Recension
Rostvall, Anna-Lena & West, Tore, Interaktion och kunskapsutveckling: En studie av frivillig musikundervisning (Skrifter från Centrum för musikpedagogisk forskning Stockholm: Centrum för musikpedagogisk forskning, Kungl. Musikhögskolan/KMH förlag, 2001, 334 s.)
Roger Säljö
Den kommunala musikskolan har en fast förankring i den svenska folksjälen. Med femtio år på nacken har den nått en ansenlig del av befolkningen, som genom dess försorg fått ett sammanhang för att pröva sitt musikintresse och utveckla sina färdigheter. Musikskolan är på ett plan en välkänd företeelse och den omnämns oftast i positiva ordalag i den allmänna debatten. Under senare år har politiker också gärna velat koppla det svenska exportframgångarna inom populärmusiken till musikskolan. Varje försök av kommunpolitiker att skära i anslagen möts med ilskna protester från föräldrar, kulturföreträdare och möjligtvis också understundom från barnen själva. Musikskolan är en frivillig verksamhet och bygger på elevers och föräldrars initiativ. Trots detta engagemang är det anmärkningsvärt att så många elever slutar och inte på allvar utvecklar sina färdigheter och sitt engagemang i att utöva musik.
Även om de flesta således direkt eller indirekt har erfarenheter av musikskolan, kan det konstateras att vi inte vet särskilt mycket om dess inre liv, den konkreta verksamheten eller om samspelet mellan lärare och elever. Dessa frågor är temat för Anna-Lena Rostvalls och Tore Wests gemensamma avhandling om undervisningen inom musikskolan. Författarna har själva en bakgrund som musiker, musikpedagoger och lärarutbildare, men angreppssättet i avhandlingen avspeglar inte i första hand ett ämnespedagogiskt intresse, utan arbetet är snarast att betrakta som ett försök att förstå de institutionella förhållanden och traditioner som leder till att samspelet mellan lärare och elever får den karaktär det får.
Den empiriska ansats som används i arbetet innebär således att författarna inte nöjer sig med att fråga aktörerna vad de tycker om undervisningen eller varför de deltar i musikskolan. Istället analyserar de vad som pågår i verksamheten genom videoinspelningar av autentisk undervisning och genom granskning av läromedel. Författarna har spelat in elva instrumentallektioner (gitarr och bleckblås) och sammanlagt deltar fyra lärare och ett drygt tjugotal elever. En bild av omfattningen av det material som genererats genom detta förfarande får man genom upplysningen att de fem timmarnas videomaterial blir cirka 500 sidor (!) i transkriberad form (dvs när de överförts till text). I tillägg har man analyserat de läromedel som förekommer inom den aktuella undervisningen. Dessutom ingår fältanteckningar om miljön, utrustning och andra aspekter av undervisningssituationens förutsättningar.
Författarnas inspiration för analysen av detta omfattande material finns i samtalsanalytiska traditioner inom kommunikationsforskningen och man gör en mycket noggrann transkription av såväl interaktionen mellan elev och lärare som av musikutövandet. Dessutom har man transkriberat andra handlingar och rörelser som ingår i musikundervisningen och som dokumenterats på banden. Beskrivningsinstrumentet, i form av en transkriptionsmall, har man utvecklat för ändamålet och författarna redovisar de resonemang de fört för att få en funktionell transkription, en nog så krävande uppgift. För den som inte har någon erfarenhet av att transkribera videomaterial, bör det påpekas att det tar flera timmar att transkribera en minut med den noggrannhet som författarna valt. Multimodaliteten med tal, musik, ögonrörelser, gester och annat underlättar självfallet inte denna uppgift.
Transkriptionen av så komplexa situationer kräver således noggranna teoretiska och metodiska överväganden, men den är ändå i första hand ett sätt att organisera materialet. Den mer specifika teoretiska infallsvinkeln kommer till uttryck i de sätt att koda språkliga utsagor och musikutövande man valt. De språkliga yttrandena hos såväl lärare som elever har kodats i fem olika kategorier som avspeglar språkbrukets kommunikativa funktioner i undervisningssituationer. Kategorierna benämner man prövande, instruerande, beledsagande, analyserande respektive expressivt språkbruk. Musikbruket har också kodats med motsvarande kategorier, även om de naturligtvis får en något annorlunda innebörd i detta fall. Som ytterligare dimensioner i analysen har författarna inriktat sig dels på vad de kallar uppmärksamhetsfokus (som, grovt uttryckt, handlar om vad parterna i ett givet ögonblick fokuserar och som analyseras i fyra kategorier: motorisk, kognitiv, expressiv och social), dels på interaktionen mellan lärare och elev (hur man svarar på varandras handlingar och initiativ). Analysmodellen är mycket genomarbetad och varje led presenteras ingående med argument och exempel.
