emellertid en brevsamling bevarad från hovrättsnotarie Josef Palm (1816–82), Jönköping. Redan vid en första inventering är det tydligt att brevskrivaren Josef Palm är identisk med den J. Palm som vi vet har skrivit musiklexikonet i SMB:s ägo. Dels är det otvetydigt vid jämförelse av de båda handstilarna, dels framgår det av innehållet i breven. Redan det andra av de bevarade breven från Palm till Berg (det första är en middagsinvitation) vittnar om att hovrättsnotarie Palm hade mycket djupa insikter om konst och konsthistoria i vidaste bemärkelse; häri ingick också musik. Hans främsta intresse, och vad merparten av hans brev handlar om, är konstföremål av många olika slag såsom oljemålningar, etsningar, kopparstick, gravyrer, miniatyrmålningar, porslinsföremål, emaljföremål, glas…

Materialet är mycket intressant och tar betraktaren långt in i en kultursvär från en svunnen epok. I det följande skall några trådar följas för klarläggandet av lexikonets historia. I samband med identifieringen av Palm är det också av stor vikt att, med utgångspunkt från hans liv, kontakter och verksamheter, göra en så preciserad analys och härledning som möjligt av de kunskaper som ligger till grund för hans efterlämnade verk. Det är ju trots allt detta som är det viktiga med denna nya attribuering, nämligen att göra en källkritisk värdering av det lexikaliska verk på SMB som åtskilliga har tittat i och använt sig av, men som samtidigt har varit svårt att säkert kunna bedöma trovärdigheten av, eftersom man inte har känt författaren.

I föreliggande arbete är således Josef Palm huvudpersonen. Härvid kommer det dessutom visa sig att Palm inte bara som författare är av intresse för oss. Väl så intressant är att också lära känna Palm som en högt bildad amatörmusiker, som under sitt 66-åriga leverne kom att musicera med ett flertal såväl nationellt som internationellt framstående instrumentalister och sångare, dock utan att detta på något sätt har lämnat några spår eller vittnesbörd efter sig som har kunnat bilda underlag för en musikhistorisk skildring eller åtminstone komplettering av musikhistorien. Från tidigare musikhistoriska epoker, då det offentliga musiklivet mycket mer än idag var beroende av det privata, saknar vi fortfarande i hög utsträckning kunskap om amatörmusicerandet eftersom det till sin natur var en privat angelägenhet. Och eftersom också det offentliga musiklivet i hög utsträckning bars upp av det privata, innebär denna kunskapslucka att även det offentliga musiklivet i vissa delar är höljt i dunkel. Ofta är vi hänvisade till egna antaganden och gissningar. Palms egna skildringar av amatörmusicerandet skall därför visa sig vara mycket värdefulla, och avslutningsvis kommer denna fråga att återigen belysas. I slutordet ges en samlad bedömning av Josef Palms verksamhet och betydelse.

Men det finns flera skäl att också ta med Wilhelm Berg i undersökningen, inte endast för att Berg är den ena parten i den intensiva brevdialog som ligger till grund för denna artikel; härvidlag kan vi för övrigt beklaga att vi endast har Palms brev bevarade. En större anledning att inbegripa Berg är hans egna arbeten, som till stor del är likartade med Palms i sättet att arbeta och i sättet att utifrån kontakter med andra kulturpersonligheter arbeta upp ett kunskapsområde. Det är därför troligt att Palm med sin verksamhet hade stor betydelse för Berg när denne i ett senare skede och efter Palms bortgång började arbetet med sina teater- och musikhistoriska skildringar. I förstone skall därför Berg belysas.

[2] Wilhelm Berg

Wilhelm Bergs samlade produktion är omfattande. Vad som dessutom gör den respektingivande är att författaren var amatörforskare och bedrev sitt författarskap på fritiden. Under större delen av sitt yrkesverksamma liv upprätthöll Berg olika tjänster så långt ifrån konst och historia som man kan komma, nämligen som kassör, kamrer och slutligen byråchef vid Bergslagernas Järnvägs AB (en privat och starkt Göteborgsdominerad järnväg på sträckan Göteborg-Falun, invigd 1879). Född på Visingsö studerade han i Jönköping där han avlade avgångsexamen från stadens högre elementarläroverk år 1856. Redan tidigt visade han intresse för konst och historia. Inom det senare området arbetade Berg med bl.a. staden Göteborgs tidiga epoker, holländares och tyskars betydelser, skråväsendets och hantverkets utvecklingar m.m. Men han genomförde också arkeologiska utgrävningar, och redan vid ett arkeologmöte i Göteborg 1875 redovisade han sina undersökningar om flintverkstäder på Hisingen från stenåldern. Inom konst- och kulturområdet är Bergs historiska arbeten om stadens teater- och musikhistoria ovärderliga.

Berg var i sina historiska arbeten mindre tematiserande och problematiserande än rent kronologiskt framställande. Hans styrka ligger i omfattande materialgenomgångar av tidningar, magistratsprotokoll etc; ibland har han t.o.m. fått låna hem arkivmaterial till sin bostad, vilket vittnar om det stora förtroende han har åtnjutit. Det är detta – ofta kronologiska – material som har legat till grund för Bergs presentationer. Berg är utan tvekan en representant för en ny källkritisk historieforskning. För en sentida kollega är det dock att beklaga att Berg alltför sällan redovisar sina källor. Sådana redovisningar finns, men för att inte tynga den populära framställning som har varit författarens ambition, har han uppenbarligen valt att oftast låta läsaren lita till författarens noggrannhet.[5]

Det finns en likhet mellan Wilhelm Berg och Josef Palm, nämligen amatörer som vid sidan om sina ordinarie arbeten brinner för kultur och kulturhistorisk framställning. Innan vi kommer in på Palm och hans lexikon är det därför motiverat att också titta närmare på Bergs kulturhistoriska arbeten.

[3] Wilhelm Bergs teaterhistoriska och musikhistoriska skildringar av Göteborg

Bergs kulturhistoriska intresse för Göteborg riktade sig i första hand mot teatern. Den framställning på sammanlagt 1400 sidor av Göteborgs teatervärld som författaren fick publicerad sträcker sig fram till år 1833, utgiven i tre band åren 1896, 1898 och 1900. Bland Bergs papper finns manuskripten till den fortsatta framställningen fram till år 1892.[6] Denna är slutdaterad i maj 1910, och det framgår av anteckningar som finns i anslutning till manuskripten att Berg uppskattade den återstående publiceringen till fem band om vardera 480 sidor, d.v.s. ytterligare 2400 sidor. Bergs anteckningar ger ingen information om varför hans manuskript aldrig publicerades. Däremot är det – som alltid hos Berg – noggranna anvisningar inför ett sådant publiceringsarbete. Bland annat omnämns och återges en lista på 173 prenumeranter för de första delarna, och Berg utgår ifrån att dessa prenumeranter ”utan tvifvel äro att, med få undantag, påräkna äfven för fortsättningen.”[7] Vidare har Berg tagit in tio olika offerter med anbud för en tryckning, och han har också förslag på hur restlagret av de tre tidigare banden skall användas för vidare försäljning tillsammans med de fem nya banden. Anteckningarna avslutas med ”Om författararvodet kan ju underhandlas”.

Lika förunderligt som det är att Bergs fullständiga teaterhistoria aldrig blev publicerad, lika intressant är en programförklaring, eller snarare ursäkt, som Berg formulerar i ett ”Slutord” till sina teaterhistoriska manuskript. I detta slutord framgår att han har fått kritik för sin historiska framställning.

Efter några och tjugo års arbete föreligger nu historien om Göteborgs äldre teatrar afslutad. Från synnerligen kompetent håll har den åsikten uttalats, att arbetet skulle vunnit i större åskådlighet om materialet icke bearbetats fullt så annalistiskt, år efter år, utan behandlats mera sammanhängande så att t.ex. repertoaren för en viss period framställts för sig, personalen under samma period för sig, teaterns yttre förhållanden för sig och likaså direktörens och personalen inre förhållanden o.s.v.[8]

Berg försvarar sig mot detta med att det i Göteborg inte har funnits en teater, utan att istället teaterlivet har funnits än här och än där, att teatersällskapen har kommit och rest och varit av olika sammansättning, repertoar etc., d.v.s. att materialet har varit disparat. För att göra materialet mer lättillgängligt planerade dock Berg att upprätta ett person- och sakregister samt förteckning över framförda pjäser, vilket väl skall uppfattas som en eftergift för kritikerna. Eftersom Berg inte fick sina återstående delar publicerade, kunde han aldrig genomföra denna idé, och han tog den heller inte med sig till sitt nästa forskningsprojekt, nämligen om den göteborgska musikhistorien fyra år senare. Även där skulle ett eller flera register ha ökat användbarheten av boken.

