Recension
Göran Bergendal: 33 nya svenska komponister Stockholm: Kungliga musikaliska akademiens skriftserie nr 94, 2001, 340 s, ISBN 91-89038-21-5
Joakim Tillman
När jag började intressera mig för nutida svensk konstmusik i slutet av 1970-talet – efter en stark upplevelse av Blomdahls Aniara på Malmö stadsteater – var Göran Bergendals 33 svenska komponister en av de första böckerna jag lånade på biblioteket. I den boken presenterades tonsättarna på ett lättillgängligt och intressant sätt som gjorde att jag blev nyfiken både på personerna och deras musik. Den i förordet uttryckta ambitionen att skriva lättläsligt utan att släppa kravet på precision är genomförd på ett beundransvärt sätt. Och även om boken innehåller många facktermer är det, som Bergendal påpekar, inte nödvändigt att man förstår vartenda ord. För en musikintresserad tonåring medförde det man inte förstod snarare att man gick vidare till andra böcker i bibliotekets hyllor som de Leeuw och Maegaards presentationer av 1900-talets konstmusik.
Bergendal har nu skrivit en fortsättning: 33 nya svenska komponister. Vad beträffar tonsättarurvalet skriver Bergendal att det är subjektivt och inte skall ses som en rankinglista över svenska tonsättare. Ändå räknar han upp ett antal kriterier som varit vägledande:
- Tonsättarna bör vara så pass exponerade på konserter, cd och/eller i media att läsaren har en reell chans att möta deras musik;
- Helheten skall ge ett rimligt brett spektrum av periodens strömningar;
- Den ökande andelen kvinnliga tonsättare skall avspeglas i boken;
- Tonsättare utanför stockholmsområdet skall vara väl representerade;
- Åtminstone ett par helt nyetablerade tonsättare skall finnas med.
I recensioner av musikhistoriska framställningar kan man – och bör man – alltid kritiskt diskutera urval och urvalskriterier. Men är det meningsfullt att kritisera ett subjektivt urval i en bok som inte har vetenskapliga anspråk? Möjligen kan jag bidra med en egen subjektiv åsikt. Med tanke på Bergendals maktposition i svenskt musikliv anser jag att det hade varit bättre med en strävan mot större objektivitet. En enkel lösning – om nu antalet presentationer absolut skulle vara 33 – hade varit att hoppa över de nyetablerade tonsättarna till förmån för ytterligare några väl etablerade komponister som Lars-Erik Rosell, Jonas Forsell, Johannes Jansson, Ingvar Karkoff och Staffan Mossenmark.
I den föregående boken 33 svenska komponister ligger tyngdpunkten på presentationen av musiken, men den är hela tiden inplacerad i ett biografiskt och historiskt sammanhang där framför allt idéerna bakom verken är väl belysta. När det gäller beskrivningen av verken använder Bergendal på ett utmärkt sätt de fyra medel som brukar förekomma i den här typen av böcker: påtalande av influenser från eller likheter med andra tonsättare, inplacering i olika riktningar och strömningar, framhållande av de kompositionstekniker som använts och slutligen påståenden om stilar och stildrag. Denna typ av karakteriseringar är inriktade på det överordnat gemensamma, men Bergendal lyckas även framhålla det särskiljande och unika.
I 33 nya svenska komponister är det däremot idéerna bakom musiken som står i centrum och Bergendal har, som han själv säger i förordet, avstått från ”analyser”. Jag tycker att detta är tråkigt då Bergendal därmed missar något som hör till den föregående bokens starkare sidor. Inte heller placerar Bergendal i den nya boken in tonsättarna i ett historiskt sammanhang. Anknytningar till den för de senaste decennierna så viktiga diskussionen kring modernism, antimodernism och postmodernism saknas nästan helt. Ett alternativt och enligt min mening bättre presentationssätt finner man t ex i Kimmo Korhonens Finnish Composers: Since the 1960s (1995), där tonsättarporträtten också är inplacerade i kapitel disponerade efter olika strömningar.
Porträtten hos Bergendal bygger i första hand på egna intervjuer med tonsättarna utförda 1998-2001. Detta är något begränsat med tanke på det rika källmaterial som finns. Det leder också till att det alltför mycket är tonsättarens synvinkel som står i centrum och man saknar Bergendals egen röst. Återigen erinrar man sig med saknad den tidigare boken som bygger på ett mycket rikare material och där detta också är omsmält av författaren.
Min besvikelse över 33 nya svenska komponister beror förmodligen, som framgår av det ovanstående, till stor del på att den inte når upp till föregångarens höga nivå. Bedömd för sig är den dock en välkommen och gedigen bok som förhoppningsvis kommer att bidra till att väcka intresse för nutida svensk konstmusik.