Recension
Richard Toop, György Ligeti (London: Phaidon, 1999, 238 s.)
Erik Olsson
Biografin som genre fyller kanske fortfarande en musikvetenskaplig funktion som pendang till de mer torra not-mot-not analyserna som traditionellt har dominerat ämnet. Mindre tillfredsställande är dock den med genren som helhet vidhäftande tendensen att låta den kritiska hållningen gentemot objektet stå tillbaka för presentationen av pre-fabrikerade omdömen om biografins huvudperson, vars livshistoria i värsta fall presenteras som frikopplad från dennes verk (alltså på ett förstrukturalistiskt sätt). Kontrasten mellan formens oprobematiserande enkelhet och ämnets högre grad av komplexitet väcker också i fall som detta frågor om den tilltänkta målgruppens sammansättning. Utifrån fackmänniskans horisont ter sig sannolikt många biografier som alltför banala och ytliga samtidigt som få dito som behandlar t.ex. förra seklets kompositörer torde kunna ge en läsare utan relativt goda förkunskaper något större utbyte på verknivå, vid sidan av de mer prosaiska eller t.o.m. voyeuristiska dragen.
Den här boken har författats av musikvetaren Richard Toop. Toop är främst känd som särskilt bevandrad i den europeiska högmodernismen och har publicerat flera analytiskt djuplodande artiklar, företrädelsevis rörande t.ex. Stockhausens och Ferneyhoughs verk (den sistnämndes Collected writings har Toop f.ö. redigerat tillsammans med James Boros). Detta hans senaste verk utgör alltså per definition en viss kontrast till hans mer akademiska verksamhet. Boken ingår i en serie kallad 20th Century Composers som av förlaget beskrivs i termer av ”engagerade texter” som är ”klara” och ”narrativa”. För Toop, som väl kan betraktas som huvudsakligen verksam i en analytisk tanketradition, innebär inte detta några nya bud beträffande den rent språkliga begripligheten, men däremot en viss omställning i hur avancerad musik ska beskrivas utan fackterminologi och talrika notexempel. Boken är som sig bör kronologiskt disponerad och kapitelindelningen följer vad man kan beteckna som olika mer eller mindre avgränsade skeden i Ligetis liv. I slutet finns också en användbar bibliografi samt diskografi.
Inledningsvis tecknar författaren vissa förutsättningar för sitt arbete. Att Ligeti tillsammans med andra namn som Stockhausen, Boulez, Cage och Xenakis sägs vara en del av konstmusikens traditionella kanon är en historiesyn som harmonierar mycket väl med den av förlaget anförda tydlighetsdevisen. Man har för övrigt i samma anda befriat boken från närapå alla fotnoter. Tidigt klargörs också att Ligeti är återhållsam med informationen om sitt senare privatliv, vilket indirekt förklarar den förändring av kapitlens balans mellan person och verk som blir allt tydligare ju längre i boken man kommer. I de första kapitlen om barn- och ungdomsåren i Ungern tecknas den inte ovanliga, lätt romantiska bilden av en brådmogen och fantasifull konstnärs många gånger svåra uppväxt i en relativt oförstående miljö. Specifika episoder i uppväxten med antydd relevans för framtida konstnärlig inriktning lyfts fram och de första kapitlens innehåll kan beskrivas som en ganska mörk historia av rädsla och utanförskap. Samtidigt saknas det förstås utrymme att dröja vid eller fördjupa konsekvenserna av de mest livsavgörande och mer komplexa händelserna, som Ligetis tragiska förlust av flera familjemedlemmar i nazisternas koncentrationsläger – händelser som i sammanhang som detta riskerar att bli anekdotiska. Rent biografiska data varvas också med skildringar av musikaliska erfarenheter och Toop bjuder emellanåt på sin stora kunskap i ämnet genom att dra paralleller till motsvarande episoder hos Ligetis generationskamrater och framför allt genom att skickligt levandegöra opublicerade verk utifrån analogier med mer kända musikstycken. I modernistisk anda framhåller han gärna Ligetis tidiga dragning åt den djuplodande repertoaren och den så att säga mer strukturella musikens stora dynamiska formförlopp: Beethoven framför zigenarmusik och operett, och senare den livslånga kärleken till Bartók.
Den enligt min uppfattning intressantaste delen av boken är skildringen av den musikaliska högmodernismens storhetstid på 50- och 60-talen, där Toop ger en levande bild av denna händelserika tid, inte minst genom att han bereder plats åt många annars mer perifera händelser, personer och verk. Här blir det också betydligt mindre av det biografiska. Dock kan det inom parentes sagt tyckas lite märkligt att de stora skiftningarna i intresset för det konkret biografiska har medfört att Ligetis fru och barn för en synnerligen undanskymd tillvaro genom hela boken. Detta vet jag inte riktigt om man ska tolka som att de är av mindre betydelse för Ligetis skapande och/eller om de har undanhållits offentligheten. Toop bygger nämligen sitt arbete i huvudsak på olika texter och dokument. Direktkontakten med Ligeti var inte mer än en gemensam lunch.