Med tanke på Bergs stora betydelse för Göteborg, såväl med hans författarskap som i hans egen person med en lång rad av initiativ och praktiska verksamheter i stadens kulturliv, är det förunderligt att läsa hans försvarstal, vilket i sig vittnar om kritik emot honom. Frågan inställer sig här om denna kritik var så omfattande att det påverkade efterfrågan på hans arbete och försvårade/omöjliggjorde publiceringen av återstående delar. Det är annars svårt att förstå varför det färdigskrivna manuskriptet (renskrivet och med kapitelindelning) aldrig blev publicerat.[9]

I anslutning till hans teaterhistoriska arbete kan också konstateras att han redan då närde planer på den musikhistoriska skildring av Göteborg som han publicerade fyra år senare, 1914. I sitt ”Slutord” skriver han:

Då emellertid på teatrarna ofta gifvits konserter, med eller utan dramatiska nummer, har det synts önskvärdt fullständiga detta genom att låta teaterhistorien åtföljas af en förteckning på konserter i andra lokaler, med program för de viktigare samt en kort öfversikt af de musikaliska företeelserna i Göteborg. (ibid.)

I Bergs papper finns några brev från Peter Lamberg (1857–1924), som var tillskyndare av såväl Göteborgs konserthus som Göteborgs orkesterförening 1905. Lamberg var också ordförande för orkesterföreningens styrelse fram till år 1922 och har därmed varit den som formellt gav Berg uppdraget att på orkesterföreningens uppdrag skriva musikhistorien för Göteborg. I ett utkast till ett kontrakt framgår bl.a. att Berg i ersättning för detta arbete erhöll 1860 kr.[10]

Även här framträder en likhet mellan Palms och Bergs sätt att arbeta med informanter samt att ständigt leta och samla material. I Bergs papper finns en blandning av opublicerade manuskript, brev, genealogiska sammanställningar över olika släkter i Göteborg och Bohuslän. Där finns också rent arkivaliskt material som man annars skulle ha tänkt sig att finna i andra arkiv – lands- eller stadsarkiv – såsom ”polisböckerna” för Bloms hotell, d.v.s. en resandeförteckning. Det tycks som att Berg har haft ett samlarintresse för i stort sett allt historiskt och kulturellt material, och att han alltid har haft för vana att lägga beslag på vad han har kommit åt. Han var också själv mycket aktiv för att inhämta information, vilket brevväxlingen med Julius Günther bär vittne om. Operasångaren och sångprofessorn Julius Günther var son till organisten i Christinae kyrka Georg Günther (1785–1853), inflyttad till Göteborg från Tyskland 1815. I Göteborg kom Georg Günther att få stor betydelse för musiklivet. Kunskapen om detta föranledde Berg att i december 1899 personligen kontakta sonen Julius i Stockholm för att be denne skriva ned sina hågkomster från barndomen i Göteborg och om musiklivet. Genom att samtidigt överlämna ett exemplar av sin då nypublicerade teaterhistoria, försäkrade han sig om den presumtive författarens tacksamhetsskuld. Planen fungerade; någon månad senare erhöll han Günthers hågkomster från sin barndom på 1820–30-talen.[11]

Denna materialgenomgång genomförde Berg således långt innan han arbetade med sin göteborgska musikhistoria, vilket i sig bär vittne om att han var aktiv för att arbeta med möjliga informanter för att skaffa sig information där så var möjligt. Kontakten med Julius Günther visar att Berg redan 15 år före färdigställandet av musikhistorien arbetade med att samla in material till densamma.

Detta sätt att ständigt – ofta i skriftlig kommunikation med andra – samla in material från informanter, var också något som gjorde att Berg förhållandevis lätt fick tillgång till kunskap från andra som det annars hade varit tidsödande – och rent av omöjligt – att själv forska fram. I brevväxlingen med Palm framgår att denne ofta sände sina författade alster i konsthistoriska frågor till Berg. Det är rimligt att utgå ifrån att Berg själv använde sig av detta material när han i sin tur var ute och höll föreläsningar i organisationer som Sällskapet Gnistan eller Göteborgs konstförening. I något enstaka fall framgår det också tydligt i korrespondensen att Palm har försett Berg med material om konstnären J. Philip Korn som Berg sedan har haft som underlag för en egen artikel som publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.[12]

Vid sidan av Bergs stora betydelse som amatörforskare och författare hade han också stor betydelse genom praktiskt arbete och förmåga att initiera och genomföra projekt av olika slag. Bland annat var han den egentlige instiftaren av Sällskapet Gnistan 1878 efter förebild från sällskapet Idun i Stockholm. Gnistan var mycket aktivt och samlade personer från alla konstområden, och Berg var under många år en sorts ständig sekreterare vilket också innebar ordförandeskap. Även inom ett stort antal övriga föreningar och organisationer – såväl privata som kommunala – innehade Berg framstående positioner, och med denna breda plattform verkade han för och genomförde bl.a. ett stort antal konstutställningar.

[4] Josef Palm

Josef Palm var född 1816 på Bärby gård på Hisingen norr om Göteborg, där fadern Johan Palm var lagman i Östra och Västra Hisings härader.[13] Sonen följde i faderns fotspår med juridiska studier vid Lunds universitet, där han examinerades våren 1835, blott 19 år gammal. Samma år fick han anställning som auskultant vid Göta hovrätt, Jönköping, vilket också blev hans permanenta arbetsplats respektive bostadsort för resten av sin levnad. Efter en yrkeskarriär till hovrättsnotarie var han från och med år 1874 tjänstledig för sjukdom, och från juni 1879 avgick han formellt från sin tjänst. Han avled 1882 och efterlämnade hustrun Charlotta (f. Lyckberg 1815–95), men av bouppteckningen att döma inga barn.

Josef Palm hade ett mycket allmänt intresse för konst. I nästan vart och vartannat brev till Berg skriver han att han antingen har förvärvat någonting nytt eller att han är spekulant och undersöker möjligheterna till förvärv. Han upprättade vid flera tillfällen förteckningar med beskrivningar av sina samlingar, och en sådan donerades till Wilhelm Berg: Till Herr Kamrer W. Berg Högaktningsfullt från J. Palm: Några Anteckningar rörande en del af de förnämste föremålen uti J. Palms till omkring 560 Nr uppgående Konst-Samling. Förteckningen är på 39 sidor och omfattar, som anges, 560 föremål.[14]

I den bouppteckning som gjordes efter Palms bortgång framgår omfattningen av Palms konstsamling. Bland annat uppges 28 kopparstick, 41 oljetavlor, 29 pastell- och glasmålningar, 38 miniatyrporträtter, 19 gravyrer och handteckningar i portföljer, 36 porslinskärl, 13 glaspokaler, 13 porslinsfigurer, 18 elfenbenspjäser, 47 emaljpjäser, 45 porslinspjäser, 87 gamla mynt, medaljer och ”minnespengar” m.m. Sammanlagt uppger bouppteckningen under rubriken ”Konstsaker” 642 föremål.[15] Efter Palms bortgång donerades till Lunds universitet en del av paret Palms konstsamling. Detta var enligt konsistorieprotokollet vid Lunds universitet överenskommet makarna emellan i ett inbördes testamente.[16] Berg hjälpte änkan Palm att värdera konstsamlingen och också att avyttra en del föremål i Göteborg inom den del av societeten som Berg umgicks i. Se vidare bil. 3 med specificering av vilka konstnärer som var representerade i donationen till Lunds universitet.

[5] Josef Palms kontakt med Wilhelm Berg

Det första av de bevarade breven från Palm till Berg är från december 1870. Även om det är mycket kortfattat med det huvudsakliga ärendet att invitera Berg till ”en enkel hvardags middag, då vi ytterligare kunde få tillfälle samspråka i gemensamma arkeologiska ämnen” får vi en hel del extra information. Det framgår nämligen att Berg var på besök i Jönköping och hade besökt Palm dagen innan, då han också kvarglömde en del miniatyrmålningar hos Palm. Palm och Berg hade alltså kontakt med varandra sedan någon tid med Jönköping som geografisk träffpunkt. Dock vet vi inte hur länge de hade känt varandra. Bergs föräldrar bodde där och det framgår också att Palm hade viss kontakt med dem.[17]

Mellan Palm och Berg har en djup vänskap uppstått. Det gemensamma intresset var konst och historia i vidaste bemärkelse, vilket också inkluderade arkeologi, musik m.m. För att ge en bild av ton och innehåll i Palms brev kan inledningen och avslutningen till brev nr 2 i brevsamlingen återges.

Högädle Herr Kamrer!

Jag har haft äran emottaga Hr Kamrerens brev och får derför och för deri meddelade upplysningar aflägga min förbindliga tacksamhet.

Den af Hr Kamreren omnämnde miniatur-målaren Adam (eller Anders) Behn eller von Behn känner jag tämligen väl till. Till nationen Saxare, inkom han till Sverige i slutet af 1600-talet och anställdes vid Carl XI:s hof samt var äfven någon tid ritlärare åt Carl XII, hvilken, enligt C. G. Tessins yttrande, alltid envisades att benämna Behn ”markattan”. Behn var nemligen dvärg.

[…]

Under försäkran att jag med stort nöje skulle mottaga ytterligare meddelanden från Herr Kamreraren, hvars nit och intresse för historiska och antiqvariska forskningar jag skattar så högt, har jag äran teckna en ödmuk tjenare J. Palm. (15.3.1871)

Brevet i övrigt, som är 12 sidor långt, är fortsatt lika innehållsrikt och diskuterande-upplysande om olika frågor i konstämnet.

