En osäker Geijer-attribuering och en diskutabel Geijer-tolkning
Lennart Hedwall
Åke Davidsson föreslår i sin viktiga och ännu unika STM-artikel Den musikaliska tidskriftslitteraturen i Sverige under 1800-talet 1945 Erik Gustaf Geijer som författare till ett bidrag i Stockholms Musik-Tidning nr 14, 1844. Bidraget är en recension över C. F. O. Laurins nyutkomna Smärre sånger vid Piano och är undertecknat -ij-. Davidssons attribuering grundar sig på tre argument: att Geijer ibland använde detta märke, att det stilistiska osökt leder tanken till honom och att Laurin tillhörde den Geijerska kretsen i Uppsala. Laurin är en av märkesgestalterna i Allmänna Sångens historia och ledde denna kör 1842-43. Därefter flyttade han som nybliven magister till Visby, där han verkade som lärare; hans mest kända sång, manskvartetten Mitt liv är en våg tillkom i Uppsala (tr 1838).
Någon motsvarande recension har Geijer veterligen aldrig skrivit, och den här aktuella finns inte medtagen i någon upplaga av hans skrifter. Geijer nämner ingenstans i sina kända brev Laurin, och hans namn förekommer inte heller i memoarlitteraturen kring Geijer, t ex hos Malla Silfverstolpe eller Anna Hamilton Geete. Även om Geijer troligen var bekant med Laurin i hans egenskap av sångintresserad student och senare sånganförare, kan denne således knappast räknas till ”den Geijerska kretsen”. Artikelns stilistiska utformning ger inte heller någon ”osökt” anledning att tro att Geijer ligger bakom den. Författaren gör visserligen i början en uppdelning av ”musikkompositioner med hänsigt till deras inre väsende” i fyra slag, en teknik som kan erinra om Geijers tal om tre slag av komponister i nekrologen över Haeffner 1833. Men när recensenten senare går igenom sånghäftets åtta inslag stycke för stycke, får framställningen ett drag av skråkritik som i allmänhet är Geijer helt främmande, och varken ordval eller satsuppbyggnad i artikeln som helhet ger stöd för att han skulle vara upphovsmannen. Återstår argumentet om ”märket” -ij- . Att Geijer någon gång skulle använt denna signatur är möjligt men obekräftat (tyvärr saknar Samlade skrifter-upplagorna i allmänhet uppgifter om signaturer), då han t ex undertecknar sina bidrag i Iduna under 1810-talet och sina recensioner i Swenska Litteratur-Föreningens Tidning under 1830-talet med G-R, och hans vanliga sätt att notera sitt upphovsmannaskap på notmanuskripten är E.G.G eller E.G.G-r. Den sista recension som Geijer veterligen skrev, behandlade Anders Oldbergs skrift Hemskolan och stod att läsa i Uppsalatidningen Correspondenten den 18 febr 1843, och den rörde utbildningsfrågor som Geijer tidigare berört i sitt Litteraturbladet. Denna recension är också hans enda belagda från 1840-talet sedan han upphört med Litteraturbladet.
Det förtjänar att påpekas att Laurin-recensionen är den enda artikel under Stockholms Musik-Tidnings korta historia (1843-44), som är undertecknad -ij- . Redaktör för tidningen var, åtminstone under 1844, Wilhelm Bauck, och inte heller han tycks ha haft någon direkt relation till Geijer och förekommer inte i adekvata källor. Det förefaller således mera befogat att söka författaren inom ”den Bauckska kretsen” i huvudstaden, och dit kan räknas bl a den blivande lexikonförfattaren J. Leonard Höijer. De båda hörde just vid denna tid tillsammans med Wendela Hebbe och Johan Petter Cronhamn till Almqvists vänkrets, och Davidsson anser Cronhamn vara en av de flitigaste bidragsgivarna till tidningen. Höijer hade något år tidigare blivit organist i Katarina kyrka, och senare skulle han ägna en stor del av sin tid som musikkritiker. Att han skulle få möjlighet att redan 1844 pröva sin talang på detta fält under vännen Baucks egid, synes mer än troligt. En hake återstår dock, ty när Höijer senare använder signatur, är det oftast H-r, något som han därtill särskilt anger i sin lexikonartikel om sig själv 1864. Men i sina 1895 utgivna Minnes-Anteckningar uppger Isidor Dannström flera av de signaturer som ”den offentliga tidningskritiken” bestod sig med vid 1800-talets mitt, och där nämns också ”organisten J. L. Höijer (- ij -)”! Därför vågar jag hävda, att Höijer med största säkerhet är upphovsman till Laurin-recensionen 1844.