Resultaten är således en inblick i den helt odramatiska och vardagliga praktiken i denna stora och viktiga verksamhet som betrotts med ett betydande ansvar för en befolknings musikaliska socialisation. Jag skall inte gå alltför djupt in på vad empirin ger för att inte förta läsupplevelsen. Men om någon är intresserad av varför så många barn inte blir så långvariga i den kommunala musikskolan, behöver man inte längre tvivla efter att ha tagit del av Rostvalls och Wests resultatredovisning. Dessvärre, får man tillägga. Ur pedagogisk synpunkt, och ur barnens perspektiv, är det en ganska deprimerande bild man får sig till livs. Den i en mening idealiska undervisningssituationen med en lärare och en elev utnyttjas inte på något annat sätt än att läraren spelar före och eleven försöker följa med. Lärarna är ofta dåligt förberedda och deras kommentarer är direkta instruktioner eller beledsagande yttranden. Det är mycket tydligt att det är en tämligen reduktionistisk syn på lärande av musik som lärarna företräder. Fokus är i stor utsträckning på notbilden, och vad som övas är elevers förmåga att träffa rätt. Musiken reduceras i betydande utsträckning till ett slags tonträffningsövningar. Man talar sällan eller aldrig på en analytisk eller expressiv nivå om musiken och vad den uttrycker. Författarna verkar lätt uppgivna när de kommenterar sina egna resultat, och man förstår dem.
Ur pedagogisk synpunkt gör de också många viktiga iakttagelser om varför miljön blir så andefattig och oinspirerande. Bland annat visar de hur lärarna i liten utsträckning kommenterar vad eleverna försöker åstadkomma när de exempelvis försöker lära sig ett ackord. Istället hänvisar de till notbilden och förutsätter att den innehåller det stöd eleverna behöver. Man visar också hur eleverna tvingas gå vidare till nästa moment innan de hanterar de tidigare. Eleverna ställer nästan inga frågor och de uppmuntras inte heller att göra det. Tjugominuterslektionerna är starkt asymmetriska och lärarna har tolkningsföreträde. Den möjlighet till individualisering som i princip föreligger utnyttjas inte alls. Elever och lärare spelar inte melodier tillsammans (endast ett par minuter av de fem timmarnas material innehåller sådana inslag).
Hur skall man då förstå varför det blir på detta sätt? Hur kan en frivillig undervisning med lärare som har starkt musikintresse och elever som kommer av egen fri vilja resultera i en så platt och oinspirerande verksamhet? Författarna söker här svaret i instrumentalundervisningens institutionella traditioner och former. Kunskapssynen är starkt reduktionistisk, man övar enstaka grepp och på melodier som lämpar sig just för övning. Eleverna övar greppen enskilt och det är den enstaka tonen eller ackordet som är i fokus, inte musiken. De olika läromedlen, som i de flesta fall liknar varandra, är också uppbyggda kring denna atomistiska och mekaniska föreställning om vad det innebär att lära sig spela ett instrument. Författarna menar vidare att den institutionella traditionen, att se talang för musik som något givet av naturen, och som något som barnen har eller inte har, snarare än som något som skapas i samspel med vuxna, är mycket stark. Detta är en form av elitism som i grunden inte tillmäter den pedagogiska gärningen något större utrymme för att utveckla musikintresset hos dem som inte redan har talangen. Med denna inställning skulle den vanliga skolan sett mycket annorlunda ut och inte behövt bekymra sig om dem som har svårigheter att lära sig läsa, skriva och andra basfärdigheter. Men författarna visar också på inkonsekvenser och paradoxer i upplägget. Lärarna har en svår, i många fall omöjlig, uppgift med en ständig ström av elever som skall ha sitt tjugominuterspass. Lärarna saknar också utbildning för sin pedagogiska uppgift (även om de kan vara duktiga på att spela) att entusiasmera barn och skapa en kumulativ lärandesituation. Det sker inte heller någon gemensam kunskapsutveckling bland lärarna, eftersom de inte ges tid och möjligheter att utveckla verksamheten. Som läsare ställer man sig också starkt frågande till hur utvecklande och effektiv denna individuella form av undervisning är när man läser Rostvalls och Wests resultat.
Rostvall och West har skrivit en viktig avhandling. Det är ställt utom allt tvivel. Man får inte glömma att den är en fallstudie, och att andra bilder säkerligen också kan presenteras. Men systematiken i deras observationer av lektionernas karaktär och av den kunskapssyn som är förhärskande hos lärare och i läromedlen, bådar inte gott. Det är sällan man får en så detaljerad beskrivning av praxis i en verksamhet och det är inte ofta någon så övertygande demonstrerar att skicklighet i en verksamhet (att utöva musik) inte behöver ha någon koppling till en förmåga att stödja lärande av de färdigheter och insikter som tillhör verksamheten. Arbetet är en upplysningsgärning. Resultaten visar också på styrkan i deras ansats att dokumentera den vardagliga och osminkade verksamheten. På en praktisk nivå framstår den kommunala musikskolan som en klart suboptimerad verksamhet som fastnat i ett mönster som förefaller föga stimulerande för barnen, som också i betydande utsträckning röstar med fötterna genom att droppa av. Behovet av pedagogisk förnyelse förefaller akut. Värdet av den kritiska analys som görs ökas naturligtvis också av att författarna ger sin kritik inifrån. Deras intresse är att försvara och utveckla verksamheten. Med tanke på hur stor den kommunala musikskolan är, förefaller Rostvalls och Wests arbete vara ett starkt argument för att hela verksamheten, dess förutsättningar och traditioner genomlyses och förnyas. Som vetenskaplig analys är arbetet också imponerande i sin omfattning och i sina mångvetenskapliga kopplingar. Författarna är belästa och knyter samman makro- och mikroperspektiv på ett moget och övertygande sätt. Det är bara att hoppas att de ges utrymme att utveckla både sitt engagemang för musiken och för analysen av hur barn i vårt samhälle möter musiken.