Under åren 1870–75 utväxlades endast några enstaka brev per år, men år 1876 var det 6 brev från Palm till Berg och åren därefter var brevväxlingen mycket tät med 19, 19 och 13 brev för åren 1877, 1878 resp. 1879. Därefter sjönk breven i antal till 6, 5 resp. 1 brev per år från Palm under hans återstående levnad. Även om således intensiteten i antalet brev varierade, var tonen hela tiden lika varm och engagerad. Ända till år 1880 tilltalade Palm sin brevvän med ”Högädle Herr Kamrer!” samt avslutade breven med ”Ödmj. Tjenare Palm”. Från denna tid har dock titlarna lagts bort, och Palm inledde breven fortsättningsvis med ”Min Bästa Broder” samt avslutade med ”Tillgifne Vännen J. Palm”.

Trots åldersskillnaden, där Palm var 23 år äldre än Berg och därtill hade en högre grad av såväl akademisk utbildning som formell tjänsteställning, var Palm genomgående mycket ödmjuk och uppskattande av Berg och av hans kunskaper och verksamheter. Palm sände ofta sina skriftliga alster till Berg och bad enträget om dennes kommentarer. Palm betraktade Berg som en mycket högt uppsatt och beundransvärd person med en bred plattform inom konstlivet som han verkade utifrån och dessutom hade uträttat mycket i form av praktiska engagemang och skriftställarskap. Det är således detta som Palm har värderat hos Berg; den lägre åldern samt lägre formell utbildning och status i samhällslivet har varit av underordnad betydelse. Man kan föreställa sig att Palm rent av kan ha sett med viss avund på Berg som hade helt andra möjligheter för sin konstnärliga verksamhet än vad Palm själv hade, som – framhåller han själv i ett brev – sitter där som en ”gammal, sjuklig jurist i en småstad”.[18] Palms brev ger i mycket bilden av en gammal, åldrad man som ser tillbaka på sitt liv, människor han har träffat, musicerat med och sett göra karriärer parallellt med honom själv.

Genom Berg fick Palm vidare kontakter i Göteborg, bl.a. med konstnären och chefen för Göteborgs museum Gustaf Brusewitz (1812–99), som Palm kände sedan barndomen: ”Det är mig så mycket angenämare få utbyta tankar med den snälle Hr. Br[usewitz], som jag från min barndom varit tämligen nära bekant med flere medlemmar af denna estimabla familj, hvars förnämste representant var Justitie Borgm. Lagmn. Er[ic] El[lias] Brusewitz.” (9.4.1878) Vänskapen utnyttjades också i det omvända förhållandet, där Palm hjälpte Berg i skapandet av sociala kontakter. Bland annat framgår det i ett brev (5.12.1877) att Berg gärna skulle lära känna justitieborgmästaren i Göteborg Albert Wilhelm Björck (1812–85), som Palm kände sedan barndomen då Björck var tingsbiträde åt fadern Johan Palm. Palm rekommenderade helt enkelt Berg att – nästan gång Berg stöter ihop med borgmästaren på promenad i stadens alléer – gå fram och presentera sig och hälsa från Palm. Kontakter var viktiga, då som nu, och något som utnyttjades för att skapa nya kontakter.

Vad som förefaller märkligt i kontakten mellan Palm och Berg, är att Palm ofta skickade över sina – som han själv uttrycker det – opuscula till Berg för kommentarer, som Berg dock ofta är slarvig med att återgälda i form av ett tack med synpunkter. Palm till och med bad Berg enträget i brev efter brev om kommentarer, vilket för en sentida betraktare ser ut som ren nonchalans från Berg, och man ställer sig frågan om Berg tyckte materialet var dåligt och därför – av ärlighetsskäl gentemot sig själv – dröjde med svaret i hopp om att det skulle rinna ut i sanden.[19] Detta senare är dock endast förmodanden eftersom vi saknar Bergs brev till Palm.

[6] Josef Palm och konsten

För att vara en ”gammal, sjuklig jurist i en småstad” hade Palm en mycket stor verksamhet och breda kontaktytor. Hans stora konstsamling och det faktum att han fortsatte att göra nyförvärv, även från det att han p.g.a. sjukdom från 1874 var tjänstledig och därmed utan inkomst, tyder på att Palm hade en mycket god ekonomi. Han skriver visserligen ibland att ekonomin just nu är ansträngd t.ex. för att han och hustrun skall tillbringa sommaren i Hjo, men detta är undantag och oftare skriver han om nyförvärv med åtföljande kostnader. Trots en utebliven inkomst från tjänst har det med andra ord funnits andra inkomster alternativt en stor förmögenhet.

En stor del av sin tid och ekonomi ägnade Palm således åt att förvärva olika konstföremål. Bouppteckningen ger ingen detaljerad kunskap om vilka konstnärer Palm innehade verk av. Det gör däremot hans egna förteckningar, varav en skänktes till Berg. I den och i förteckningen över de olika konstverk Palm donerade till Lunds universitet efter sin död (se bil. 3) återfinns åtskilliga konstnärer som också omnämns i Nationalencyklopedien. Om man dessutom söker information i särskilda konstlexikon ökar antalet konstnärer som kan identifieras.

Som hovrättsnotarie och dessutom son till en högt respekterad lagman har Palm alltid rört sig i samhällets olika toppskikt, och han har lärt sig att rikedom inte automatiskt medför den bildning som han själv värdesatte. Tvärtom erfor Palm att de mest förmögna människorna i samhället ofta inte hade några större konstsamlingar i sina hem. Efter att ha arbetat med en konstutställning i Jönköping, som grundade sig på vad enskilda människor hade i sina hem och kunde ställa till utställningens förfogande, reflekterade han:

En iakttagelse – visserl. ingalunda ny – var, att flere af samhällets förmögnaste familjer dels hade jemförelsevis få eller mindre betydande, dels ägde alldeles inga saker af värde att utställa. Egentligen inträffade detta med de industriella eller merkantila medlemmarne af befolkningen; då deremot, – för att nämna blott några ur andra samhäll[eliga] klasser, – Landshöfd. Ekström och f.d. Artilleri-Öfversten Munck, (hvilka begge torde få räknas till de mest behållne bland Embetsmännen) hade några präktiga och särdeles väl conserverade artiklar. Sål[edes] … (9.4.1878, understrykningar i original)

När man samtidigt med detta läser Bergs hågkomster om det konstnärliga tillståndet i Göteborg i samband med Sällskapet Gnistans bildande år 1878, förstår man vilken själarnas gemenskap som har funnits mellan Palm och Berg:

När man vid 1870-talets slut såg sig omkring i den härvarande medelklassens hem, liksom i de rikes salonger, kunde man väl märka mycken lyx, men föga smak. På bord och etagèrer stodo de allra simplaste dussinföremål sida vid sida med gamla, dyrbara nedärfda fajanser, porsliner, emaljer eller glas, och på väggarna hängde värdefulla målningar af framstående konstnärer i broderlig sämja bredvid de simplaste oljetryck, alla dock i dyra, förgyllda ramar. Det var sålunda icke blott smak som fattades, utan äfven insigt.[20]

Palms bekantskapskrets inom konstområdet var stort. Under förutsättning att Palm var uppriktig, vilket vi inte har någon anledning att betvivla och i många fall lätt skulle ha avslöjats av Berg som själv hade många kontakter inom konstvärlden, kan namn såsom Johan Fredrik Höckert (1826–1866, konstnär och prof. vid Konstakademin från 1864) och Frithiof Kjellberg (1836–1885, skulptör och prof. vid Konstakademin från 1873) nämnas (8.9.1877). I ett av breven berättar Palm att han:

[…] i sommar haft besök af flere, kända och förut okända Konstwänner, senast af Etnogr. Saml. i Stockh. stiftare, Lector Hazelius. Han fick af mig, flere ej ointressanta, men föga vackra målnr af Hörberg (2 stora taflor äro dock till upphofvet obestämda) äfvensom en liten lyckta och en från min Far ärfd oljemålning, rätt god, föreställande Bröst-Bild i naturligt storlek af Carl XII. Jag har ofta tänkt skänka den åt härvarande Skola, men är glad, att den nu kommer att hamna i Hazelii värdefulla Museum. Hr H[azelius] tycktes med intresse emottaga min lilla present och tackade mig derför mer än en gång. (2.9.1877)

Ytterligare intressant är ett omnämnande av en fröken Nyström som Berg och Palm tycktes villiga att hjälpa genom att få hennes konstverk sålda. I ett brev (25.1.1879) skriver Palm alldeles mot slutet: ”Om Hr Kamrn hitskickar Fröken Nyströms teckningar, skall jag göra mitt bästa att försöka få sälja dem.” Senare under våren återkommer Palm till ärendet:

I fall Hr Kamrern, såsom i ett bref för någon månad sedan antydes, kommer att hitsända några teckningar af artisten Jenny Nyström, torde det tillåtas mig att hemställa till Nordströmska Bokhandeln, om ej konstverken, för försäljning, kunde få af mig dit inlemnas, emedan Boklådan, som ligger i stadens förnämsta del, rätt ifrigt freqventeras.[21]

[7] Josef Palm och musiken

Låt oss nu lämna Palms huvudintresse, konsten, och istället vända oss åt vårt eget, musiken, och Palms relation till den. En person som Palm ofta återkommer till är violinisten Carl Mathias Lundholm (1785–1860),[22] som i perioder bodde i Göteborg men också t.ex. i Stockholm, Uppsala och Jönköping [23] för att inte också nämna Lundholms långa vistelse i Paris där han studerade violin för Pierre Baillot (1771–1842) och ingick i dennes klass vid konservatoriet. Detta var något som Lundholm genomförde vid förhållandevis hög ålder och redan etablerad som en framstående violinist i Sverige. Mest känd har Lundholm blivit som lärare till Ole Bull (1810–1880), under en tid då Lundholm var bosatt i Bergen 1819–27. Bland andra elever till Lundholm må nämnas Otto Lindblad (1809–64).