Om man betraktar bokens form som helhet så har Toop därför inte kunnat lösa den för mer fackinriktade biografier väsentliga frågan om balansen mellan person och verk på något särskilt smidigt sätt. Kapitlen är som sagt utformade efter olika mindre mer eller mindre avgränsade ”epoker” i Ligetis karriär. Trots detta tycks det mig vara lite svårt att få någon klarhet i orsakerna till den radikala inriktningen Ligetis komponerande verkar ha tagit helt plötsligt, utan att han tidigare kände till något om det västeuropeiska avantgardet. Ibland vet jag, för att göra en utvikning, inte heller riktigt när Toop anlägger en humoristisk ton. Ska t.ex. funderingar om att Ligeti eventuellt influerades av att i dålig mottagning höra enbart de höga frekvenserna från tyska radiosändningar av radikal musik tas på allvar?
Den mer estetiska diskussionen är ganska blygsam och oproblematiserande. Exempelvis likställs en förment socialistisk musik med den vulgärmarxistiska enkla folkligheten och på samma sätt presenteras en alltför enkel likställning mellan den typ av politisk ideologi Ligeti upplevt i diktaturens Ungern och den som pådyvlas Stockhausen, Boulez, ”grafiska” komponister och t.o.m. Lachenmann. Annars positionerar sig Toop förhållandevis väl i den alltmer utklingande debatten om modernism och postmodernism (som i musikaliska kretsar mest har haft karaktären av ett stilkrig), även om, som sagt, hans egna preferenser lutar åt det traditionellt modernistiska.
Mina primära reservationer hänger alltså mest samman med biografins traditionella form, samt det tydlighetsideal som kan tillskrivas bl.a. förlagets intentioner och ett tämligen positivistiskt sätt att arbeta. Varför fotnotsfria böcker egentligen anses som mer lättlästa har jag aldrig fått någon klarhet i, och den i någon mån kritiska läsaren söker därmed förgäves efter en möjlighet att kunna verifiera eller själv jämföra några av de mer djärva påståenden som då och då förekommer. Att Toop är en stor beundrare av Ligetis musik är naturligtvis inte förvånande, men när Ligeti gång på gång till egen favör spelas ut mot de stora modernisterna som inledningsvis nämndes är det lätt att som läsare känna av en nedgång i intresset. Den metod som författaren använder för att förmedla den här bilden av Ligetis roll i 1900-talets musik är välbekant: man målar upp två extrema, oförenliga ståndpunkter och placerar sen in den man företräder som den (enda) lyckade och unika syntesen mellan dem. Det ska kanske tillfogas att man trots den, med tanke på Toops potential, relativa avsaknaden av kritisk distans dock mellan raderna kan utläsa en med åren tilltagande självupptagenhet från den ursprungligen så timida Ligetis sida, inte olik den som i dag är helt legitim att utan vidare motivering förebrå t.ex. Stockhausen och Boulez.
Att skildra en ännu levande tonsättare på ett så här kronologiskt, historiskt sätt löper med andra ord stor risk att förvränga perspektiven. Detta har naturligtvis starka relationer till genrens kommersiella krav, vilka också fordrar en viss slagkraftighet i formuleringarna. Försöket att instifta en kvantitativ ekvivalens mellan de publicerade verken är en eftergift åt ett föråldrat forskningsideal som fortfarande hyser tilltro till en objektiv historieskrivning. Den bild av Ligetis utveckling som många av hans musikaliska arvtagare företräder, dvs. bilden av en tilltagande banalisering och en många gånger som ”svek” betecknad återgång till tonaliteten och t.ex. restaureringen av den romantiska konsertetyden, kommenteras inte alls samtidigt som Toop ju var angelägen om att lyfta fram de som han ser det positiva ställningstagandena i Ligetis tidiga estetiska medvetande. Här föreligger helt enkelt en metodologisk motsägelse.
Den huvudsakliga behållningen ligger dels i Toops intresseväckande och belysande kunskaper på verknivå och det lyckade sättet att med ytterst få notexempel beskriva musik på ett informativt sätt som ingalunda urartar till opreciserat tyckande, och dels i de förbiskymtande och initierade skildringarna av 50- och 60-talets musikliv. Det vore mycket välkommet om Toop fick tillfälle att skriva om denna den musikaliska modernismens storhetstid, som i nuläget är så präglad av allehanda fördomar och utsatt för en så benhård kanonisering att bara Boulez, Stockhausen, Ligeti och några till har blivit kvar, och som bekant spelas inte ens de i konserthusen.