I volymen Alla tiders Geijer, utgiven 2001 som Geijerstudier 9, har Sten Dahlstedt under rubriken Handens femte finger skrivit en artikel om Geijers musik med utgångspunkt från samtidens ”estetiska miljö”. Dahlstedt avslutar sin artikel med en genomgång av fyra av Geijers sånger. De två första, Vad jag älskar och Mod och försakelse, behandlas i stort sett enligt traditionella mönster, medan tolkningen av den tredje, Höstsädet, har fått en viss spekulativ vinkling genom att sångtexten anses som ett slags politiskt testamente. Geijers mening skulle vara, att om man inte förstår honom nu, så skall man göra det i framtiden. Dahlstedt bortser således från den tydliga religiösa tendensen i dikten, där våren får representera uppståndelsen, en metafor som bl a återkommer i en passus med motsvarande innebörd i Om vår tids inre samhällsförhållanden, där höstsädet sägs vara ”en skön förebild av ett högre hopp”.
Det stora frågetecknet blir dock Dahlstedts tolkning av den lilla visan Han, där redan beskrivningen av musiken är grovt felaktig. Dahlstedt påstår, att denna tvådelade visa rör sig från a-moll till E-dur och alltså från tonikaregion till dominantregion, ”en rörelse som i princip skapar ett slags anspänning”, och därmed finns ”i grundtonen ett dolt tvivel, ett slags dold fråga, som irriterar när man hör sången: man vet inte riktigt hur det egentligen skall vara”. Mot denna bakgrund kan Dahlstedt tänka sig att den Han som den sjungande flickan talar om, är frälsaren, och ger på så sätt just denna sång en religiös dimension. Så djärv i sin tolkning var inte ens Jakob Kulling som eljest funnit existentiell innebörd i nästan varenda rad som den sene Geijer åstadkommit – beträffande Han talar Kulling endast om en käck trotsighet.
Tyvärr vilar Dahlstedts tolkning på en graverande felläsning av noterna. Stycket går nämligen från a-moll till varianttonarten A-dur, och som en avgörande bekräftelse på flickans goda humör upprepar Geijer förspelets moll-fras som efterspel i dur! Dahlstedt tycks inte heller känna till att sångens ursprungliga titel var En Wermlandsvisa, som just ger nyckeln till dess minst sagt sangviniska ton, eller att den från början faktiskt var en duett, dvs ett lättsamt ”sällskapsstycke” som Geijer förändrade till solosång genom att med undantag för en fras behålla överstämman. Att Geijer även i sina enklare och mer salongsbetonade sånger kunde lägga ned också djupare tankegångar och att det kan finnas en dold oro bakom flickans sorglösa reflexioner, skall inte förnekas, men i varje enskilt fall måste såväl textens som musikens utsagor beaktas och ställas mot och med varandra för att man möjligen skall kunna bedöma, ”hur det egentligen skall vara”.
I min nyligen utgivna Geijer-monografi (där kan läsas om såväl Höstsädet som Han och även om Kullings många djärva tolkningar) har jag uppgivit att Bernhard Crusells tonsättning av Geijers Den siste kämpen inte gått att återfinna. Det visar sig emellertid att kompositionen finns bevarad i autograf i SMB. Verket är ett s k deklamatorium med tämligen stor och effektfullt behandlad orkester, där det mesta av texten således reciteras, även de avsnitt som kämpen enligt dikten ”kvädde”, och en blandad kör svarar och kommenterar med ofta dramatiskt uppfordrande inpass. Det hela är tidstypiskt operaartat, men verket avslutas med en ”klassicistiskt” hållen körfuga över orden ”Walhalla Son, träd fram i Odens Sal”, en rad som i likhet med några andra korta körtexter inte finns i Geijers dikt! Tyvärr anger Crusell inte något kompositionsår, och partituret ser heller inte använt ut – huruvida verket verkligen framförts, finns såvitt bekant inga uppgifter om. Crusell hade enligt ett brev från Geijer till fästmön redan 1811 komponerat musik till Manhem (en tonsättning som anges vara förkommen men som jag tror mig ha funnit), men han invaldes i Götiska förbundet först 1822, och troligen är Den siste kämpen av ännu senare datum.