Palm uppger att Lundholm var hans förste lärare i violinspelning. Detta bör ha varit under perioden 1827–29 i samband med att Lundholm återvände från Bergen till Göteborg, och innan han lämnade Göteborg för gott.[24]Palm nämner också Otto Lindblad som en av sina violinlärare, vilket bör ha varit i samband med universitetsstudierna i Lund. Palm återkommer ofta till Lundholm i sina brev både när samtalsämnet är musik och när han berättar om sina olika biografier och lexikaliska verk. Bland annat har han skrivit en biografi om violinisten, som han också skickade till Gustaf Brusewitz på Göteborgs museum.[25]

Palm kände även Ole Bull och berättar att denne, sista gången Palm träffade honom 1859, ”medgaf […] att L[undholm] var en ‘utmärkt Instruktör’.” Palm var också glad att den gamla striden nu tycktes bordlagd, nämligen den som gjorde gällande att det uppstod en schism mellan lärare och elev, vilken skulle grunda sig i att Lundholm blev avundsjuk på att Bull plötsligt var skickligare än honom själv, och därför reste ifrån Bergen 1827.[26] Även Norlind tar upp den påstådda schismen som skall ha sträckt sig över många årtionden och byggdes på av flera – framför allt patriotiska, norska – skriftställare som ville lägga bränsle på brasan och höja Bull samtidigt som man sänkte Lundholm. Förmodligen finns här många missförstånd. Även Norlind har byggt på dessa missförstånd då han blandar in Berg i striden, vilket han gör med utgångspunkt från uppgifter i det handskrivna musiklexikon som Norlind trodde Berg var författare till. Norlind visste följaktligen inte att det var Josef Palm som var den som kände såväl Bull som Lundholm.[27]

Om än inte musiker till professionen, så ändock goda amatörer, finns det ytterligare några personer med Göteborgsanknytning som Palm nämner från sin bekantskapskrets tidigare i livet. En sådan är en av stadens många grosshandlare:

Förr fanns i Göteborg en Grosshandlare Carl Levgren (antagl. nu mera en 60-årig man?), skicklig Violin-Amatör och god Piano-Improvisatör. Med honom har jag en gång spelt i Jönköping, för omkring 38 år sedan! – Månne han lefver ännu och fortsätter sin musik? Jag minner, att han i Haÿdns Qvartetter strök sin Violin med ej stark, men behaglig och fin ton, wittnande om känslofull, musikalisk uppfattning. (19.11.1880)

Även domkyrkoorganisten i Göteborg Elfrida Andrée intygade Carl Levgrens goda musikerskap. För deras gemensamma musicerande komponerade Andrée bl.a. flera verk för violin och piano.[28]

För att återgå till de professionella musiker Palm har träffat och musicerat med kan nämnas flera bland landets då främsta. Det framgår att Palm har varit en av de alltid pålitliga krafter som fanns att räkna med för de professionella musiker som kom till Jönköping för att ge konsert, och som annonserade en sådan med en för dåtiden så vanlig inledning av en konsertannons: ”Med benäget biträde af…”. Palm har tillhört den anonyma skara av amatörmusiker som i musiklivet har varit en garant för att andra professionella musiker kunde arrangera sina konserter. Själva fick dessa amatörer aldrig se sina namn i tryck utan inbegreps i formuleringar såsom ”herrar och fruar amatörer” eller ”musikälskare och musikälskarinnor”. Man kan dock anta att samtliga i publiken kände till dessa amatörer och musikälskare. Palm själv beskriver förhållandet sålunda: ”Med en och annan af dem har jag stått i beröring, och jag har desslikes antingen å deras Concerter i Jönköping accompagneradt dem eller eljest med dem privatim sammanspeladt.” Musiker som Palm nämner är förutom Ole Bull violinisten Joseph Ghys, cellisten Christian Kellermann, pianisterna Schwenke och Anton Door (elev till Czerny). Därefter nämner Palm också – inom parentes ”ehuru de voro Svenskar” – harpisterna Edvard Pratté och Adolf Sjödén.[29] Bland andra namnkunniga svenskar Palm nämner som tidigare spelkamrater är Edvard d’Aubert, Adolf Lindroth och Conrad Nordqvist – samtliga hovkapellister och d’Aubert dessutom förste konsertmästare i Hovkapellet 1864–68.[30] Vidare från Lundaåren Otto Lindblad på violin och Nils Möller på violoncell.

Som har sagts ovan handlar den absoluta merparten av Palms brev om hans egen konstsamling och andra konstföremål samt om hans författarskap. De avsnitt i breven där han skriver om musik kommer samtliga helt plötsligt och opåkallat. Det avsnitt, vari han nämner musikerna ovan, avslutar han med följande:

Emedan jag så här oförväntadt kommit att widröra musikens konst, kan jag slutl. nämna, att jag äfven accompagnerat Jenny Lind, och enskildt hördt Violisten Kolthoff, Violoncellisterna Gehrman, Arnold m.fl.

Med högaktning har äran teckna Ödmj. J. Palm (Understrykningar i original)

Vad gäller musicerandet med dessa nämnda musiker, skriver Palm själv att han har ackompagnerat dem, ”eller eljest med dem privatim sammanspeladt”. Om han har spelat piano fyrhändigt med pianisterna Schwenke och Door framgår inte. Möjligt är istället att han med dem har spelat antingen violin – som vi vet från tidigare att han spelade – eller viola, som han också skriver om som sitt instrument. I två av Palms brev [31]framgår att han levde med ett aktivt kammarmusicerande i sitt hem där det framfördes pianokvartetter, stråkkvintetter och annat av Mendelssohn, Beethoven, Onslow och Andreas Romberg. – ”I går afton hade jag mina Qvartett- eller Qvintett-wänner hos mig.”

Palm var således en god musiker både på violin/viola och på piano. Dessutom vittnar hans teoretiska utläggningar om musiken om skolning och kunnande: ”En del af dennes [Onslows] kompositioner äro ej lätta, men de pikanta idéer och öfverraskande modulationer (kanske ibland något hårda), hvarpå de öfverflöda, göra deras exeqverande, i mitt tycke, till en stor konst-njutning.” (19.11.1880) I det offentliga musiklivet i Sverige under 1800-talet var det privata inslaget så betydelsefullt att en stor del av de offentliga konserterna helt enkelt bars upp ”med benäget biträde av härvarande amatörer och musikälskare”. Samtidigt har denna del av konserterna behandlats anonymt utan angivande av vilka personerna var och än mindre vilken musikalisk (bildnings-)nivå de har stått på. Med inblicken i Josef Palms liv och i hans musikaliska och allmänna bildningsnivå, får vi ett värdefullt komplement till beskrivningen av det offentliga musiklivet så som det tedde sig i en svensk landsortsstad under mitten av 1800-talet. Häri torde det främsta värdet av Josef Palms brev till Wilhelm Berg ligga. Det är också betecknande att Josef Palm över huvud taget inte nämns av Gustaf Ruuth i dennes noggranna undersökningar av musiklivet i Jönköping (Ruuth 1987 och 2001). Vi kan härvidlag utgå ifrån att Ruuth, som har granskat offentligt material såsom tidningar, programblad etc., inte har funnit några spår efter Palm. Josef Palm representerar ett inslag i musiklivet som i offentlighetshänseende var allmänt känt men som samtidigt med sin privata och anonyma karaktär inte har lämnat några spår efter sig.

Vi har med andra ord att göra med en väl skolad och bildad man från en – ur bildningshänseende – intellektuell överklass där även ekonomin har varit stabil och givit möjligheter till inköp av konstföremål, musikinstrument, noter, böcker och annat som är nödvändiga attribut i ett bildat hem. Av bouppteckningen framgår att Palm ifråga om musikföremål ägde ett ”piano med nothylla” värderat till 100 kr, 2 notställ, 2 ”violiner med lådor” samt ”diverse böcker, noter och planchverk” (som i bouppteckningen sammanfördes under samma punkt). Det är troligt att de två nämnda violinerna har varit en violin och en viola. Under förutsättning att den person som förrättade bouppteckningen hade kompetens att värdera stråkinstrument, var värdet på dessa inte särskilt högt. Violinerna står upptagna tillsammans med ”11 st. taflor” till ett sammanlagt värde av 20 kr 50 öre.[32]

[8] Josef Palms skriftställeri

Insprängt här och där i sina brev nämner Palm i förbigående att han arbetar med ett eller flera lexikon inom konst- eller musikområdet. Som PS i brevet 14.10.1876 skriver han:

Mitt Konstnärs-lexicon, hvartill jag samlat materialier i många år, är nu i det närmaste färdigt. Det upptager öfver 500 Svenska Målare, Gravörer, Skulptörer, Arkitekter, Samlare och Litteratörer i fråga om Sv. Konst, etc. Arkens antal utgör något öfver 100 (* vid efterseende är det 130 ark [asterisk och komplettering längre ned på sidan]), en del mycket tätt skrifna. En del artiklar äro rätt långa; Fogelberg t.ex. upptager omkr. 6 och Sergel 8 à 9 sidor. Arbetets värde som original-Werk är naturl. obetydligt; men boken är upplysande; vidlyftig och, i följd av de rika källorna, (Estlander, Hofberg, Eichhorn, Rydqvist, Sander, B.E. och H. Hildebrand, Wohlfahrth, Sv. Målares Taflor under Carl XV:s tid, etc.) delvis underhållande. Vore jag rik, skulle boken tryckas och som present utdelas åt mina Vänner. Säkert är, att det weterligen är ensamt i sitt slag i vårt land. Besynnerligt, att ingen skicklig penna försökt sig på ett dylikt opus. Boijes föga innehållande Bok är till dato den enda. Om Svensk konst är den dock högst torftig, stundom oriktig – En god källa till mina antecknr köpte jag häromdagen på bok-auktion: neml. 6 delar af Biogr. Lexicon öfver namnk. Sv. Män. De kostade 2 (säger twå) Kronor 50 öre! Werket innehåller intress. biografier öfver…

Redan två månader senare skriver Palm, även denna gång som i ett förbigående mot slutet av brevet:

Ett Musiklexicon är nu mest färdigt, det är omkring 200 folio-sidor, eller mer, och upptager 170 Konstnärer och Amatörer från Sverges äldsta tider (1500-talet). (5.12.1876)

Palm var kontinuerligt sysselsatt med att utvidga sina lexikon och skriva nya delar. Detta gör det svårt att med utgångspunkt från hans egna brevuppgifter göra en sammanställning över vilka lexikon han egentligen arbetade med. Nästan ett år efter uppgiften om att konstnärslexikonet i stort sett var färdigt skriver han:

Jag minns ej, om jag nämnt, att 3. delen af mitt Konstnärs-Lexicon (utgörande 6.te delen af samtlige Luntorna) nu är färdigt. (15.8.1877)

På samma sätt fortsatte han arbetet med musiklexikonet och meddelar också nu ett år efter ett tidigare meddelande om att musiklexikonet i stort sett var färdigt:

Såsom ett supplement till den musikaliskt-dramatiska afdelningen af mitt lexicala Verk, utarbetar jag ett biografiskt, af konst-recensioner åtföljdt opus öfwer nästan alla utländske Sångare, Sångerskor och Instrumentalister – (t. exempel Ander, Tichatscheck, Madam Catalani, Romberg, Max Bohrer, Servais, Prume, Hanman, Leenders, Leonard, Ole Bull, Michael Hauser, Ernst, Vieuxtemps, Wieniawsky, Joachim; Féani[?]sterna, F. Ries, Schwenke, Dreyschock, Tellefsen, v. Meijer, Anton Door, Rubinstein, Goldschmidt, Charles Maijer, Thalberg, m.fl. m.fl. -) hvilka under loppet af nära 100 år rest i wårt land och å Concerter offentl. låtit höra sig. Med en och annan af dem har jag stått i beröring, och jag har desslikes antingen å deras Concerter i Jönköping accompagneradt dem eller eljest med dem privatim sammanspeladt. (25.12.1877; sista meningen citerad tidigare)

På samma sätt arbetade Palm vidare med idel nya projekt:

För närvarande håller jag på med utarbetande af 3.dje Häftet af ett arbete öfver Sverges Konst-Samlingar, deras uppkomst, (så vidt utrönas kunnat) deras öden och de belopp, hvartill de, vid skedda försäljningar, uppgått. Ofvannämnda Häfte innehåller, på 70 à 80 Qvart-sidor, beskrifning på Taflor och andra Konstverk på Sko-Kloster. (1.6.1878)

Senare samma månad:

… jag håller för närvarande på med ett nytt arbete: Lexicon öfver de förnämste Gravörer från alla tider och länder. Mina källor äro:… (30.6.1878)

En halv månad senare:

Mitt Lexicon öfver Gravörer har hunnit till bokstafven D., som snart är färdig. Denna afdelning upptager omkring 180 à 200 täta qvart-sidor. Om Albr. Dürer har jag varit mycket vidlyftig, honom ha neml. tilldelats 30 sidor… (17.7.1878)

Mot slutet av året:

Mitt musiklexicon upptager många, i allmänhet föga kända namn. Hvem har hört omtalas Svenska Violisterna i Hofkapellet, Fehrling, Salomoni, Meckel, Augusti, Leonardi, Anckar (Konungamörd. Anckarströms son)?[33] eller Violoncellisterna Uriot, Pihlman, Schmaltz, Salgé, Megelin? Den siste är dock något känd. Han tjenstgj. i Hofkapell. 1786–1833 = 47 år, 1836. Ursäkta mitt rapsodiska bref och mina spörjsmål. (19.12.1878)

Att nämna alla tillfällen då Palm i förbigående berörde arbetet med sina lexikonverk skulle bli alltför tyngande läsning, varför endast ytterligare två skall omnämnas. Det ena är att han har påbörjat en egen självbiografi: ”är det ej märkligt nog, att en så ringa person som jag kan ha fått ihop 2 Häften, (af omkr. 350 sidor) som bära det pretensiösa namnet: ‘Mina lefnads-Minnen: autobiografiskt försök’” (4.10.1880)

Samtidigt har Palm gått igång med ytterligare ett stort projekt, trots sin sjukdom:

Med anlitande af dels ett nyss erhållet Tyskt arbete om miniatyrmåleri, dels andra böcker har jag börjat ett ”försök till Lexicon öfver Miniatyrmålare”. Jag tror mig få reda på 5, kanske 600, som idkat denna märkliga konstbranche. – Arbetet blir täml. stort; måtte blott krafterna stå bi. – (19.10.1880)

[…]

På mitt försök till Lexicon öfver miniatyr-målare har jag hunnit 155 sidor. Sannolikt torde detta opusculum komma att innehålla 400 sidor. (19.11.1880)

Palms samlade produktion kommer vi måhända aldrig att få full kännedom om. Exempelvis går det inte idag att återfinna den biografi han vid ett flertal tillfällen uppger att han har skrivit om violinisten C. M. Lundholm. Palm anger också till Berg att Lundholmbiografin blev publicerad, vilket heller inte har gått att fastställa. Förteckningen i bilaga 1 är mycket innehållsrik på vad Palm har producerat, men där finns inte det musiklexikon han redan 1876 berättar att han har skrivit.[34] Om detta innebär att förteckningen är skriven tidigare än december 1876, saknas mycket av vad Palm arbetade med de sista åren fram till hans bortgång i december 1882.

Förutom på Statens musikbibliotek finns också efterlämnade, handskrivna lexikon på Nationalmusei arkiv; bilaga 2 utgör en avskrift av förteckningen där över Palms skrifter. Dessutom finns bland Wilhelm Bergs papper på Göteborgs universitetsbibliotek en del skrifter av Palm, t.ex. Andra Häftet av Biografiska Skizzer och Karakteristiker öfver åtskilliga Målare ur Italienska och Spanska Skolorna, m.fl. i 2ne Häften Öfversättnings och bearbetnings-Försök af J.P. 1880.[35]

Vidare äger Lunds universitet en stor konstsamling som universitetet fick som donation 1883 efter Josef Palms bortgång. I enlighet med makarnas inbördes testamente från 1858 skulle universitetet få väsentliga delar av konstsamlingen efter bådas bortgång, men änkan Palm förhandlade under våren 1883 med universitetet om att det kunde erhålla denna del av konstsamlingen omgående mot en årlig livränta till henne på 6,5% beräknat på konstsamlingens uppskattade värde. Alternativt kunde universitetet få en mindre del av samlingen omgående gratis och utan livränta, och det var detta senare alternativ som konsistoriet beslutade om i maj och juni 1883.[36] även på Lunds universitet har man intill nu varit okunnig om Josef Palms identitet.

[9] Slutord: Josef Palm som skriftställare och musiker

Josef Palms efterlämnade brev till Wilhelm Berg innehåller värdefulla uppgifter om brevskrivaren avseende två områden: dels om Palm som skriftställare, dels om Palm som musiker såväl privat som i det offentliga musiklivet. Hur skall man då värdera detta nya material? Den primära uppgiften inför materialgenomgången var att söka en säker attribuering till det handskrivna musiklexikon som finns på Statens musikbibliotek, samt att med en djupare kunskap om den egentliga författaren bättre kunna värdera lexikonets tillförlitlighet.

På ett plan vet vi inte mer idag än vad vi visste tidigare och som Palm själv skriver i början av lexikonet, nämligen att källorna består av diverse lexikon samt uppgifter grundade på personlig kännedom. På ett annat plan har vi däremot lärt känna Palm som en akademiskt utbildad och även i övrigt bildad och musikaliskt skolad människa. Vi har fått konkreta exempel på musiker som han verkligen har träffat, känt och musicerat med och vet därmed att han själv har befunnit sig på en relativt hög kunskaps- och bildningsnivå. Vi har sett exempel på en mycket flitig brevväxling med en person, Wilhelm Berg, som också har haft djupa kunskaper inom konstområdet, och vi kan därför arbeta med hypotesen att Palm även kommunicerade med andra informanter på samma sätt. Dessvärre anger inte Palm i något brev till Berg de skriftliga källor han har använt för musiklexikonet, på samma sätt som han har gjort beträffande konstområdet; se t.ex. bilaga 1 nedan där han anger olika författares verk samt tidningarna Svea och Heimdall. Men detta är på sätt och vis ändå bra nog, då det anger bildningsgraden och insikten hos Palm om vilken litteratur som fanns att tillgå. Och exempelvis Heimdall är en väl så viktig tidning för musikområdet som belyste mycket om musiklivet under den korta tid som den kom ut.

Dessa faktorer gör att konturerna runt Palm nu är skarpare än innan vi hade tagit del av hans brev till Berg. Samtidigt måste vi likväl förhålla oss kritiska till honom och värdera varje uppgift för sig. Palm har naturligtvis gjort så gott han har förmått, och hans ambitioner har varit höga, på samma gång som han vid flera tillfällen framhåller sin egen litenhet och sina ”dilettantiska” försök som om de inte hade mycket värde.[37] Det tycks också som att han är mer förtrogen med förhållandena i Stockholm än med dem i Göteborg. Detta framgår t.ex. av artikeln Harmoniska sällskapet som helt handlar om det stockholmska grundat 1820, men inte med ett ord berör det göteborgska grundat 1808. Detta är ytterligare märkligt eftersom Palm hade sina rötter i Göteborgsområdet men får förmodligen sin förklaring i att Harmoniska sällskapet i Göteborg – av bevarade arkivalier att döma – var inaktivt under långa perioder.[38] Likartat får man i breven känslan att Palm även beträffande konsten var mer välinformerad om förhållandena i Stockholm än om dem i Göteborg. Detta i sin tur kan ha sin grund i att konstens olika yttringar helt enkelt var mer intensiv i Stockholm än i Göteborg, som i detta avseende inte kunde mäta sig med huvudstadens bildningsarv, mer merkantilt och industriellt inriktad som Göteborg nu var.

En nackdel är att lexikonet är sammanställt i flera olika delar och häften och att samma person återkommer på flera olika ställen. Lexikonet är med andra ord inte redigerat och renskrivet, vilket gör att man själv måste leta på olika ställen efter samma person och dessutom värdera de olika uppgifter som ibland kan stå emot varandra. Ett exempel som har nämnts ovan är hovkapellisten Anckar som på ett ställe i lexikonet omnämns som bror till Johan Jakob Ankarström och på ett annat ställe som far till densamme.

Vad är då lexikonets värde och hur kan det utnyttjas? Värdet ligger framför allt i de många artiklar om människor under 1800-talet som man annars inte finner i något annat lexikon. D.v.s. beskrivningar av personer, som Palm genom sitt eget aktiva deltagande i musiklivet har kommit i kontakt med, är till stor del trovärdiga. Framställningen och presentationen av de olika artiklarna i lexikonet ger ofta en känsla av Palms trovärdighet, och lexikonet är därmed tacksamt att arbeta med. Exempel kan ges med artikeln om Bedrich Smetana, där det påstås att han var i Göteborg under ”1850- eller 1860-talet” (min kursivering). Den formuleringen är så vag att man automatiskt förhåller sig försiktig till innehållet.[39] Över huvud taget bör man vara försiktig med innehållet i artiklar om personer som man annars kan återfinna i andra lexikon, såvida det inte gäller plats- och situationsspecifik information, vilket – om så skulle vara fallet – tämligen tydligt framgår av artikeln. När det däremot gäller andra mer ”halvkända” personer, framgår det ofta hur nära Palm har stått den egentliga informationskällan. Många av dessa artiklar vet vi grundade sig på Palms egen personliga kännedom. Men helt säker kan man inte vara.

Samtidigt som konturerna omkring Palm som författare har blivit tydligare, har dessutom Palm i egenskap av musiker låtit presentera sig i breven till Berg. Här framträder en person, med hög social status, djupt bildad och väl tränad i musiken. En person som har studerat för några av de främsta i landet under sin samtid: Carl Mathias Lundholm och Otto Lindblad, och med stor erfarenhet i såväl privat musicerande som offentligt konserterande med instrumentalister som stod på högsta nivå såväl nationellt som internationellt: Joseph Ghys, Christian Kellerman, Anton Door, Edvard Pratté, Edvard d’Aubert, Jenny Lind m.fl. Vad som gör denna nya kunskap synnerligen värdefull för oss är dels nivån på det instrumenttekniska och musikaliska kunnandet hos Palm, dels att han hörde till gruppen amatörer och som sådan medverkade i musiklivet anonymt som en av alla de ”musikälskare” som konsertannonserna ger vittnesbörd om, men som vi mycket sällan kan identifiera.

Dessvärre är det ytterst rapsodiskt som Palm i sina brev berättar om sin del i musiklivet. I sin helhet är källunderlaget tämligen magert, men de få uppgifter författaren meddelar i förbigående glimmar desto mer. Vi kan här endast beklaga att det självbiografiska verk på ca 350 handskrivna sidor, som Palm uppger att han har skrivit, inte finns bevarat. Det hade tveklöst utgjort ett värdefullt material för en utförligare beskrivning av det offentliga och det privata musiklivet, och framför allt relationerna däremellan.

Jönköpings musikliv är noggrant genomgånget och belyst av Gustaf Ruuth (2001), men inte någonstans nämner Ruuth Josef Palm. Med den detaljnivå som Ruuth har arbetat kan man därför sluta sig till att Palm inte har givit några avtryck i det offentliga, trots att han har varit väl synlig vid många konserter och med all sannolikhet – inte minst med tanke på hans höga sociala ställning som hovrättsnotarie – också var väl känd i samhället. Man kan förvisso hävda att det ligger i sakens natur att amatörerna såsom tillhörande en anonym grupp inte har givit några större avtryck i de historiska källorna, men detta är endast en aspekt på problemet. En annan är den kluvenhet som fanns i inställningen till musiker- och artistyrket såsom varande halvt tvivelaktigt. Värst var detta för kvinnorna och då framför allt för de gifta. Dessa ”musikälskarinnor” kunde vid offentliga konserter framföra sina – vanligtvis – sångalster och därefter avlägsna sig från scenen utan något som helst erkännande från publiken i form av applåder. Detta framgår bl.a. i en konsertrecension i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning:

Den välvilja, som dessa båda utmärkta sångerskor visat Amatör-Kapellet att uppträda på dess första konsert, senterades af publiken, som i går fullständigt bröt med den gamla konvenansen ifråga om amatörer, i det man icke blott lifligt applåderade de hänförande föredragen, utan ock inropade sångerskorna.[40]

Också andra har omskrivit denna regel ”att ej applådera amatörer”.[41]Det är osäkert hur utbrett detta förhållningssätt var i tid och rum; otvivelaktigt är det det mest extrema uttrycket för en syn på amatörmusiker i offentlighetens tjänst såsom något tvivelaktigt som man ej visste hur man skulle förhålla sig till.[42]

I denna musikmiljö i en mellansvensk småstad har vår hovrättsnotarie, säkerligen obekymrad om andras problem med att förhålla sig, varit en av de starkaste och mest pålitliga krafterna. På sin ålderdom har han njutit sitt otium med konstsamlande, kvartettspel och skriftställeri, och eftervärlden kan vara honom mycket tacksam för att han också var en flitig brevskrivare.

Källor

Göteborg

Göteborgs universitetsbibliotek:
Wilhelm Bergs papper. Göteborgs universitetsbibliotek, handskriftsavdelningen, H 51

Region- och stadsarkivet Göteborg:
Harmoniska sällskapet

Lund

Lunds universitetsarkiv:
Kansliets arkiv t.o.m. 1930/31, vol. A 2 B:7, vol. E 3 A:67.

Stockholm

Nationalmusei arkiv:
Konstnärsarkivet, enskilda arkiven, J. Palm. Se förteckning i bil. 2.

Statens musikbibliotek:
Palm, J: Samlingar tillhörande Swenskt musikaliskt och dramatiskt Lexicon i 2 delar. Sig. Hdskr. 121–129

Stenhammar, Elsa: Boken om Elfrida Andrée. Elfrida Andrées samlingar i Andrée-Stenhammararkivet

Vadstena

Landsarkivet i Vadstena

Jönköpings rådhusrätt och magistrat, 1882–1883: F I a:39, s. 539–551 (bouppteckning efter Josef Palm)

Publicerade källor

Walde, Otto: Katalog över gods- och släktarkiv samt enskilda personers samlingar av brev och papper i offentlig och enskild ägo. 1–58, suppl. 1–3, brevreg. 1–5 (Faksimil av handskrift färdigställd under 1950-talet. Tillgänglig vid svenska universitetsbibliotek.)

Periodica

Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning, 1867

Anförd litteratur

Berg, Wilhelm 1896, 1898, 1900: Göteborgs äldre teatrar, band 1–3, Göteborg.

Berg, Wilhelm 1914: Bidrag till musikens historia i Göteborg 1754–1892. 1–2, Göteborg: Wettergren & Kerber.

Carlsson, Anders 1996: ”Handel och Bacchus eller Händel och Bach?” Det borgerliga musiklivet och dess orkesterbildningar i köpmannastaden Göteborg under andra hälften av 1800-talet. Diss., Göteborgs universitet.

Holmberg, Erik J. 1978: ”Gnistan 100 år – en tillbakablick” i Gnistan 1878–1978, red: Anders Bothén & Gösta Engström, Göteborg: Sällsk. Gnistan .

Nordin Hennel, Ingeborg 1997: Mod och försakelse. Livs- och yrkesbetingelser för Konglig Theaterns skådespelerskor 1813–1863. Hedemora.

Norlind, Tobias 1925: ”Mathias Lundholm. Ole Bulls och Otto Lindblads lärare.” i STM 1925, s. 1–17.

Norlind, Tobias & Trobäck, Emil 1926: Kungl. Hovkapellets historia 1526–1926. Stockholm.

Ruuth, Gustaf 1987: Konung och fosterland. Skarpskyttemusiken i Jönköping på 1860-talet. Licentiatavh. Uppsala universitet. Borensberg: Noteria.

Ruuth, Gustaf 2001: Musikaliska nöjen i Jönköping 1620–1920. En orientering i stadens musikliv under 300 år. Jönköping: Jönköpings läns museum.

Sjöström, Carl 1907: Göteborgs nation i Lund 1669–1906. Biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik. Lund.

Svenska män och kvinnor, 1942: artikeln ”Wilhelm Berg”, band 1, Stockholm.

Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd, 1879: artikeln ”Johan Palm”, band 8, Stockholm.

Svenskt biografiskt lexikon, 1922: artikeln ”Wilhelm Berg”, band 3, Stockholm.

Svenskt biografiskt lexikon, 1979: släktartikeln ”Lamberg”, band 22, Stockholm.

Walin, Stig 1956: ”Mozart och Sverige. Det första emottagandet”, i Svensk Tidskrift för Musikforskning 1956, s. 8–45.

åkerlund, Axel 1918: Musiklivet inom Göta P. B. 1801–1912. Göteborg: Hugo Brusewitz.

Öhrström, Eva 1987: Borgerliga kvinnors musicerande i 1800-talets Sverige. Diss., Göteborgs universitet.

Öhrström, Eva 1999: Elfrida Andrée – ett levnadsöde. Stockholm: Prisma.

Bilaga 1 *)

Förteckning öfver arbeten af Josef Palm

1. Anteckningar rörande konsexpositioner [sic], miniatyrer och oljemåleri m.m. 270 sidor, liten oktav (Mitt första arbete i denna wäg skrefvos 1856)

2. Catalogue raisonné öfver mina taflor, miniatyrer, kopparstick.

3. Catalog öfver mina antiqviteter, porsliner, emaljer.

4. Blickar i Svenska måleriets historia, 195 täta sidor i qvart.

5. Svenskt konstnärslexikon, omkr. 250 till en del täta sidor, in folio.

6. Anteckningar rörande Sveriges målningskonst och kopparstickskonst (arbetade 1875) 104 sidor i quart.

7. Anteckningar om Sveriges målningssamlingar m.m. 121 sidor i oktav (ofullbordade).

8. Strödda anteckningar från en resa i Tyskland (ofullbordade) 30 sidor i oktav.

9. Ett annat något utförligare arbete derom, (eges af v. Häradshöfdingen J. Kugelberg).

10. Ett dito arbete i samma ämne, ännu utförligare.

11. Biografi öfver min fader Lagmannen J. Palm.

12. Dito öfver Violinisten C. M. Lundholm.

13. Öfversättningar

a) Schillers Filosofiska bref,

b) Biografi öfver van Dyk från Tyskan 69 sidor, liten qvart

c) Dito öfver Benvenuto Cellini,

d) En Theaterpiese [sic]: Ein alter musikant, 84 sidor lika oktav [sic]

I tryck hafva varit synliga:

14. Anteckningar rörande konstexpositionen i Stockholm 1866 och i Jönköping.

15. Anteckningar rörande Fahlcrantz, Westin m.fl. samt

16. Recensioner öfver Concerter af Ghys, Kellerman, bröderne Holmes.

17. Lundholms ofvannämnda biografi.

De flesta af ofvanstående arbeten äro skrifne med min egen handstil.

Samlande af materialier till No 2, 4, 5, 6 och 7 har gifvit mig mycket arbete under loppet af omkring 18 år och skänkt mig många stunder af rik njutning. Källorna till mina konstarbeten hafva hufvudsakligen varit Wohlfahrts tidningsuppsatser, Eichorns, Eslanders, B. E. Hildebrands, H. Hildebrands, Hofbergs, Klemmings och Kratmejers värderika skrifter jemte lika värdefulla uppsatser i ”Svea” och ”Heimdall” med flere literaturblad samt Franska och Tyska scripta, planschverken: Herregårdar i Skåne och Södermanland samt Expositionskataloger ända från 1799, förutom mina egna iakttagelser och studier, hvilka varit fullkomligt autodidaktiska.

*) Denna och ytterligare tre bilagor finns bland Palms brev till Berg. Det framgår ej till vilket brev bilagorna hör. Den här återgivna ”Bilaga 1” är skriven med en annan handstil än Palms.

Bilaga 2

Material i Nationalmusei arkiv, konstnärsarkivet, enskilda arkiven, J. Palm*)

Arkivet omfattar 6 volymer (vol. 1–5 häften i arkivkartonger, vol. 6 band i arkivkartong) samt 1 aktomslag.

1. Gravörlexikon A-Ö, anteckningar, resonerande förteckning över J. Palms konstsamling, svenskt musiklexikon.

2. Konstnärsbiografier, uppsatser om konst samlade av J. Palm (”Blickar i svenska måleriets historia – konsthistoriskt försök”, översättning av L.B. Stenersens, ”Fidias, en skildring av grekiska bildhuggarkonstens högsta blomstring”).

3. Svenskt konstnärslexikon, A-Röök.

4. Lexikon över kvinnor som idkat bildande konst, anteckningar om Sveriges konstsamlingar, häfte 1–5.

5. Svenskt konstnärslexikon, del. 1–4.

Lexikon över miniatyrmålare.

Aktomslag. Inbunden volym (märkt A177) med register ”öfver de i detta häfte förekommandes Konstnärer och Amatörer” samt ”Förteckning på de böcker tillhöriga Fru Palm, Jönköping”.

*) Detta är en avskrift av uppgifterna om och förteckningen av vad som finns av J. Palm på Nationalmuseum.

Bilaga 3

Josef Palms konstdonation 1883 till dåvarande Lunds universitets konstmuseum

(Numera benämnt Lunds universitets konstsamling)

Uppgifterna nedan från kartoteksregister över Lunds universitets konstsamling, se källförteckningen.

Ur kuvert märkt ”Grupp II, 1600-tal o. tidigare, mest holländskt”

Konstnär	Motiv	Datering	Teknik	LUK-nr
Brentel, Friedrich	Offerscen (möjl. Kains offer)	1634	Gouache	45
Coninxloo, Gillis van	Skogslandskap		Pannå	33
Holländsk mästare	Landskap		Pannå	34

Ur kuvert märkt ”Grupp II, övrigt”

Konstnär	Motiv	Datering	Teknik	LUK-nr
Björk, Jacob	Damporträtt			15
Brander, Fredrik	Porträtt av yngre man		Olja	13
Hilleström, Carl Peter	Landskap	1700-tal?		20
Holm, Anders	Landskap	1800		27
Hörberg, Per	Jesus välsignar barnen	1700-tal?	Pannå	17
Hörberg, Per	Kristus bespisar femtusen män	1788	Olja på pannå	16
Korn, Johan Philip	Landskap	1700-tal	Pannå	31
Martin, Elias	Gubben Olof Martin	1700-tal?	Akvarell	234
Martin, Elias	Landskap i Dalarna	1796		21
Roselli, Frans	Landskap med vatten, månljus och eldsken	1864	Olja	26
Wetterling, Alexander Clemens	Professor Byström i sin atelier i Rom	1800-tal	Akvarellerad teckning	51

Ur kuvert märkt ”Grupp III”

Konstnär	Motiv	Datering	Teknik	LUK-nr
Andersson, Nils	Landskap	1853		29
Belanger, Louis	Landskap i Sydtyskland	1803		19
Brander, Fredrik	Porträtt av äldre man	1700-tal		12
Koskull, Anders Gustaf	Gubbhuvud	1800-tal		25
Okänd	Stilleben (fyra äpplen lagda i pyramid mot en djupt mörkgrön bakgrund)	1600-tal		41
Okänd	Landskap med nattlig eldsvåda		Gouache	46
Mordt, Gustav Adolph	Berglandskap, vattenfall	1850 ?	Olja	32
Martin, Johan Fredrik	Vattenfall vid älvkarleby		Akvarell	47
Martin, Johan Fredrik	Vattenfall vid Trollhättan		Akvarell	48
Müller, ?	Schweitziskt bergslandskap		Olja	37
Plattenberg, Mathias van (?)	Sjöstycke med skeppsbrott vid klippkust		Olja	39
Thiele, Joh. Alex.	Eldsvåda		Olja	38
Swartz (Schwartz), Johan David	Porträtt av medelålders dam	16/1700-tal		11
Sandberg, Johan G	Landskap, kopia av J I Ruysdael		Olja	22
Plagemann, Arnold	Sjöstycke med tvenne segelbåtar		Olja	30
Tiebel, Johann Gottlob Friedrich	Landskap	1779	Gouache	44

Fotnoter

[1] Svenska män och kvinnor, band 1, s. 225; artikeln osignerad.

[2] Svenskt biografiskt lexikon, band 3, s. 357; artikeln skriven av Erik Naumann som bl.a. refererar till personliga uppgifter från Berg.

[3] Se arkivförteckningen till Wilhelm Bergs papper, Göteborgs universitetsbibliotek.

[4] Walde del 36, opaginerat, slagord Palm, J.

[5] Det är sällan man kan belägga Berg med faktafel. Ett exempel på detta är dock Bergs framställning av det i Göteborg år 1808 grundade Harmoniska sällskapet. Det är inte bara årtalet för sällskapets grundande som i Bergs framställning är fel (Berg anger 1809, vilket sedan ofta har återgivits av andra), utan även många andra detaljer, styrelsens arbete etc. Det förefaller här som att Berg helt enkelt inte har haft tillgång till arkivmaterialet för sällskapet.

[6] Wilhelm Bergs papper, H 51:25–27.

[7] Wilhelm Bergs papper, H 51:27, pag. 1610.

[8] Wilhelm Bergs papper, H 51:27, pag. 1607.

[9] Som ett särskilt litet frågetecken för Berg kan man notera att såväl teater- som musikhistorieframställningen har som slutpunkt året 1892 trots betydligt senare datum för färdigställandet av respektive arbete, 1910 resp. 1914. Sett till materialet, d.v.s. teater- och musiklivens utveckling i Göteborg, finns det ingenting särskilt i det som motiverar en sådan slutpunkt. I stället förs tankarna till Bergs personliga levnadsomständigheter, där året 1892 innehöll både en upplösning av det första äktenskapet och ett ingående i ett annat. Denna för sin tid mycket uppseendeväckande historia skrällde rejält i både familje- och samhällslivet. (Uppgifterna hämtade ifrån anhöriga i samband med donation till GUB.) Detta faktum i sig väcker frågan om Bergs första hustru Emy (f. Gumlius 1846–1902) i så hög utsträckning hade varit sin man behjälplig i t.ex. genomgång av arkivmaterial, att det därför blev ett naturligt avslut för de båda verken med 1892, när ”forskarassistenten” inte längre stod vid författarens sida.

[10] Peter Lamberg var från 1912 handels- och politiborgmästare i Göteborg, se släktartikeln ”Lamberg” i Svenskt biografiskt lexikon, 1979.

[11] Brev från Julius Günther till Wilhelm Berg 14.12.1899, 26.12.1899 samt 21.1.1900 med Günthers berättelse; Wilhelm Bergs papper, H 51: 48.

[12] I brev daterat 23.2.1879 uppger Palm att han bilägger en uppsats som han har skrivit om ”den märklige autodidakten J. Philip Korn”. I brev 11.7.1879 tackar Palm Berg för den artikel om Korn som Berg har skrivit och fått publicerad i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.

[13] Sjöström 1907, s. 368 och Svenskt biografiskt lexikon: Ny följd 1879, s. 89

[14] Wilhelm Bergs papper, H 51:75B.

[15] Av bouppteckningen framgår att paret Palms hem även i övrigt har varit mycket rikt.

[16] Lunds universitetsarkiv, kansliets arkiv t.o.m. 1930/31, vol. A 2 B:7; protokoll 14.5.1883, § 56; ”Palmska donationen”. Se också vol. E 3 A:67 med brev från universitetskanslern Louis de Geer i samma ärende.

[17] Se t.ex. brev från Palm 25.1.1872 där Palm meddelar Berg att han ämnar lämna upp en målning till Bergs föräldrar. Samtliga Palms brev till Berg: Wilhelm Bergs papper, H 51:55.

[18] Se brev 25.12.1877.

[19] Se t.ex. brev 31.1–1.2.1879, 23.2.1879, 14.3.1879, 17.4.1879. I det sistnämnda brevet ”Vid tillfälle får jag väl emotse några ord om, huruledes Hr Kamrn funnit mina 3 i början af året sände opuscula.”

[20] Berg i skriften för Gnistans 25-årsjubileum 1903, återgivet i Holmberg 1978, s. 19.

[21] Se brev 17.4.1879. Jenny Nyström (1854–1946) studerade 1868–70 vid dåvarande Göteborgs musei ritskola, sedermera Valands konstskola, idag Konsthögskolan Valand. Svenskt biografiskt lexikon, band 27, artikel Jenny Nyström-Stoopendaal.

[22] Uppgiften om Lundholms födelseår varierar. Ruuth anger 1784, dock utan källhänvisning. (Ruuth 2001, s. 166)

[23] Om Jönköpingsvistelsen, se Ruuth 2001, s. 166–168.

[24] Palms bostadsort Bärby, nära Säve på Hisingen, ligger med dagens vägar ca 17 km norr om Göteborgs gamla stadskärna.

[25] Se brev 9.6.1878. Denna skrift har dock inte stått att återfinna, vare sig på Göteborgs stadsmuseum eller på Göteborgs universitetsbibliotek, dit många av museets böcker och arkivalier har överförts.

[26] Se brev 20.1.1881.

[27] Se Norlind 1925, s. 5–7.

[28] Öhrström 1987, s. 135. Elfrida Andrée nämner Levgren och hans stora hus på Västra Hamngatan. När Marcussen & Søn var i Göteborg för att bygga och renovera orglar (Domkyrkan, Christinae kyrka samt Hagakyrkan) passade familjen på och lät orgelbyggarfirman bygga en flermanualig orgel i deras privatbostad. Se Stenhammar: Boken om Elfrida Andrée, s. 18. Se också Öhrström 1999 s. 113, m.fl. ställen.

[29] Se brev 25.12.1877. Se också Ruuth 2001 (s. 324) som uppger att flera av de musiker, som Palm säger sig ha musicerat med, har besökt staden som konsertgivare, vilket ytterligare styrker Palms uppgifter.

[30] Eduard d’Aubert (1813–73) anlände till Sverige 1832 via Göteborg där han bosatte sig och var verksam under 1830-talet till år 1841 då han blev anställd vid Hovkapellet. Det är därför också möjligt att Palm och d’Aubert har sammusicerat redan under 1830-talet då Palm var bosatt på Hisingen, norr om Göteborg.

[31] 19.11.1880, 20.1.1881.

[32] Se bouppteckningen vid Landsarkivet i Vadstena.

[33] Frågetecknet skrivet av Palm själv. I sitt lexikon skriver dock Palm om Ankar/Anckar på flera ställen. På ett ställe skriver han vad som anges i brevet ovan. På ett annat ställe: Johan Wilhelm Ankar ”(naturlig son af Jakob Johan Anckarström, konungamördarens far) född i Stockholm 1759, tjenstgjorde som Violinspelare i Hofkapt 177 -179 [sic]. i Stockholm 17/6 1816.” Palms uppgifter sammanfaller med Norlind & Trobäcks som dock dels inte nämner någonting om det påstådda broderskapet till kungamördaren Anckarström, dels vet att fylla i de årtal som Palm inte kände till, nämligen anställningen i Hovkapellet 1778–1792 (s. 277). Dessutom skriver Palm i sitt lexikon om ytterligare en ”Anckar” utan förnamn” en i början af 1800-talet uti hufvudstaden bekant Virtuos på zittra, lefde ännu 1811.”

[34] Bilaga 1 är en avskrift av en ”Bilaga 1” som tillsammans med ytterligare tre bilagor finns bland Palms brev i Bergs papper. Det går dock inte att avgöra till vilket brev Palms bilagor hör.

[35] GUB, H 51:75B; häfte 1 saknas.

[36] Se Lunds universitetsarkiv, Kansliets arkiv t.o.m. 1930/31, vol. A 2 B:7; prot. 14.5.1883 §56 samt prot. 9.6.1883 §69.

[37] Bland annat i brev 18.1.1878 samt även i övrigt på flera ställen.

[38] Se Region- och stadsarkivet Göteborg: Harmoniska sällskapet.

[39] Helt vid sidan av ämnet för denna artikel, kan man ställa sig frågande till hur Palm, som var så initierad om mycket annat i musiklivet, var så okunnig om förhållandet Smetana och Göteborg. Möjligen bekräftar det vad som tidigare har framförts att Smetana tämligen omgående glömdes bort i det kollektiva medvetandet. Jfr Carlsson 1996, s. 227 m.fl. ställen.

[40] Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 27.11.1867.

[41] åkerlund 1918 s. 82.

[42] En som kraftigt reagerade mot detta bruk var Smetana under sin Göteborgsvistelse, se Carlsson 1996 s. 132f. Stig Walin har (1956, s. 18–20) belyst detta bruk utifrån några insändare 1814, och möjligen är det en isolerad svensk företeelse. För en mer omfattande studie om bl.a. det kluvna förhållningssättet till kvinnliga artister, se Nordin Hennel 1997.